Ta för givet

En reflektion jag och sambon gjort är hur många som faktiskt tar för givet att barn kommer till den vanliga vägen. Ni vet - två personer i sängen-vägen och inte klinik-ligga i gynstol-lämna simmare i en burk-vägen.

Främst kanske bland äldre människor, där det inte riktigt fanns provrör att tillgå på deras tid.

Man kan ju inte bli arg - för personen vet ju inte hur det egentligen är.
Men samtidigt blir man förvånad att folk tar saker för givet. Inte bara kring detta ämne, utan även kring andra saker.

Som livet självt. Man förutsätter att människor som alltid funnits där kommer finnas för alltid. Men en dag så går det inte att ringa det där telefonsamtalet längre, för personen som brukade svara i andra änden lever inte längre.
Varför i hela friden sa man inte då, när man hade chansen, alla de sakerna man ville säga?
Det kostar så lite att sprida lite glädje och kärlek - men betyder oftast mycket hos mottagaren.

Ingenting är självklart, så ta ingenting för givet - speciellt inte livet!
Kram på er och T A C K för att ni finns och läser bloggen, det värmer i hjärteknoppen!

Men jag kan faktiskt inte förstå

Förlåt mig, men jag kan faktiskt inte förstå varför man blir gravid utan att skydda sig och efteråt kommer på att det var fel karl, eller jobbsituationen var tokig eller liknande.
Varför tänker man inte efter före?

Okej att man kan bli gravid för att kondomen spricker eller för att man är superfertil och p-piller inte biter ett dugg. Men alla som slarvar och alla som inte tänker efter? Jag begriper faktiskt inte och kommer nog aldrig få svar på det heller.

Det är inte deras fel att vi som ofrivilligt barnlösa får kämpa. Men det känns som ett hån att man kastar bort en gåva man fått när det finns så många som verkligen vill vara gravida.

Ju mer tiden går...

I lördags var vi i storstaden för att fira pappa som fyllt år. Vi passade även på att hälsa på farmor som blivit inlagd för att hon inte mår bra. Hon skulle även få träffa sitt andra barnbarnsbarn för första gången (lillasysters son)
Farmor var oerhört trött, hon var även väldigt gul i huden och orkade bara sitta med oss en kort stund innan hon ville vila igen. Jag sa att vi älskade henne innan vi gick.

Nu har hon blivit flyttad till SöS för provtagning och de misstänker något i gallan...något jag hoppas på ska gå att operera bort.

Det är så jobbigt att se äldre människor och speciellt då ens egna släktingar. Hur de magrar, tappar orken, livslusten och blir trötta. Hur saker och ting inte riktigt är som förr i tiden.
När jag och syster kom ut till farmor o farfars landställe i skärgården, cyklade ner till badet, badade, fikade, drack farmors vinbärssaft. Fick pengar till snask i kiosken, åka en sväng med båten och bada eller fiska.

Det är så många år sedan och så mycket hinner hända... Man ska verkligen inte ta livet för givet.
Allting kan upphöra att existera närsomhelst. Man ska leva nu - alltid!

Kram till dig farmor - även om du inte kan läsa detta. Och även till farfar som sitter ensam hemma med hjälp från hemtjänsten - men det är ändå lessamt med ensamheten.

112

Idag har vi gått 24 fulla veckor. Det är 112 dagar kvar till beräknad födsel. Förutom att jag får ont i fötterna om jag står upp mycket så mår jag oförskämt bra.
Min startvikt på 79 kilo vid inskrivningen i v.13 har ökat till ungefär 82-83 kilo och det känns.
Det är fascinerande hur mycket man även går upp vid hormonbehandling, har läst om så många som gjort det nu så det känns inte konstigt att jag själv gjorde det.

