Idag för exakt ett år sedan

Maja som 7-celligt ägg den 16 februari 2009

För exakt år sedan var vi på äventyr i Uppsala
Det var dagen innan min födelsedag och man önskade innerligt att det skulle bli världens bästa present, att vårt lilla ägg skulle hitta fäste därinne och stanna kvar längre än vår första graviditet. De hade tinat upp ägget på morgonen som började dela på sig och var nästan 7-celligt då det sattes in.

Jag kallade ägget för Sjuan och Lasse kallade det för Egolina.
Innan hemfärd passade vi på att fika med semla. Det gjorde vi så även ikväll. Ett litet firande för att lilla Sjuan utvecklades till den finaste dotter man kan ha. Det är obeskrivlig lycka och kärlek, man går nästan sönder av känslor till henne! Vi är så innerligt tacksamma för att hon valde att komma till oss! ♥

Maja 11 veckor, helt ovetandes om alla äventyr hon varit med om.
Pappa och mamma ska berätta när du blir stor hjärtegrynet

Underbara mödravårdcentralen

De skrubbsår vi fick på knäna i januari bleknar i takt med dagarna som går...nu vill vi inte ha fler sår, vi vill ha glädje och lycka. Precis den dos vi fick idag.
Är vi verkligen med om det här? Är det äntligen vår tur? Allting är så bräckligt och det är med blandade känslor vi tar oss igenom detta.

Fick träffa en ny barnmorska idag, jätterar tjej som vi berättade vår bakgrund för.
Jag frågade om man kunde få höra några hjärtljud, men hon ville inte oroa oss i onödan om det inte skulle höras något. Ultraljud i v.18 var det som låg närmast.

-Finns det ingen möjlighet att få ett ultraljud tidigare, så man får en bekräftan på att bebisen lever. Orkar inte med att barnet dör och att jag ska bära på det en längre tid för att det sedan ska komma ut i toaletten.
- Jag kan ju såklart inte neka er. Ska kolla med tjejen som gör ultraljud om hon har någon tid.

Efter en stund kom tjejen in och vi förklarade vårt ärende och vår oro. Jag sa att jag inte vill vara med om samma sak igen eftersom det kändes som jag skulle dö den natten.
Varpå vi vandrade genom korridoren till ultraljudsrummet. Denna gång blev det ett vanligt ultraljud på magen och inte vaginalt. Underbart skönt faktiskt, smidigt och enkelt.

Vår lilla bebis framträdde på skärmen med ett tickande hjärta. H*n hoppade runt därinne, vinkade till oss och man såg tydligt armar och ben samt skelettet. Jag började grina. Det är så enorma känslor man bär inom sig och just då kände jag en enorm tacksamhet.
Så vänligt att vi fick ultraljud på samma dag som inskrivningen!

Sen var det dags för vägning, alla blodprov, urinprov och allting visade på bra värden!
Skönt att allting ser bra ut. Nu måste detta gå vägen! Vi kommer byta barnmorska igen för att hon vi hade idag nog kanske inte skulle bli kvar, så jag kramade om henne som tack när vi gick. Så själaglad att hon hade ett vänligt bemötande!

Massa kramar till er alla som läser, kommenterar och stöttar!

För kärlekens skull

Jag tycker den här låten passar bra in när det gäller allt kämpade kring provrörsförsök.

I vårt lilla land där vi har tänkt att grönsaker ska växa satte vi ner en rabarberplanta förra sommaren. Den var inte stor då och sedan kom hösten och vintern och tog den lilla plantan som vissnade ner. Allting bäddades in i ett kallt och fruset täcke. Men vad vi inte visste var att under snön och under marken väntade plantan på att få börja växa och spira.
Nu när vårsolen letat sig fram och värmt upp våra frusna själar har så även plantan trängt igenom den hårda marken och visat att det finns hopp om liv igen.

Ungefär som vårat liv. Vi fick en litet pyre insatt i höstas. Sedan kom vintern och tog pyret från oss. Vi befann oss under det kalla täcket tills ett nytt litet frö sattes in i mig. Nu spirar liv och vi välkomnar våren med öppna armar!

