Inskolning imorgon

Nu har jag påbörjat en text och suddat ut den sju gånger. Jag kan inte riktigt sätta ord på det hela. Men insikten om att lilla M är en stor tjej är blandade känslor på en och samma gång.
Om 10 timmar är det dags för första dagen på inskolningen. Hon kommer få det så roligt med massa nya människor att lära känna och för att inte tala om alla outforskade leksaker.

Ändå känns det annorlunda att någon annan skall ta hand om vårt barn. Skulle inte jag vara hemma med henne tills hon blev 18? Nehenej...så var det visst inte.
Det är märkligt, men det känns samtidigt lite orättvist att någon annan skall få ta hand om henne om dagarna. Kvällar o helgerna kommer bli efterlängtade.

Hon behöver få lite mer stimulans dock. Ibland känns det som att hon ledsnat efter 15 månader ihop med mig. Nya utmaningar att ta sig an. Nu kör vi!

Bloggträff 21-22 maj

Då var det dags igen för bloggträff, vi kör en favorit i repris från 2010 års träff!
Alla är välkomna som på något vis är/har varit/är på väg in i ofrivillig barnlöshets-världen.

Sara, Jenny Lila och jag har planerat in en bloggträff den 21-22 maj 2011.
Plats: Stockholm.

Vi ses strax efter lunch på lördagen för en fika/lunch, tjötar och delar sen på oss för att vila/fräscha till sig. På kvällen möts vi igen för middag på en trevlig restaurang och sen får vi se vart kvällen slutar. Beroende på hur många vi blir så är vår vision att ha en aktivitet på söndagen som berör ämnet ofrivillig barnlöshet (t ex föreläsning eller liknande).

Vilka är med?

Eftersom vår vision är att boka in en aktivitet på söndagen är det bra om ni som vill medverka gör en intresseanmälan senast 31 mars 2011 (som inte är bindande på något sätt), dock senast 10 maj 2011 behövs ert slutgiltiga ja/nej. Anmälan görs på ivftraff2011@yahoo.se.

Observera!

Även ifall vi har en förhoppning om att kunna lösa boende på samma ställe så får man under tiden ordna/boka sitt eget boende till dess att ny information dyker upp på våra bloggar under våren.

Syjunta, bakstuga och bendel

Varje vecka försöker jag och grannen Stina (75 år) ha syjunta. Ibland syr vi, ibland bakar hon och jag syr så det blir lite beroende på vad man önskar göra. Idag sydde jag ihop Majas toffel som gått sönder samt ett par jeans som var slitna på knät. Blev klar fort och medan Stinas bröd jäste slängde jag fram ett korsord. Även Stinas man Sven deltog. Vi lyckades lösa två korsord, grejerna blev sydda och jag fick en limpa med mig hem, trevligt!

Det enda jobbiga är när man fastnar på ord som dessa:
-Men du Stina, vad sjutton är bendel för något?
-Bendel? säger Stina. Men menar du inte BEN-DEL?
- Aaah, en del av benet!

Varpå vi skrattar åt mig, högt o hjärtligt!

Ett annat ord var "Smalnar av" och det började på K
- Hmm, knä? säger jag
- Hihi säger Stina, kanske det är något högre upp än så.
- Men Stina då!! Snusk...

När ångesten kramar om

Hade svårt att somna inatt. Ångesten grep liksom tag och kramade om. Precis som när jag slutade amma i september kändes det konstigt. Något jag gjort i 10 månader skulle avslutas och det kändes märkligt att avsluta den perioden.

Nu är det dags igen. Min föräldraledighet är snart slut och lillan skall börja på dagis.
Märklig känsla helt klart. Har fått vara hemma med henne i 15 månader och det är självklart lite ångestfyllt att nu återgå till arbete medan hon är på dagis. Jag vet att det kommer gå bra, förutsatt att jag kan få jobba hemifrån...för att pendla o vara iväg 12 timmar om dagen känns ännu mer ångestfyllt.

För lillan kommer det bli kul med dagis, samtidigt brottas man med tankarna om man valt att låta henne börja för tidigt. Hon kan ju inte ens prata och berätta hur dagarna har varit.
Men dagis är ju inte någon ny företeelse här i världen, men för mig o lillan är det ju det.