Försöker att inte lägga så stor vikt vid det dock (hihi) Man blir tjockare och mer anfådd och trött när man är gravid. Sålänge jag inte riskerar att dö i hjärtinfarkt så är jag lugn.
Att ens få vara gravid bräcker det mesta och att gå upp i vikt och bli lite rundare bekommer mig inte. Förutom att jag vill vinna vår vadslagning här hemma där sambon tror på tresiffrigt och jag bestämt hävdar att icke...! Men samlar man på sig vatten senare så gör man :-)

Vi kanske är konstiga, men vi har inte handlat något till bebisen ännu.
Vagn har vi väl pratat lite lätt om. Men skulle vi nu inte hinna köpa en vagn får man väl låna någon gammal inkörd sak tillsvidare.
Bebisen behöver kärlek, närhet, blöjor och kläder. Resten får liksom lösa sig. Men just nu handlar vi ingenting, det blir nog senare.

Mår du bra och så?

Frågan dyker upp nästan jämt. "Mår du bra?" eller "Har du mått bra under graviditeten?"
Ja, jag har mått jättebra under graviditeten om vi pratar vanliga symptomer som illamående och liknande. Jag har inte mått illa alls vilket såklart är skönt.
Men jag har gått igenom hormonbehandling och äggplock, förlorat barn och smärta. Jag har haft mitt redan innan. VI har haft vårt redan innan själva graviditeten.

Alltid två olika svar. Beroende på vem som frågar. Oerhört tacksam att nu få må bra under graviditeten förutom ömmande fossingar. Tacksam för det lilla. Även om det lilla inte är så litet utan helt enormt. Ett liv - det är inte alla förunnat.

Olika definitioner

Beroende på erfarenheter så blir frågan "-Har du mått bra under graviditeten" en fråga som kan ge olika svar.
Ja, jag har mått jättebra under min graviditet - om det hade varit på vanlig väg.
Ja och nej, jag har både mått bra och jävligt dåligt - eftersom vi inte kan få barn den vanliga vägen

Ibland svarar man si och ibland svarar man så -helt enkelt.

Älskade mamma

Jag vet ju att min syster, pappa och sambo läser som ingår i min närmsta familj. Men mamma har inte velat läsa så mycket för det tycker hon har varit jobbigt. Speciellt under tiden när vi förlorade lillpyret i magen och allting runt omkring. Vi kan ju prata om det förstås och hon stöttar oerhört mycket, men att läsa har blivit för mycket för henne.

När vi pratade i veckan så sa jag "Det är ju synd att du inte läser bloggen nu när jag...."
" Jag har faktiskt varit inne nu, sköt hon snabbt in"
"Vad kul, då har du ju sett magbilden också, sa jag"
"Ja det har jag och visst är det en gravidmage, säger hon"

Älskade mamma, det värmer i en dotters hjärta att du är inne och läser på bloggen och följer vad som händer när vi inte bor så nära varann längre.
Massa kramar till dig och såklart även till pappa, syster och sambo som också läser, kommenterar och stöttar helt fantastiskt! Älskar er SÅ mycket!

Mäktig känsla

När jag tänker på att det faktiskt bor en liten människa i min mage som förhoppningsvis kommer till oss i november sprider sig ett leende över mitt ansikte. Det är en fantastisk stark och mäktig känsla, att få äran att bära på ett barn.

Samtidigt tänker jag på alla som inte kan få bära på sitt barn. Som av olika anledningar inte kan bli gravida överhuvudtaget, inte ens med hjälp. Jag känner en stor sympati för dessa människor som gärna vill uppleva detta men inte får. Samtidigt känner jag en sorg för alla de människor som inte förstår att allting i livet inte alltid är så enkelt. Att skaffa barn är inget man bara gör, det är bara ett dumt uttryck. I alla fall för vissa. För oss som har en lite svårtillgänglig stig att vandra på, för oss som kämpar.

Positivt tänkande från oväntat håll

Igår kom företagets VD och pratade med mig. Undrade hur jag tänkt vara ledig och så vidare.
Jag förklarade vänligt att jag inte planerat något ännu, vill vänta till rutinultraljudet för att veta så bebisen mår bra. Därefter kan jag nog ta tag i det. Han förstod men ville såklart att jag ska fundera, så att de vet hur de gör med vikarie. Jag påtalade också att tidigare erfarenheter gjorde mig lite rädd för att planera.