Älskade allt som väcks till liv igen. Som spirar och visar att det finns hopp om livet.

Ett litet steg i taget

Idag har vi gått 12 fulla veckor. Det känns ändå bra, nu ska ju risken för missfall ha minskat. Även om jag inte är så naiv att jag tror att sikten är klar. Vi har fortfarande en lång väg framför oss.

Har i alla fall bokat inskrivning hos barnmorskan nu. Fick tyvärr inte den jag blev rekommenderad, men det går säkert bra ändå. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att kunna få lyssna på hjärtljud. Hon som bokade in sa att det kan vara vanskligt att göra det för ibland hör man ingenting om barnet ligger lite tokigt till. Men jag skulle fråga min barnmorska när vi kom in. Jag berättade vad vi gått igenom, just att fostret legat kvar sålänge inuti magen, varpå man är lite orolig att det ska behöva hända igen.

Ett litet steg i taget. Först inskrivning och hoppas alla värden ser bra ut och att man kanske kan få höra hjärtslag.

Angående IVF-tröjor som jag skrev om och som många verkar intresserade av! :)
Jag har kontakt med en kille som kan trycka tröjor för ganska billig peng. Jag sa att jag kunde ordna tröjor. Eftersom jag inte har koll, var handlar man en svart mammatröja till lagom pris, eller ja, vilken färg som helst fungerar ju egentligen.
Jag tänkte göra en provtröja och se hur det blir. Gina tricot har ju en del längre linnen som kan fungera om magen växer. Kom gärna med tips!

Ett litet lugn infinner sig

Det är nästan så att man inte vågar känna känslan. Men jag känner mig lugn och förväntasfull.
Är inte magen lite större än förra veckan?

Jag njuter av att få vara gravid. Även om jag försöker att inte tänka på det hela tiden.
Det är ju en märklig känsla att vara fri från blodet. Vid den här tidpunkten förra gången hade jag mensblod och ringde för att få tid för VUL. Något vi inte hann...

Nu känns allting annorlunda. Det är obeskrivligt skönt att slippa blodet och därmed oron.
Man mår ju så förträffligt mycket bättre!

Vi har inte ringt barnmorskan ännu för någon inskrivning. Vill komma förbi v.12 först.
Vill inte sitta där och ta prover och prata om en framtid med en bebis när den inte ens lever i magen längre. Jag ska snällt fråga om det finns någon möjlighet att få höra hjärtljud eller liknande, eller kanske få ett ultraljud ganska snart.

Tills dess klappar jag ömt på magen som jag faktiskt tycker blivit större. Tanken får mig att känna glädje och den behöver vi, både jag och sambon!

Undermedveten oro

Undrar om det utåt syns på en människa vilka strapatser man upplever i livet.
Min chef lät meddela att han inte tyckte jag hade varit lika glad som vanligt - de senaste månaderna.

Jag som har försökt vara som vanligt. Eller så kanske han på omvägar har fått höra verkligheten.
Ville egentligen bara skrika att ingenting varit normalt sedan oktober då allting tog sin verkliga början med IVF.
Att varje dag är en bergodalbana av känslor som ibland är bra och ibland gör en illamående.

Att man faktiskt inte kan hjälpa att det blir såhär. Att man inte orkar hela tiden vara den där glada människan. Även om symbiosen må dåligt och mitt jobb är en dålig ekvation.

Därför jobbar jag hemifrån för att jag inte orkar upprätthålla ett glatt humör.

I december gick vi in i det här kritiska läget med blödningar. Imorse var det ljusrosa på pappret, men försvann ganska fort. Jag kan ändå inte hjälpa att tankarna sätter igång och så blir det en påverkan undermedvetet. Är rädd för så mycket. Att mista pyret för att jag är så orolig till exempel. Att få missfall för jag förra gången kände att jag höll på att dö.