Det kanske bara är den skrämmande/mäktiga insikten att min dotter är en stor tjej nu!

Igår för två år sedan

Det är som en berg o dalbana det här med tiden. Det går fort men samtidigt är det så härligt!
Igår den 16 februari var det exakt två år sedan som vårt älskade mirakel blev insatt i mig.
Lilla sjuan som hon kallades blev vi gravida med klockan 15.05 på Carl von Linné kliniken och vi firade med varsin semla efteråt. Hoppfulla såklart, men med ett uns av försiktighet eftersom vi hade i bagaget hur det gick för vårt första lilla pyre. Världens bästa födelsedagspresent!

Nu bloggar jag från min födelsedagspresent som jag fick från sambon idag (mamma o pappa var med på ett hörn eftersom julklappspengarna ju faktiskt skulle gå till en dator) en liten HP-dator med 10 tums skärm. Perfekt dator för att ha i knät, på tåget till o från jobbet och helt enkelt grym att bära med sig när jag är ute o flänger med alla mina projekt. Har haft en grymt bra dag!

Hoppas ni också haft en toppenbra dag! Kram på er!

Hoppas o tänker på dessa tjejer

Tänker på dessa fina tjejer nu
Mina drömmars barn & Johbur som jag hoppas har fött barn nu och att det har gått bra så ni får pussa på era efterlängtade mirakel! Tänker på er massor! ♥

Skrämmande människor

Ibland blir jag sannerligen skrämd över hur människor tänker. Alla är vi olika och tänker olika, helt okej, men med mina erfarenheter är det skrämmande läsning.

Här är artikeln om kvinnan som födde sitt eget barnbarn

En utav kommentarerna
"Tycker definitivt INTE att det är vackert eller en fin gärning att göra, inte alls accepterbart att människan beter sig på det här viset. det finns alltid en biologisk "naturlig" anledning till att kvinnan eller mannen inte är fertila. enda som driver människan till sånt här är INTE "kärlek" eller omtanke" utan ren EGOISM, och desperation."

En biologisk anledning - ja, men skall den hindra alla ofrivilligt barnlösa att få hjälp?
Enligt WHO är det en sjukdom och då skall man få hjälp.
Det är som att beklaga till en cancersjuk som dragit på sig sjukdomen pga rökning att "Nej tyvärr, detta är ju något du åstadkommit själv så tyvärr kan vi inte hjälpa dig"

Kan man ens påverka sin egna ofrivilliga barnlöshet? Kan man hjälpa om man har dåliga spermier/PCO/ hormonrubbningar och liknande? Ytterst tveksamt.

Ren egoism och desperation skriver kommentarslämnaren - men livet handlar ju om att fortplanta sig (för många i alla fall). Har alltid gjort och kommer alltid göra. Människan är gjord för att fortplanta sig. Den naturliga instinkten går ju bara inte att trolla bort.

Ibland känns det som människor som är/har varit ofrivilligt barnlösa behandlas som något konstigt. Det är fel på oss för att vi inte kan få barn på vanlig väg. Vi skall inte få rätt till hjälp för kan vi inte bli gravida på vanlig väg så får vi istället skaffa oss 17 katter som någon slags tröst.

Någon skriver även att man hellre skall adoptera ett barn som redan är fött. Jag tror inte de förstår hur mycket tid och pengar det också tar. Folk är så naiva - vi måste upplysa dem! ♥

Vi firar alla hjärtans dag med att skänka pengar till Wabbie Foundation

Vi firar inte Alla hjärtans dag sådär traditionellt med choklad o rosor, tycker mest det är kommersiellt trams faktiskt. Vi visar istället vår kärlek varje dag och behöver ingen speciell dag för att uppmärksamma det hela.
Jag respekterar alla som firar och faktiskt så firade jag på mitt lilla sätt inatt.

Skickade WAB50 till 72950 för att skänka 50 kronor och förhoppningsvis bidrar det till att fler par blir föräldrar och kan lyssna till sina barns hjärtslag. DET är viktigast så jag uppmanar alla som kan och har möjlighet idag - skicka bara ett sms till 72950 där du skriver WAB50 så har du skänkt 50 kronor till Wabbie Foundation

50 kronor, mindre pengar än en lunch ute på stan, så vad väntar du på? Hjälp alla ofrivilligt barnlösa! ♥

Helgen i bilder

I lördags var det kalas för lillasyster. Vi är som det så fint heter psudotvillingar eftersom det skiljer 366 dagar mellan oss. Jag fyller den 17 februari och hon den 18 februari.