-Försök att tänka positivt, sa han. Se positiva bilder framför dig och tänk hur du går där med barnvagnen.
Jag nickade och han fortsatte berätta om sin fru som är väldigt sjuk, men som genom tankens kraft kämpar på och kan råda bot på smärtan i kroppen.
-Själv ska jag bara anställa människor som kan skratta. Jag ska omge mig med positiva människor, avslutar han och jag kan bara hålla med.

Häpen gick jag tillbaka till mitt kontor. Det var inte vad jag väntade mig från VD.n som annars kan vara väldigt tystlåten när han går ner till vår våning.
Men än en gång bevisar det hur mycket man inte vet om människor. Varför de beter sig på ett visst sätt och tycker som de gör. Vi vet för lite om våra medmänniskor helt enkelt. Tills den dagen de öppnar dörren och bjuder in en att ta del av deras erfarenheter.

Erfarenheter som formar oss människor. På både gott och ont.

Tjockisen i mataffärn

I mataffären. Gravid tjej funderar på att köpa bodylotion. Kille utbrister.
-Hördu tjockis, ta den där nu!
Tjejen ler mot killen och funderar lite till.
- Nu syns det verkligen, fortsätter killen.
-Nejdå, ställer jag mig rak i ryggen så syns det inte så mycket, plus att jag har tight kjol, säger tjejen och rätar på sig.
-Hehe, jodå, menar killen. Det betyder att du i fortsättningen får vänja dig vid att jag kallar dig tjockis. Sen lägger han kärleksfullt armen runt tjejen.

Älskling, du får kalla mig tjockis hur mycket du vill. Jag tycker om att vara tjock i den bemärkelsen att det växer ett litet liv inuti magen. Så stolt och så rädd -blandat i varann.
Så glad att du tycker att det börjar synas att vår inneboende bygger ut sitt bo. Hyrestiden går ut i november och ingen uppsägning innan dess är godtagbar, sådant har du bäst koll på älsklingen min som jobbar med hyresavtal, så berätta gärna det för sjuan så att h*n vet vad som gäller.

Så fylld med kärlek så det inte är klokt!

Lever du ditt liv just nu?

Den senaste tiden har jag läst många bloggar, mest sorgsna där jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Man länkas vidare kors och tvärs till otaligt många små hemsidor med stort innehåll och i alla fall jag förundras över hur många det finns därute bara i vårt land som bär på tunga sorger på sina axlar. Att blogga om det är för många ett sätt att bearbeta och få stöd från andra människor. Kanske som har varit i samma situation eller som bara vill ge en klapp på den tunga axeln.

Vi är sökande människor som letar upp andra som ror i samma båt. Vilket är bra, för man kan verkligen få hjälp av likasinnade genom att dela erfarenheterna och kanske, kanske ibland kan axlarna bli lättare att bära upp. Ibland bara genom att inse att man inte är ensam.
Visst, det är inte roligt att fler skall drabbas, men tillsammans blir man starkare och kan lyfta bördan ihop. Blir även imponerad av hur mycket kraft det bor i människor som orkar ta sig vidare i livet.

Mestadels är det IVF-bloggar jag läser, eftersom det är i den båten jag sitter.
Men även bloggar om människor som förlorat sina barn. Det är ju oundvikligt för ibland går dem hand i hand. Vi har olika kamper här i livet och man kan inte jämföra dem.
Att förlora ett barn går inte ens i ord att beskriva hur fasansfullt det är. Alla föräldrars mardröm. Att gå igenom IVF för att ens kunna bli med barn kan ibland även det vara ett helvete.

Ibland, eller ganska ofta tror jag det är bra att få en käftsmäll av verkligheten.
Att inse att livet är oerhört skört. Att verkligen ta vara på det som finns här och nu, göra det man själv vill utan att allt för ofta lägga för stort engagemang på vad andra tycker.
Följa sitt eget hjärta och vandra den stig man själv tror är bäst. Att ställa sig upp när man fallit, sätta plåster på de skrapade knäna och ta sig vidare.
Att faktiskt förstå att vi lever en gång och att allting en dag tar slut. Att alltid ta chanser och göra sitt bästa. Att kunna förlåt och stå för vad man har gjort och att aldrig, aldrig skiljas som ovänner. Att ibland kanske välja bort människor du inte har något utbyte av och umgås med sådana du mår bäst av.
Att leva sitt liv helt enkelt – just här och just nu.

