Kanske var det idag den 9 juli eller inom de närmsta dagarna som Egon var beräknad till efter glädjebeskedet 2008 att vi var gravida. Glädjen som efter 12 veckor utbyttes till den tyngsta natten och morgonen då jag trodde jag skulle dö.
Det barn som aldrig blev, för något var fel på vårt blivande barn. Det är inget jag dagligen tänker på och det är heller inget jag sörjer över på det viset, för jag är så glad att vi fick Maja.
Men visst har man funderat över det barn som aldrig blev. Som tog en plats på himlavalvet istället.
Trots allt var det ett litet liv därinne, som med tickande hjärta visade sig på ultraljudet. Som gjorde oss lyckliga!
Egon är en sten jag bär i livets ryggsäck. Och just dessa dagar i juli så känns just den lilla stenen lite extra...
Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg
27.1.11
Den fina människan min dotter aldrig får träffa
Finaste farmor ♥
Tänk så rätt du hade när du la din hand på min gravida mage och gissade på en liten flicka.
Hur jag frågade om hon i så fall fick heta Inga i mellannamn efter dig - eftersom vi förstod att slutet kom närmare. Och närmare kom slutet. Efter den dagen på sensommaren sågs vi aldrig mer.
Jag skickade en ros från min & min lillasysters familj som för att få något slags avsked eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hälsa på en sista gång. Tackade för allt du gett oss, skrev att vi älskar dig - ord jag tidigare lagt i min mun och fått gensvar. Älskade farmor.
Du fick rosen på dagen och på kvällen somnade du in, vad jag hoppas lugnt och fridfullt utan smärtor från cancermonstret i din kropp, på Gammeludden där du vid vattnet lekt som barn. Som att du på något sätt kände att nu, nu kan jag släppa allting.
Så egoistiskt - men ibland känns det ledsamt att du aldrig hann träffa vår dotter. Och jag fick aldrig möjligheten att lyfta luren och berätta om alla framsteg och bus.
När du först fick veta att vi var gravida ville du sticka något till barnet. Jag tror aldrig du hann börja eftersom vi förlorade det så tidigt. När vi blev gravida på nytt hade du sakta börjat din resa till en annan värld. Därför bär Maja de kläder du en gång stickade åt mig och lillasyster. Och jag bär din jacka, dina vantar och går i dina skor för jag ville inte att de skulle slängas och det ger mig lite hopp att få bära vidare dina saker i denna värld som du var tvungen att lämna. Till Maja skall jag berätta om dig och på så vis föra över minnen till henne. Visa alla brev vi växlade med varandra. Hur du klippte ut tidningsartiklar om Leornado DiCaprio som jag var förälskad i efter Titanic-filmen, från kvällstidningarna och skickade mig.
Har även två pelargon-sticklingar som jag tog från en av dina blommor som växer mot solens strålar och som jag hoppas skall bli stora och som jag kan dela ännu mer.
Det är också därför jag kommer starta en verksamhet i ditt namn, för att hedra dig.
Det är inte saknaden som är värst. Det är vetskapen att du aldrig mer kommer tillbaka till jordelivet. Även om jag vet att du är där någonstans så gör det fruktansvärt ont.
Och jag ångrar att jag inte hälsade på er mer. Varför gjorde jag inte det? Dock är jag ändå glad att vi pratade i telefon en del och du var så tacksam för att man ringde.
Det finns bara en som du farmor - älskar dig!
Tänk så rätt du hade när du la din hand på min gravida mage och gissade på en liten flicka.
Hur jag frågade om hon i så fall fick heta Inga i mellannamn efter dig - eftersom vi förstod att slutet kom närmare. Och närmare kom slutet. Efter den dagen på sensommaren sågs vi aldrig mer.
Jag skickade en ros från min & min lillasysters familj som för att få något slags avsked eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hälsa på en sista gång. Tackade för allt du gett oss, skrev att vi älskar dig - ord jag tidigare lagt i min mun och fått gensvar. Älskade farmor.
Du fick rosen på dagen och på kvällen somnade du in, vad jag hoppas lugnt och fridfullt utan smärtor från cancermonstret i din kropp, på Gammeludden där du vid vattnet lekt som barn. Som att du på något sätt kände att nu, nu kan jag släppa allting.
Så egoistiskt - men ibland känns det ledsamt att du aldrig hann träffa vår dotter. Och jag fick aldrig möjligheten att lyfta luren och berätta om alla framsteg och bus.
När du först fick veta att vi var gravida ville du sticka något till barnet. Jag tror aldrig du hann börja eftersom vi förlorade det så tidigt. När vi blev gravida på nytt hade du sakta börjat din resa till en annan värld. Därför bär Maja de kläder du en gång stickade åt mig och lillasyster. Och jag bär din jacka, dina vantar och går i dina skor för jag ville inte att de skulle slängas och det ger mig lite hopp att få bära vidare dina saker i denna värld som du var tvungen att lämna. Till Maja skall jag berätta om dig och på så vis föra över minnen till henne. Visa alla brev vi växlade med varandra. Hur du klippte ut tidningsartiklar om Leornado DiCaprio som jag var förälskad i efter Titanic-filmen, från kvällstidningarna och skickade mig.