På väg till moster, trött i bilen

Det är dessvärre 17 mil mellan oss vilket medför att man ju inte träffas alltför ofta. Men det är mysigt de gångerna det inträffar.

Syster och systerson Hugo som tyvärr var ordentligt förkyld och inte hade samma energi som vanligt. Men lika söt för det är han, mosters hjärtegull!

Min älskade lillebror som också är februari-barn (28e) Han är grym på datorer och att trolla.

Maja fick prova kusinens elmotorcykel. Efter 5 minuters instruktion om hur den fungerade lyckades hon själv trampa på gaspedalen och körde sedan in i allt och alla!

Vi fick god mat och fika hos syster, hennes sambos släkt var där så det var fullt hus! De flyttade in i september och vi har inte varit där förrens nu.

Det var en magisk utsikt! Jag älskar landsbygden och det smäller ju högt att de även bor ute i skärgården.

Syns inte tydligt, men här har precis Maja dragit tungan fram o tillbaka på mosters fönster.
Supernöjd är hon!

Avslutar med en bild på min älskade pappa tillika Majas morfar!
Han betyder oerhört mycket och ställer alltid upp oavsett vad det gäller! Han har hjälpt oss med våra fula dörrar i furu som fått färg på sig, får bli ett annat inlägg.
Älskar er min fina familj! ♥ Tack för en mysig helg!

Vilket flyt

Halkade in på en artikel på Dagens Nyheters hemsida via Cecilia Ekhem och kan inte låta bli att fundera över artikeln. Pappan uttalar sig "– Och vi hade flyt med de två första, ingen av dem hade kolik."

Och den tredje ungen hade ni inte flyt med för hon hade kolik?

Love is my drug

Maja & jag i juli 2010

Onsdagskväll. Alla sover förutom undertecknad kvällsmänniska som skulle kunna sitta uppe hela natten.

Lilla M vaknar till på ovanvåningen och jag smyger upp. Kontrollerar blöjan och förstår varför hon kanske vaknat till. Hon sover sig igenom bytet, lyfter upp sovvarm prinsessa med snuttetrasan tätt intill sig, hon sover sig igenom pussarna jag ger henne där jag står med henne i famnen utanför sovrummet.

Love is my drug ♥

Den här fantastiska lilla biten mänsklighet har jag sett som litet embryo innan jag bar henne inuti mig för att sedan föda fram henne. Hon är mitt allt! Jag blir rusig av känslorna som strömmar i kroppen, det är obeskrivligt stort. Bortom universum. Älskade barn, du är snart 1 år och 3 månader. Skall börja på dagis snart och din mamma vill bara få stoppa tiden ibland. Vara en mänsklig videokamera som fångar varje sekund och bevarar det i sitt hjärta.

1 år och 3 månader - ändå är det fortfarande så overkligt att det gick. Jag är mamma och vi är föräldrar. Så overkligt men så berusande härligt!

Det här med syskon

Frågan har klämt åt ett tag nu och så fick jag frågan av en nyfunnen bloggpingla om vi har pratat om syskonförsök.

Ja - det har vi faktiskt. Det blir ganska oundvikligt så eftersom det ligger ett nedfruset embryo i Uppsala som måste tas upp innan 2013 då det har legat i fem års tid.
När våra vänner fick bebis i december och jag fick hålla trodde jag hormonerna skulle go wild and crazy - men inget sug alls efter syskon kände jag.

Nu när man läser statusuppdateringar på Facebook och många i ens närhet som skaffar (ja, en del kan ju sådant ;-)) syskon till sina små fisar och då är det någonting djupt inuti mig som liksom sticker till. Är det bitterhet? Avund? Goddamn, jag har världens finaste unge och är så gränslöst nöjd över att hon kommit till oss. Jag hoppas att jag slipper få syskon-panik framöver. Hon har ju visserligen sin halvstorebror på 9 år. Men han är inte min egen på det sättet.