Men jag måste hittar styrkan att tänka positivt.
-Du lider två gånger om du mår dåligt nu och sedan får missfall än att försöka tänka positivt. Om detta inte går bra så kommer sorgen ändå. Men det kommer att gå bra, sa min mamma i telefon.
Och hon har ju rätt.
Jag måste bara få min hjärna att förstå att tänka glada tankar. Jag vill vara en glad människa!

Trots allt har jag en bra graviditet. Brösten ömmar, men det får de gärna göra hur mycket de vill. Allt vad illamående är har jag sluppit, precis som med första graviditeten.
Pyret såg bra ut på ultraljudet förra veckan och magen känns av till o från, vilket jag hoppas är växtvärk. Jag bör vara glad! Men kan inte hjälpa att oron finns där stundtals... kan verkligen inte.

En dag i taget

Det var med nervösa steg vi klev in på sjukhuset i onsdags. Eller rättare sagt, vi möttes upp i väntrummet och jag hann springa på toaletten innan. Vid nervosistet blir magen helt upp och ner...inte det roligaste när man strax ska ligga i gynstolen. Men en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra helt enkelt.

Ganska snabbt efter att barnmorskan tittade på skärmen sa hon att hjärtat slog.
Sen fick vi se vårt fina pyre. Herregud, att man kan bli så faschinerad över en liten godbit på dryga 17 mm. Jag blev tillbakaflyttat en dag, så i onsdag var vi i v.8+1

Pyret såg ut som en minibebis. Huvudet, svansen (tror jag det var) och sen frågade jag vad det var som stack upp i mitten.
- Ja, det är inte snoppen i alla fall, säger barnmorskan och skrattar. Det är navelsträngen.

Den lilla strängen som förenar vårt barn till mig, i min kropp. Låt detta inte få ta slut, snälla!
Att få se detta lilla underverket är både glädjande och skrämmande. Vi är så glada och tacksamma för dagarna som går med lilla pyret, samtidigt är det skrämmande för vi vill inte förlora detta.

Som kompisens mamma sa i helgen.
-Man kan inte göra så mycket annat än att tag en dag i taget. Man kan inte göra något, man är ganska maktlös.
Hon vet vad hon pratar om. Hon är själv döende i cancer och vet hur den totala maktlösheten känns. Det vet många av er också. Massa kramar till er som läser! ♥

Ta bättre hand om mig själv

Jag känner inte igen mig själv just nu. Vilket humör jag är på!
Blir irriterad för minsta lilla och tappar tålamodet illa kvickt. All min ilska bubblade upp i helgen och allting fick sambon ta. Det slutade med att vi satt i bilen och grät båda två. Insikten att detta tar enormt på krafterna och att jag, i egenskap av föreningsmänniska som skall hjälpa till överallt, måste fokusera bättre. På mig själv.

Lära mig att säga nej. Jag kan inte rädda världen just nu. Även om jag vill.
Om sjuan/egolina fortfarande lever inuti mig har jag det viktigaste i världen att kämpa för. Allt annat blir oväsentligt.

Det är inte lätt för sambon heller, vars små riddare är anledningen till att vi går igenom provrör.
Men nu är vi i den situationen vi är i och eftersom jag försöker tänka att allting har en mening så finns det säkert någon anledning till att det är just vi som går igenom det.

Irritationen kan nog bero på alla hormoner som far runt i kroppen. Men även ovissheten är där och naggar en i kanten och det är påfrestande.
Imorgon är det äntligen dags för ultraljud nummer två. Vi är inne i v.9 (8+1) och vi vill så gärna att allt ska se bra ut.

Det är det vi kämpar för nu...och att jag ska lära mig säga nej och tänka mer på mig själv
Tack alla underbara för era söta kommentarer! ♥

Ett litet hjärta

Åkte in till sjukhuset på förmiddagen. Nu är man stammis inom landstinget eftersom man har frikort, känns underligt.

