Men släpp taget då dumma oro

Det är oundvikligt. Igår fanns det pyttelite brunt på pappret och det räckte för att starta igång oron. Den smög sin in i hela kroppen och med en gång kände jag mig helt håglös. Det fanns inget mer brunt sen under dagen och kvällen, men magen satte igång och nog värkte det extra mycket i mitten av magen.

Jag vill njuta av att vara gravid. Jag vill inte behöva oroa mig. Men jag är livrädd. Kommer inte klara av att missfall till och den smärtan det innebär. Samtidigt får jag inte tänka negativt, men ibland bubblar känslor och tankar upp ändå.

Idag har vi gått 11 fulla veckor. Förra gången blev det 12 fulla veckor. Denna vecka kommer vara utmattande i väntan. Jag skulle kunna ringa gyn och boka en tid, men samtidigt så är det inget att göra om det nu är missfall på gång. Förutom att veta.

Jag ska dock ringa om jag får blödningar eller om brösten slutar värka.

Min grannes barnmorska hade sagt att hon var imponerad av personer som gick igenom provrörsförsök. Jag bad om hennes namn och kommer vi ytterligare längre fram ska jag be att få den kvinnan. Kanske hon förstår bättre? För ingen kan komma och påstå att en vanlig graviditet och en IVF-graviditet är likadana. Jag tror faktiskt inte det.