Det som sticker till kanske är vetskapen och insikten att det faktiskt var ett litet helvete att ens bli gravida och få behålla ett barn. Vetskapen om att det kanske inte får upplevas igen, även om det vore underbart att få göra det.
Jag misstänker att det är mitt undermedvetna. Mitt undre vetande som försvarar mig att känna syskon-längtan eftersom det kan bli svårt eller omöjligt. Eller så är det helt enkelt så att det sticker till av andra skäl. Som att jag innerligt önskar att de borde förstå att det inte är så enkelt för många andra att "skaffa" barn. Som jag innerligt önskar att världen skall få veta. Jag hoppas människor vet vilken underbar skatt det är att få ta del av ett barn och att få bli förälder!

Som att jag innerligt önskar att mina IVF-systrar o bröder också fick bli gravida - med sitt första barn! När är det deras tur? ♥

Rutiner

Inser att jag inte skriver så mycket om Majas utveckling i bloggen. Kanske är det för att tiden rusar och det händer så mycket varje dag som jag försöker skriva ner/fotografera/filma.
Har även som en liten dagbok jag försöker skriva i vad som hänt, för man glömmer snabbt vissa detaljer även fast man inte vill.

Det är dock intressant hur sovrutinerna förändras. Tidigare sov hon på förmiddagen efter en slurk välling. Nu har vi övergått till att äta lunch vid 12-tiden för att sedan somna i vagnen vid 13-14 tiden, utan välling. Det gick utan problem att vänja sig av med vällingen och det är bra inför stundande dagis. Dock får hon välling i sängen innan hon skall sova och det kommer vi fortsätta med. Har även slutat köpa gröt och kör nu havregrynsgröt som fungerar ypperligt.

En upplevelse att bära med sig jämt

Skissen

Så gjorde jag då slag i saken och provade på något jag aldrig provat förut. Har funderat sedan ett par år tillbaka men det har inte blivit av. Nu äntligen fanns det ett mäktigt & unikt motiv som jag längtade efter att få etsa in i huden och bära det med mig jämt. För det är en stor händelse, när ens lilla upptinade embryo sätts in i ens kropp för att förhoppningsvis bli en bebis. En stor händelse som ägde rum 16 februari 2009 och som alltid kommer vara en del av mig. Dagen då jag fick äran att bära på vårt älskade o efterlängtade barn Maja.

Kommit en bit på väg

Det färdiga resultatet som jag är oerhört nöjd med!
Originalbilden finns här
Många kanske inte förstår mitt val av motiv, men för mig är det självklart! ♥
Tack till Blue Lotus i Eskilstuna för bra jobb!

Kommer det alltid vara overkligt?

Låt mig få vakna upp varje morgon med min dotter vid min sida. Livet är så mycket bättre med henne omkring. Kommer det alltid kännas overkligt att just jag fått den stora äran att få bli mamma åt ett litet barn? Känslan när människor säger att hon är så fin och så duktig, men ja gud, det är ju mitt barn de pratar om. Jag är mamma till ett barn. Mamma till ett provrörsbarn. Mamma till min dotter Maja. Man är så stolt så man måste nypa sig i armen.

♥

Denna berusande känsla som inte går att klä i ord. Man famlar efter rätt saker att säga men det går inte för hjärtat sprängs av alla känslor. Hur hanterar man denna gränslösa kärlek?
Man bara är, tror jag mig finna svaret. Leva i nuet och vara på allting fint.
Samtidigt, förhoppningsvis kunna ge stöd åt andra som kämpar för att också få bli mammor. Ingen är ensam. Alla bär på olika upplevelser inom ofrivillig barnlöshet.

♥

Tycker det är lite synd när en del lägger ner sina bloggar om IVF när bebisen är född.
Men så är det väl...där en annans kamp slutar, börjar en annans. Förutom en del av oss som hänger kvar i IVF-världen, i alla fall jag känner samhörighet här, jag har upplevt världen och försöker nu hjälpa andra genom att hjälpa till ideellt med Barnlängtan & Wabbie.
Together as one! Ofrivillig barnlöshet är en sjuhelvetes viktig fråga, vi måste våga prata mer om det! Läs även denna kloka tjejs tankar

♥