Fick träffa vår läkare och förklarade mitt ärende. Hon sa att det kunde vara svårt att se något när det var såhär tidigt, speciellt hjärtat, och det var jag medveten om.
-Men om det kanske går att se någon hinnsäck, eller om det är tomt eller så? menade jag.

Första etappen gick bra. Man är väl aldrig direkt bekväm med att ligga i gynstolen, men man vänjer sig med tanke på hur många gånger man legat så den senaste tiden. Hon konstaterade att jag hade missfärgningar efter en blödning, men förutom det såg allting bra ut.
Sen blev det ultraljud och först ville hon själv titta på skärmen. Sen vinklade hon den åt mitt håll och visade det mörka partiet under livmodern där blödningen är/har varit.

Sen fick jag se lilla sjuan/egolina (vi har olika namn på pyret jag o sambon)
Låg som en liten prinskorv på sin plats. Läkaren mätte 7mm och visade det lilla knappnålsstora hjärtat.

Ett hjärta! Helt fantastiskt! Pyret lever änsålänge och många fler dagar måste det få bli!
Återbesök om två veckor den 1 april för att kolla läget då.

Jag kastas mellan glädje och oro, men just nu tänker jag njuta av stunden och vetskapen om att det finns ett liv inuti mig!

Kramar till er alla!

Ni är fantastiska

Sitter med laptopen uppkrupen i soffan, bloggandes och tittandes på "Desperate housewife"
Har precis varit iväg på möte. Är ganska aktiv i många föreningar och är väl en sådan person som vill förändra saker, förbättra och rädda världen.

Jag har det bra som har arbetskamrater som förstår vår situation och tillåter mig att få jobba hemifrån. För orken tryter, jag är så trött och känner inte att jag klarar av att vara inne på jobbet och hålla god min.

Igår upphörde de bruna flytningarna helt och jag andades ut. För att imorse vara tillbaka igen.
Men jag har gjort som ni har sagt och bokade in en tid hos gynekologen i måndags. Damen jag pratade med var så snäll.

-Men vad skulle du rekommendera, frågade jag
- Ja, egentligen borde du ju kunna vänta till måndag när du ska på ultraljud, för det är ju svårt att se hjärtat nu. Men eftersom du är orolig så bokar jag ju gärna in en tid åt dig.
- Jatack snälla, pep jag

Något borde de kunna se i v.6+2. Kanske om det finns någon graviditet överhuvudtaget eller om det nu är missfall på gång. Kroppen ger dubbla signaler. Jag har haft så ont i brösten precis som första graviditeten och vill ju gärna tro att sjuan/egolina tänker stanna kvar.

Sen vill jag bara krama om er alla söta tjejor som kommenterar, mejlar och stöttar.
Jag blir rörd av er omtänksamhet! Det är så skönt med stöd från er, ni skulle bara veta hur mycket det betyder! Tack raringar. Massa kramar till er!

Den totala maktlösheten

Tack för alla underbara kommentarer jag/vi får! Jag blir så glad och vill krama om er hela bunten, ska besvara era söta kommentarer. Snart.

Vi är väl inne i v.5 + 6 nu och känslan av att vi inte kommer gå så långt infinner sig.
Det undre livet har krånglat sedan i torsdags med blod/brunt slem och idag tyckte jag ändå att det hade lugnat ner sig något. Tills nu då jag gick på toaletten och möttes av blod.

Vem vet om det är normalt eller om vi skall mötas av ännu ett misslyckande.
Denna totala maktlöshet slukar mig i sitt stora svarta hål. Jag landar på botten. Livrädd och med gråten i halsen. Vi vill inte få missfall igen.

Samtidigt inser jag, för att besvara några av era kommentarer, att be om ett ultraljud inte hjälper mig så mycket. Jo, en bekräftelse får vi. Men ett hjärta är svårt att se såhär tidigt.
Men ett missfall kan ingen stoppa, det har sin naturliga gång. Vi är bara pjäser på maktens brickspel just nu.