Den omtalade aborthistorien i Eskilstuna

Läser Metro på tåget in till jobbet.
"Omöjligt hindra könsurval vid abort" lyder rubriken följt av en kort notis.
"Att en kvinna i Eskilstuna vid två olika tillfällen valt att abortera foster sedan hon fått reda på att hon väntade en flicka väckte stor uppmärksamhet tidigare i år. Nu har Socialstyrelsen fastslagit att sådana aborter inte går att hindra, uppger Rapport"

Frågan är; När tidigast kan man könsbestämma ett foster?
Om det är en sen abort måste man ha en god orsak till att ta bort fostret, vad ljög denna kvinnan om och hur kom det tillslut till kännedom att anledningen var att hon ej ville ha döttrar?

Det finns så mycket märkligt i världen. Tänk att det är okej att ta bort små barn utan större anledningar medan vi som är ofrivilligt barnlösa måste ha massa anledningar och kämpa oss till hjälp. Snacka om skilda världar...

Tillfälligheter gör att vägar korsas

För fyra år sedan bodde jag fortfarande hemma och mamma tyckte minsann jag skulle söka ett heltidsjobb till en butik som skulle öppna under våren. Jag har alltid jobbat med något sedan 15 års åldern, men givetvis då extrajobb i kombination med skolan.

Sagt och gjort. Jag sökte jobbet tillsammans med 2500 andra människor och var en av de 14 som knep det! Killen som hade läst mitt CV hade tänkt "En sådan tjej skulle man ha", samma kille som även var med och byggde upp butiken eftersom han jobbade inom samma firma.
Själv hade jag pojkvän sen några år tillbaka, men det hade knakat i fogarna ett tag.

Jag började jobba i mars och i juni var vi ett par.
Snabbt måhända, men jag fann ju den rätta så det var inget att tveka över.
Eftersom vi hade 10 mil mellan oss blev det mycket pendlade. Tills vi fattade beslutet att jag skulle flytta till honom. Sagt och gjort, jag bytte storstad mot mellanstorstad samma höst och ångrar inte beslutet överhuvudtaget. Efter lägenhet flyttade vi till villa ute på landet där vi, bonusgrabben och djuren stormtrivs.

Tänk vilka vägar som korsas här i livet! Om inte mamma hade sagt att jag skulle söka jobbet hade jag troligen aldrig träffat min nuvarande sambo- som fick tjejen han blev nyfiken på redan i hennes CV...

Tack mamma! :)

Hur vet man att det blir så?

Jo, jag vill också njuta av min graviditet. Men samtidigt är jag reserverad.
Kan inte hjälpa tycka det är lite konstigt när tjejer skriver på forum att " i oktober ska jag bli mamma"

Ska och ska? Hur vet de att allting kommer gå bra? Visserligen är det ju inte bra att tänka negativt, men har man varit med om jobbiga saker tror i alla fall jag att det är oundvikligt att gå på rosa moln utan att vara lite orolig för om samma sak skall hända igen.
Återigen så känns det som att många inte förstår att det kan bli komplikationer. Så fort man är befruktad är saken klar liksom. Dock vore det ju skönt att leva i den världen ibland, att veta att man ska bli förälder utan hinder på vägen.

Vi väntar barn och hoppas på att få bli föräldrar i höst. Men att vi ska bli föräldrar är det ingen som vet, förutom möjligtvis sjuan som vi tror håller på att bygga ut sitt boende.

För kärlekens skull

Jag tycker den här låten passar bra in när det gäller allt kämpade kring provrörsförsök.

I vårt lilla land där vi har tänkt att grönsaker ska växa satte vi ner en rabarberplanta förra sommaren. Den var inte stor då och sedan kom hösten och vintern och tog den lilla plantan som vissnade ner. Allting bäddades in i ett kallt och fruset täcke. Men vad vi inte visste var att under snön och under marken väntade plantan på att få börja växa och spira.
Nu när vårsolen letat sig fram och värmt upp våra frusna själar har så även plantan trängt igenom den hårda marken och visat att det finns hopp om liv igen.

