Vi bär döden i en plastpåse

Jag klappar magen. En tom mage. Bara en påminnelse om vad som funnits inuti mig.

En sömnlös natt med plågsamma magsmärtor. En varm dusch för att försöka lindra.
Plötsligt uppvaknande med blodfylld binda och känslan, den obeskrivliga känslan när allting bara rinner ur mig där jag sitter på toaletten.

Skriker på sambon i panik, han kommer in och jag säger "det är kört"
Han ser den lilla klumpen jag lagt på golvet och börjar gråta. Min starka fina sambo gråter över sanningen, den hemska sanningen.

Jag mår illa, blir yr och måste lägga mig ner. Kropp mot iskallt badrumsgolv. Min mage värker, det finns mer saker som måste ut. Jag ligger brevid en blodklump som jag inte har någon aning om ifall det är fostret eller något annat som funnits i mig. Det här händer inte mig, det händer inte oss. Nu känns det som att jag ska dö.

Sjukvårdsrådgivningen säger att vi kan ta med oss allting in till sjukhuset. Efter att illamåendet och frossan lagt sig samlar jag ihop allting. In i bilen och iväg till akuten.

Vi bär på döden i en plastpåse.

Jag har ont och gråter i väntrummet. Vill att smärtan ska försvinna. Sköterska kommer och tar blodprov, blodtryck och säger att hon ska ringa på gynekologen.
Han kommer efter en stund. Sambon är rödgråten och jag är helt tom. Blundar mig igenom hela undersökningen för det är så obehagligt. Kramar sambons hand och gråter stilla.
Sist vi fick ultraljud såg vi ett fint hjärta som slog. "Det finns ingen graviditet kvar" säger gynekologen.

Vi tror att Egon, jo det var arbetsnamnet, dog i v.8 och nu var vi i v.12
Antagligen var något fel och det är en tröst att kroppen stöter ut det. Men att uppleva den här situationen är inget jag önskar någon. Det är fruktansvärt plågsamt.

Så innerligt som vi önskade och hoppades att vi skulle få en liten juli-bebis till oss efter två års kämpande. Nu får vi ta en annan väg på livets stig och hoppas att lyckan ler mot oss framöver.
Det känns bara väldigt konstigt just nu...