Inskolningen

Omtumlande vecka. Inte bara dagis som gjort anspråk på känslorna utan även annat.
Men först, inskolning! Lilla M första dag på dagis var L med på. Jag var såklart nyfiken hela dagen och hade lite svårt att fokusera på andra saker.

Det hade gått jättebra, hon ville inte sova dock, men var inte heller arg utan ville upptäcka allt det nya. Hon lekte ihop med de andra barnen utan bekymmer. Väl i bilen på väg hem somnade hon direkt så vi lät henne sova en stund ute i garaget.

På onsdagen fick jag vara med och känslan av overklighet fyllde mig såklart när jag öppnade grinden in till dagis (förlåt alla som jobbar på förskola, kommer säga dagis) för att delta på vår dotters andra dag. Alla dessa overkliga känslor. Jag är mamma! En mamma som skall lämna sin dotter på dagis. Dotter? När och hur hände detta, nyp mig i armen för drömmer jag detta? Lyckokänslorna svallar över!

Dagen gick strålande! Jag försökte att inte vara så delaktig utan låta lilla M mer sköta sig själv och smälta in i gruppen. Efter lunch när det var dags att sova hade jag bett att inte vara med och natta henne utan det fick gärna en fröken ta. Lika bra att hon vänjer sig.
Det tog kanske 10-15 minuter med lite vyssjande i frökens famn, sedan valde hon att lägga sig på madrassen med snuttefilten hårt under armen och sov i 2 timmar! Vilken lycka!


Jag avnjöt min bok i soffan och allteftersom barnen vaknade kröp de upp i soffan och så läste jag barnböcker för dem istället. Det gäller att inte vara bacillrädd (hihi jag vet en som skrattar nu för hon vet hur bacillrädd jag är) när man hanterar små dagisbarn...

Vågade knappt visa boken jag läste. Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst"
Kändes inte passande för dagis ;-)

När lilla M väcktes vid 14-tiden innan mellanmålet var hon varken arg eller ledsen, hon gick ut och började leka. Vi tittade lite på varandra, men hon visade inga tecken på att vilja komma till mig och inte heller avundsjuka på att de andra barnen satt hos mig.

Så på torsdagen hann jag vara på dagis 45 minuter innan personalen tyckte att jag kunde åka hem. Kände mig som en elak mamma som bara drog iväg trots att inskolningen var tre dagar. Men de tyckte allt hade gått så himla bra och skulle ringa om det var något.

Inget samtal på hela dagen och oj, så märkligt att inte ha trollungen hemmavid!
Hämtade henne vid 15-tiden och då blev hon glad. Hade somnat och sovit 1 ½ timme men sedan vaknat av sig självt.

Vi "firade" fredagen med feber på lilla M och L - men vi klarade inskolningen och sjukdomar får man räkna med ett tag framöver nu! :)

Inskolning imorgon

Nu har jag påbörjat en text och suddat ut den sju gånger. Jag kan inte riktigt sätta ord på det hela. Men insikten om att lilla M är en stor tjej är blandade känslor på en och samma gång.
Om 10 timmar är det dags för första dagen på inskolningen. Hon kommer få det så roligt med massa nya människor att lära känna och för att inte tala om alla outforskade leksaker.

Ändå känns det annorlunda att någon annan skall ta hand om vårt barn. Skulle inte jag vara hemma med henne tills hon blev 18? Nehenej...så var det visst inte.
Det är märkligt, men det känns samtidigt lite orättvist att någon annan skall få ta hand om henne om dagarna. Kvällar o helgerna kommer bli efterlängtade.

Hon behöver få lite mer stimulans dock. Ibland känns det som att hon ledsnat efter 15 månader ihop med mig. Nya utmaningar att ta sig an. Nu kör vi!

När ångesten kramar om

Hade svårt att somna inatt. Ångesten grep liksom tag och kramade om. Precis som när jag slutade amma i september kändes det konstigt. Något jag gjort i 10 månader skulle avslutas och det kändes märkligt att avsluta den perioden.

Nu är det dags igen. Min föräldraledighet är snart slut och lillan skall börja på dagis.
Märklig känsla helt klart. Har fått vara hemma med henne i 15 månader och det är självklart lite ångestfyllt att nu återgå till arbete medan hon är på dagis. Jag vet att det kommer gå bra, förutsatt att jag kan få jobba hemifrån...för att pendla o vara iväg 12 timmar om dagen känns ännu mer ångestfyllt.

För lillan kommer det bli kul med dagis, samtidigt brottas man med tankarna om man valt att låta henne börja för tidigt. Hon kan ju inte ens prata och berätta hur dagarna har varit.
Men dagis är ju inte någon ny företeelse här i världen, men för mig o lillan är det ju det.

Det kanske bara är den skrämmande/mäktiga insikten att min dotter är en stor tjej nu!