Ungefär som vårat liv. Vi fick en litet pyre insatt i höstas. Sedan kom vintern och tog pyret från oss. Vi befann oss under det kalla täcket tills ett nytt litet frö sattes in i mig. Nu spirar liv och vi välkomnar våren med öppna armar!

Älskade allt som väcks till liv igen. Som spirar och visar att det finns hopp om livet.

Ett litet lugn infinner sig

Det är nästan så att man inte vågar känna känslan. Men jag känner mig lugn och förväntasfull.
Är inte magen lite större än förra veckan?

Jag njuter av att få vara gravid. Även om jag försöker att inte tänka på det hela tiden.
Det är ju en märklig känsla att vara fri från blodet. Vid den här tidpunkten förra gången hade jag mensblod och ringde för att få tid för VUL. Något vi inte hann...

Nu känns allting annorlunda. Det är obeskrivligt skönt att slippa blodet och därmed oron.
Man mår ju så förträffligt mycket bättre!

Vi har inte ringt barnmorskan ännu för någon inskrivning. Vill komma förbi v.12 först.
Vill inte sitta där och ta prover och prata om en framtid med en bebis när den inte ens lever i magen längre. Jag ska snällt fråga om det finns någon möjlighet att få höra hjärtljud eller liknande, eller kanske få ett ultraljud ganska snart.

Tills dess klappar jag ömt på magen som jag faktiskt tycker blivit större. Tanken får mig att känna glädje och den behöver vi, både jag och sambon!

Livlinor

Även om man inte vill att så många sitter i samma båt, så är det skönt att man inte är ensam om att gå igenom IVF. För vilket enormt stöd det finns att hämta, råd att ge, en klapp på axeln, en axel att gråta ut mot hos de som går igenom samma sak. Som förstår på ett helt annat sätt.

För egen del försöker jag känna stor glädje när det går bra för en medsyster och känna djup sorg när det går mindre bra. Jag respekterar dock dem som inte orkar glädjas med andra för att de själva vill så innerligt. Det är helt okej för min del för att ha denna sjukdom är nog så jobbigt för psyket.

Hos en tjej jag känner märker jag dock av en viss avundsjuka för att vi har blivit gravida. När vi fick missfallet var det mer "hör av dig om du behöver prata" och så vidare. Nu är det nästan ingenting. Kan man hantera sorgliga saker mer än glädjande för att man själv vill så mycket?
Jag förstår henne såklart, men känner ändå det här stinget av dåligt samvete. Att just vi blev gravida och inte dem. Men vi vill ju också lika mycket.

Bloggen har verkligen blivit min lilla livlina. Det är skönt att få skriva av sig och så härligt att få era fina kommentarer och mejl och lära känna er som också går igenom detta.
Vi ska ju följas åt på denna resa och få bebisar allihopa! Fina fina IVF-bebisar, om vi går längre i graviditeten ska jag (om jag får för sambon) införskaffa en tröja där det står IVF-bebis på och pryda magen med.

Trots allt väcker det en hel del uppmärksamhet, inte alla förstår vad IVF är och jag sprider gärna kunskapen för detta är en så pass viktig fråga i samhället.

Men släpp taget då dumma oro

Det är oundvikligt. Igår fanns det pyttelite brunt på pappret och det räckte för att starta igång oron. Den smög sin in i hela kroppen och med en gång kände jag mig helt håglös. Det fanns inget mer brunt sen under dagen och kvällen, men magen satte igång och nog värkte det extra mycket i mitten av magen.

Jag vill njuta av att vara gravid. Jag vill inte behöva oroa mig. Men jag är livrädd. Kommer inte klara av att missfall till och den smärtan det innebär. Samtidigt får jag inte tänka negativt, men ibland bubblar känslor och tankar upp ändå.

Idag har vi gått 11 fulla veckor. Förra gången blev det 12 fulla veckor. Denna vecka kommer vara utmattande i väntan. Jag skulle kunna ringa gyn och boka en tid, men samtidigt så är det inget att göra om det nu är missfall på gång. Förutom att veta.