Man vill så gärna hålla humöret uppe och försöka tänka positivt. Men det är svårt som tusan när man har sorgliga erfarenheter i bagaget.
Hoppet är väl det sista som sviker än och ännu har vi ju faktiskt ett pyre inuti mig.
Snälla sjuan, kan du inte stanna och förgylla vår värld?

När allting känns jobbigt

Hur ska man få ner känslorna i ord när allting bara känns dystert?
Att jag är svag och skakig i kroppen, att jag är livrädd och orolig och så matt.

Givetvis var det blod på pappret imorse och jag kände hur jag sjönk djupare i IVF-träsket.
Är det något jag har kommit att avsky är det blod i samband med graviditet. Förra gången blev ett rent helvete när vi fick missfall. Jag kan inte uppleva det igen, jag vågar inte och jag vill inte för då kommer jag gå sönder själsligt.

Jag blev hemma idag från jobbet. Min resväg är fyra timmar om dagen och jag orkar inte, rädd att det ska hända när jag är någon annanstans än hemma.

Vår tant på sjukhuset sa att "det är vanligt med blod i början av graviditeten"
Jag vet. Men förra gången blev inte normal med allt blod och missfall.
Vi är uppsatta för VUL den 27 mars och om det blir mer blod så kan vi kanske få komma in tidigare. Inte för att jag vad det hjälper för egentligen, jag söker väl bara en bekräftelse.

Den här ovissheten får mig illamående. Igår hade jag känslan av att jag inte längre är gravid. Kanske det stämmer med tanke på blodet idag.

Hur länge till ska man orka?

En ny start

Vilken omtumlande känsla att igår testa positivt! Att det lilla embryot har fastnat och förhoppningsvis fortsätter att växa. Det är så många känslor på en gång. Glädje, lycka, rädsla, oro. Allting på samma gång, som i en karusell.

Jag har alltid drömt om mina graviditetstester inför själva testet. Denna gång drömde jag att det var positivt. Så när jag gick upp 06.30 på morgonen för att ta testet och insåg att jag fortfarande inte fått någon mens så ökade förhoppningarna. Vi tjyvade lite och testade en dag tidigare. Sambon tyckte att det var bättre att ta testet på söndagen och inte på väg till jobbet på måndagen - ifall det skulle vara negativt.

Så molvärken var inte mensvärk vilket känns positivt. Alla ni tjejor och killar som väntar, molvärk kan vara något bra!

Imorgon skall jag ringa till sjukhuset och bli inbokad på ultraljud. Nu hoppas vi så innerligt på att vi får se ett litet hjärta på pyret.

Massa kramar till alla som stöttar och är så goa! Skickar över massa gravidbaciller till alla som behöver det! ♥ ♥ ♥

Toapapperscheckileck

Tiden springer verkligen på. Imorgon är det redan fredag vilket känns underbart, för då är det snart helg. På måndag är det 14 dagar sen insättningen men i helgen är mensen beräknad och får jag den så vet jag. Får jag den inte kommer jag ta ett test.

Ber en stilla bön om att det ska gå vägen

Man kastas verkligen mellan hopp och förtvivlan. Molvärken kommer och man försöker hitta en positiv känsla. Jo men kanske att det faktiskt sticker och hugger lite, det torde vara bra.

Snälla snälla

Spaningen på toapappret startade idag. Kan inte hjälpas, det bara blir så.
Just nu värker magen precis som mensvärk och jag tänker att det kanske gör lite ondare om det befruktade ägget ska ut.

Tänk positivt, tänk positivt

Även om jag försöker tänka glada tankar så är det svårt. Min magkänsla säger något helt annat. Och det är mitt försvar för att slippa bli så besviken. Lindra tomheten lite redan nu genom att tänka på att det kanske inte går denna gång. Allt för att förhoppningarna inte skall grusas och göra stora sår på mina knän. Så jag snarast kan göra rent, låta såret läka fritt genom att låta det andas och sedan springa vidare.

Herregud, jag är livrädd

Ruvardag 9

Det kan ju inte hjälpas att man ändå är lite orolig. Nu är det 9 dagar sedan (eller räknar man med samma dag man blev befruktad?) vi fick ett ägg insatt.

