Underbara mödravårdcentralen

De skrubbsår vi fick på knäna i januari bleknar i takt med dagarna som går...nu vill vi inte ha fler sår, vi vill ha glädje och lycka. Precis den dos vi fick idag.
Är vi verkligen med om det här? Är det äntligen vår tur? Allting är så bräckligt och det är med blandade känslor vi tar oss igenom detta.

Fick träffa en ny barnmorska idag, jätterar tjej som vi berättade vår bakgrund för.
Jag frågade om man kunde få höra några hjärtljud, men hon ville inte oroa oss i onödan om det inte skulle höras något. Ultraljud i v.18 var det som låg närmast.

-Finns det ingen möjlighet att få ett ultraljud tidigare, så man får en bekräftan på att bebisen lever. Orkar inte med att barnet dör och att jag ska bära på det en längre tid för att det sedan ska komma ut i toaletten.
- Jag kan ju såklart inte neka er. Ska kolla med tjejen som gör ultraljud om hon har någon tid.

Efter en stund kom tjejen in och vi förklarade vårt ärende och vår oro. Jag sa att jag inte vill vara med om samma sak igen eftersom det kändes som jag skulle dö den natten.
Varpå vi vandrade genom korridoren till ultraljudsrummet. Denna gång blev det ett vanligt ultraljud på magen och inte vaginalt. Underbart skönt faktiskt, smidigt och enkelt.

Vår lilla bebis framträdde på skärmen med ett tickande hjärta. H*n hoppade runt därinne, vinkade till oss och man såg tydligt armar och ben samt skelettet. Jag började grina. Det är så enorma känslor man bär inom sig och just då kände jag en enorm tacksamhet.
Så vänligt att vi fick ultraljud på samma dag som inskrivningen!

Sen var det dags för vägning, alla blodprov, urinprov och allting visade på bra värden!
Skönt att allting ser bra ut. Nu måste detta gå vägen! Vi kommer byta barnmorska igen för att hon vi hade idag nog kanske inte skulle bli kvar, så jag kramade om henne som tack när vi gick. Så själaglad att hon hade ett vänligt bemötande!

Massa kramar till er alla som läser, kommenterar och stöttar!