Har även två pelargon-sticklingar som jag tog från en av dina blommor som växer mot solens strålar och som jag hoppas skall bli stora och som jag kan dela ännu mer.
Det är också därför jag kommer starta en verksamhet i ditt namn, för att hedra dig.
Det är inte saknaden som är värst. Det är vetskapen att du aldrig mer kommer tillbaka till jordelivet. Även om jag vet att du är där någonstans så gör det fruktansvärt ont.
Och jag ångrar att jag inte hälsade på er mer. Varför gjorde jag inte det? Dock är jag ändå glad att vi pratade i telefon en del och du var så tacksam för att man ringde.
Det finns bara en som du farmor - älskar dig!
17.6.10
Det värker i hela hjärtat
Hjärtat värker och saknaden gör sig påmind. Jag slog det välbekanta numret och en förvirrad farfar svarade. Han skulle minsann gå och lägga sig.
"Men farfar, klockan är ju bara fyra på eftermiddagen" säger jag.
"Jaså? Jag måste kolla, då går nog klockan fel. Är klockan fyra mitt på dagen alltså?" säger han. Följt av "Hur är det med er då? Tack för att du ringde" efter att jag hunnit svara bra på hur det är med oss. Sorgligt nog vet han nog inte riktigt vem som ringde. Han fyller 91 i höst och är en aningens förvirrad ibland.
Jag vill ringa numret och höra rösten av min farmor också. Som på frågan om hur det var brukade svara att det var som vanligt. Livet gick sin gilla gång där i den södra förorten i deras egenbyggda radhus.
Farmor som den enda kontakten med Maja fick var med klapp på min mage. Tänk om hon hade fått se lillan. Att hon gissade rätt på en liten flicka. Så självklart att Maja skulle få hennes namn Inga och sambons mormors namn Sigrid. Två damer som gjort avtryck i våra liv.
Älskade farmor - det värker i hela mig. Vem kunde ana att saknad skulle kännas såhär?
Vem kunde ana att den förbannade jävla cancern skulle ta ditt liv? Hade vi kunnat göra något annorlunda - hade cancern gått att operera bort i ett tidigt skede? Frågor som inte längre spelar någon roll för svaren hjälper henne inte till livet.
Hon är spridd för vinden på den vackra minneslunden söder om Stockholm. På samma plats där jag en gång fick mitt namn för 25 år sedan då farmor bar mig fram i sina armar. Min farmor, min gudmor.
Fortfarande är jag så glad att jag flera gånger talade om för henne att jag älskade henne och glad att jag fick höra det tillbaka! Minnen lever kvar i mig och i brevform för alla brev som vi har växlat hade hon sparat.
Jag pratar med farmor då och då. Tror på en högre makt och en annan livsform än den vi ha på jorden. Jag vet att hon finns ibland oss.
Ta vara på livet när det bjuds! ♥
"Men farfar, klockan är ju bara fyra på eftermiddagen" säger jag.
"Jaså? Jag måste kolla, då går nog klockan fel. Är klockan fyra mitt på dagen alltså?" säger han. Följt av "Hur är det med er då? Tack för att du ringde" efter att jag hunnit svara bra på hur det är med oss. Sorgligt nog vet han nog inte riktigt vem som ringde. Han fyller 91 i höst och är en aningens förvirrad ibland.
Jag vill ringa numret och höra rösten av min farmor också. Som på frågan om hur det var brukade svara att det var som vanligt. Livet gick sin gilla gång där i den södra förorten i deras egenbyggda radhus.
Farmor som den enda kontakten med Maja fick var med klapp på min mage. Tänk om hon hade fått se lillan. Att hon gissade rätt på en liten flicka. Så självklart att Maja skulle få hennes namn Inga och sambons mormors namn Sigrid. Två damer som gjort avtryck i våra liv.
Älskade farmor - det värker i hela mig. Vem kunde ana att saknad skulle kännas såhär?
Vem kunde ana att den förbannade jävla cancern skulle ta ditt liv? Hade vi kunnat göra något annorlunda - hade cancern gått att operera bort i ett tidigt skede? Frågor som inte längre spelar någon roll för svaren hjälper henne inte till livet.
Hon är spridd för vinden på den vackra minneslunden söder om Stockholm. På samma plats där jag en gång fick mitt namn för 25 år sedan då farmor bar mig fram i sina armar. Min farmor, min gudmor.
Fortfarande är jag så glad att jag flera gånger talade om för henne att jag älskade henne och glad att jag fick höra det tillbaka! Minnen lever kvar i mig och i brevform för alla brev som vi har växlat hade hon sparat.
Jag pratar med farmor då och då. Tror på en högre makt och en annan livsform än den vi ha på jorden. Jag vet att hon finns ibland oss.
Ta vara på livet när det bjuds! ♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)