Man försöker att inte tänka på det. Men så började magen mola under dagen och genast tänker man "skit, tänk om det är mensen som är på intåg" Visserligen kan jag ändå känna ett visst lugn. Jag kan inte påverka utgången av allt detta utan bara flyta med och vänta.

Men ändå. Det är faktiskt ett litet helvete i sig. Att planera, att på minuten veta att klockan 15.05 den 16 februari blev vi befruktade och sen väntan på om allting slutar i glädjeskutt eller tårar.

Tänk vad mycket man går igenom ändå. Tänk att man orkar med allt, även om man då och då måste bryta ihop för att orka resa sig upp igen. Tänk att man faktiskt inte är ensam, det finns stöd att få av människor som vet p r e c i s hur det känns.

Tack alla underbara! Tillsammans blir vi starka och ska lyckas! ♥

Äventyr i Uppsala

Idag har jag och sambon varit på äventyr i Uppsala. Nervös var bara förnamnet. Satt en bit av vägen med mobilen i handen och hoppades att de inte skulle ringa med något negativt besked.
I hissen upp till kliniken hade vi sällskap av den här tunga saken och han som levererade den. Såhär ser alltså platsen ut för alla små ägg som fryses ned och används när man gör FET (frozen embryo transfer) Precis det vi skulle göra denna dag när snön dansade lätt i luften och vi var förväntansfulla inför ingreppet.

Vi hade tid 14.45 och satt här i rummet och väntade på att läkaren skulle komma med besked

De här sexiga sjukhusstrumporna får man ta på sig inför ingreppet. Samt en morgonrock så att man inte springer halvnaken i korridorerna.

Utsikten från rummet. Sambon gör segertecknet
Efter det kom den rara läkaren in och förklarade läget.
Vi hade tre ägg i frysen. Ett hade inte klarat att tinas upp. Det andra ägget var 5-celligt men tappade en cell, dock så hann det mellan 8 och 15 dela på sig till ett 7-celligt ägg.
Vilket var väldigt positivt!
Såhär ser ägget ut när de förstorar upp det ordentligt!
Det är riktigt coolt att få se ägget i ett såhär tidigt stadium.
Bara tanken på att det faktiskt kan bli en bebis är häftigt!
Inte alla som får se sitt barn såhär tidigt i så fall...

Efter ingreppet, som gick väldigt fort, åkte vi ner på stan och fikade.
Den här gången skippade vi kex och cider som man får på kliniken, men fikasugen var man allt!
Solen sken på oss när vi åkte hem och allting kändes ganska overkligt ändå.
Att vi varit till kliniken igen för ännu ett ingrepp, och att jag faktiskt har ett litet ägg inuti mig som vi hoppas skall utvecklas i rätt riktning. Om två veckor borde vi veta. Hoppas mensen och blödningar håller sig l å n g t borta!

Tack för ert stöd inför vårt FET, känns väldigt skönt att ni finns där!

Kram från oss

Försök nummer två

Bilden är måhända suddig men talar sitt tydliga språk. Tyckte jag anade att ägglossningen var på gång redan i torsdags. På fredagen slog stickan äntligen om till stegring och ännu ett steg i rätt riktning. Blev helt överlycklig! Det är små steg som gäller men för varje positivt steg blir man så glad.

Om våra ägg klarar att tinas upp så är vi inbokade på försök nummer två imorgon eftermiddag.
Vi har tre ägg i frysen, så vi hoppas innerligt att något av dessa klarar sig och kan sättas in i mig.

I mitt förra inlägg menade jag inte att vara oförskämd och fråga om det bara var jag som kände som jag gjorde. Jag vet att oerhört många går igenom samma saker. Men man kan ju ha olika tankar och känslor ändå.

Tack alla som är inne o läser och lämnar kommentarer! Det känns skönt med ert stöd!

Jag är livrädd för att ta ut saker i förskott. Men om allt går som det ska är vi befruktade imorgon.

Stor kram från mig