14.3.09

Den totala maktlösheten

Tack för alla underbara kommentarer jag/vi får! Jag blir så glad och vill krama om er hela bunten, ska besvara era söta kommentarer. Snart.

Vi är väl inne i v.5 + 6 nu och känslan av att vi inte kommer gå så långt infinner sig.
Det undre livet har krånglat sedan i torsdags med blod/brunt slem och idag tyckte jag ändå att det hade lugnat ner sig något. Tills nu då jag gick på toaletten och möttes av blod.

Vem vet om det är normalt eller om vi skall mötas av ännu ett misslyckande.
Denna totala maktlöshet slukar mig i sitt stora svarta hål. Jag landar på botten. Livrädd och med gråten i halsen. Vi vill inte få missfall igen.

Samtidigt inser jag, för att besvara några av era kommentarer, att be om ett ultraljud inte hjälper mig så mycket. Jo, en bekräftelse får vi. Men ett hjärta är svårt att se såhär tidigt.
Men ett missfall kan ingen stoppa, det har sin naturliga gång. Vi är bara pjäser på maktens brickspel just nu.

Man vill så gärna hålla humöret uppe och försöka tänka positivt. Men det är svårt som tusan när man har sorgliga erfarenheter i bagaget.
Hoppet är väl det sista som sviker än och ännu har vi ju faktiskt ett pyre inuti mig.
Snälla sjuan, kan du inte stanna och förgylla vår värld?

10 kommentarer:

MochM sa...

Oj vad jag håller tummarna för att det bara är en vanlig i-början-av-graviditeten-blödning.
Sant att det kan vara knepigt att se på VUL, vi såg en vecka senare och jag tror det är rätt vanligt att man kan se hjärtfrekvens i vecka 6 så om ett par dagar så...
Varma kramar m.

Jupp sa...

Man måste sätta en fot framför den andra för att komma någonvart i livet. Men ibland måste man tillåta sig själv att sätta ner foten brevid den andra och bara stå still.

Jag tänker på er ofta och hoppas för er skull att ni slipper mörka hål och gropar på vägen.

Du är en fantastisk männniska som orkar skriva i en stund som denna. Kom ihåg det.

Malin - brandteknologen sa...

Vi har varit tillsammans i 2 år och 4 månader. Vi träffades när även han pluggade i Luleå, men han blev klar och var lovad jobb i Kalmar, så han flyttade ner. Så vi har haft distansförhållande i 1 år och 8 månader. Alltså är man rätt van vid det... Det är inte det roligaste, men vi var redan från början bestämda, och hade inställningen att det SKA gå. Vi tror nämligen att om man tänker "vi testar och får se", så kommer man garanterat att hitta någon anledning till att det inte funkar. Men nu, när det känns jobbigt tänker man i stället att det SKA gå, och då kommer man igenom det.

Men det ska bli jättehärligt när jag har pluggat klart och kan flytta ner till honom. Samtidigt är en positiv del i situationen att jag får bo för mig själv i några år, jag tror att man behöver det för att lära känna sig själv. Man måste känna sig själv innan någon annan kan göra det...

Jag tycker det är gripande att läsa det du skriver, och även om jag inte känner dig eller kan sätta mig in i vad ni går igenom, så känner jag mig ändå engagerad, jag hoppas så att det går bra för er.

Och jag hoppas att jag kan smitta er lite med min och min pojkväns inställning, att det SKA gå!!

Kram!

Bönan sa...

Jag håller tummarna att det lilla livet vill stanna kvar hos er!! Massor med kramar

Hanna sa...

Fortsätter hoppas & hålla tummarna för er! Kram!

Birsen sa...

Håller tummarna att alt ska gå bra!

Jag blödde från vecka 6 till vecka 11 hela tiden. Det är en mardrömm men det glömmer man fort när det lugnat sig. Våga tro på pyret i magen.

styrkekramar till dig!

Johbur 33 sa...

Hemska känsla, den när man känner på sig att något är fel...jag hoppas så innerligt att det inte är så denna gång. Jag blödde också från och till i början och vet alltför väl att oron inte blir mindre av att veta att det är ganska vanligt att blöda och inte behöver betyda något. Förstår din oro...

Du vet var jag finns!

Kramar Johbur/Johanna

Lilla J sa...

Usch, jag vet hur den där rädslan känns!

Håller tummar och tår för att lilla sjuan stannar!

Styrkekramar

Stapplande Steg sa...

Jag hoppas innerligt att det har slutat att blöda. Jag förstår att det är svårt att hålla humöret uppe och tänka positivt. Men jag tror på ert pyre!
Kramar i massor

Mamma Melissa sa...

Håll ut några dagar till, då kan man se hjärtat. Men det är som du säger... vi är bara pjäser i naturens spel... och det är det som gör det så svårt!

Tänker på er i massor och håller tummarna för att sjuan håller sig kvar!:.)