Jag ska dock ringa om jag får blödningar eller om brösten slutar värka.

Min grannes barnmorska hade sagt att hon var imponerad av personer som gick igenom provrörsförsök. Jag bad om hennes namn och kommer vi ytterligare längre fram ska jag be att få den kvinnan. Kanske hon förstår bättre? För ingen kan komma och påstå att en vanlig graviditet och en IVF-graviditet är likadana. Jag tror faktiskt inte det.

Leva hundliv

Jag vet inte om det är gravidhormoner, men ibland har jag kort stubin och ibland kan jag gråta för minsta lilla. Oavsett vad så gör det mig inget. För varje dag som går utan blod är vi tacksamma! Vi är dessutom ganska dåliga på att tjafsa en längre tid. Jag vill aldrig gå och lägga mig eller skiljas osams, så vi brukar reda ut saker ganska på direkten.

När jag satt i bilen utanför den lokala matbutiken och sambon handlade tittade jag in på en trädgård där ett barn och en liten hund lekte. Hunden var så glad, viftade på svansen och fångade bollarna som barnet kastade.

Jag blev så glad av vad jag såg, inte minst för att jag älskar både barn o djur (vi har fem söta husdjur hemma + en massa dammråttor jag försöker hålla i schack), men också för att jag fick insikten av att man skulle leva lite mer som en hund.

Vifta mer på svansen, leka mycket och om något inte är passande, nosa på det, kissa och gå vidare i livet.

En resa

Tåget dunkar över rälsen och jag far fram genom ett sörmländskt landskap. Bort från storstaden och stressen, hem till landsbygden jag är så förälskad i. Där finns min trygghet.

Vårt hem, vår lilla familj, våra älskade djur och lugnet.

Jag är ständigt på resande fot. På väg någonstans mot nya mål där jag kan utvecklas ytterligare. Alltid denna drivkraft att utforska och vara kreativ. Vår resa genom IVF-landet är tämligen skumpig. Långt bort från tågets monotona dunkade.

Jag håller hårt i min sambos hand. För vi är tillsammans på den här resan. Han och jag. Vi.

Det är vi som kämpat sedan januari för snart 2 ½ år sedan då vi inte visste att vår resa hade börjat. Nu, långt senare kantas vägen av förhoppningar, lycka, sorg, tårar, ovisshet, graviditet nummer två, kärlek, kämparglöd och så otroligt mycket mer.

Ibland är det som att leva inuti en bubbla. Varje andetag man tar är av rädsla för att bubblan av lycka skall spricka. Vissa dagar är bättre och man är strålande glad.

Innerst inne är vi såklart glada för varje dag med sjuan inuti magen, men självförsvaret kliver in helt sonika och pockar om att inte ta ut något i förskott.

Men vem orkar vara orolig en hel graviditet? Är det något som tar på krafterna är det just att vara orolig. Och egentligen är man ju rätt dum, för ingenting har ju ännu hänt. Men jag kan inte låta bli att vara dum, för saker som har hänt förut är man skäligen rädd för att det skall hända igen.

Vi har gått 10 fulla veckor och nu fram till vecka 12 kan jag inte hjälpa att vara mer orolig.

Det var då blödningarna/flytningarna startade under första graviditeten och två veckor senare hade vi förlorat vårt lilla pyre.

Jag försöker ofta finna orsaker till att saker händer. ”Det finns en mening med allt” brukar jag tänka när saker händer, som ett mantra, för att försöka se det bra med saker och ting. Missar man tåget kanske man även missade att bli inblandad i en trafikolycka och så vidare.

Någon mening med att just vi skulle hamna i IVF-svängen finns det säkert också. Själva missfallet vet jag inte riktigt anledningen till, mer än det naturliga. Kroppen stöter bort foster om det är något tokigt med dem. Kanske var det just det. Men nu är det dags för nästa pyre att ta plats i magen och boa in sig. Vad säger att det kommer hända igen, vad säger att det inte kommer hända igen? Ingen vet och till dess är det bara att försöka ta dagarna som de kommer.

Det är inte lätt, och det tror jag nog många av er kan intyga. Men jag ska ge det ett försök.