Det är oundvikligt. Igår fanns det pyttelite brunt på pappret och det räckte för att starta igång oron. Den smög sin in i hela kroppen och med en gång kände jag mig helt håglös. Det fanns inget mer brunt sen under dagen och kvällen, men magen satte igång och nog värkte det extra mycket i mitten av magen.
Jag vill njuta av att vara gravid. Jag vill inte behöva oroa mig. Men jag är livrädd. Kommer inte klara av att missfall till och den smärtan det innebär. Samtidigt får jag inte tänka negativt, men ibland bubblar känslor och tankar upp ändå.
Idag har vi gått 11 fulla veckor. Förra gången blev det 12 fulla veckor. Denna vecka kommer vara utmattande i väntan. Jag skulle kunna ringa gyn och boka en tid, men samtidigt så är det inget att göra om det nu är missfall på gång. Förutom att veta.
Jag ska dock ringa om jag får blödningar eller om brösten slutar värka.
Min grannes barnmorska hade sagt att hon var imponerad av personer som gick igenom provrörsförsök. Jag bad om hennes namn och kommer vi ytterligare längre fram ska jag be att få den kvinnan. Kanske hon förstår bättre? För ingen kan komma och påstå att en vanlig graviditet och en IVF-graviditet är likadana. Jag tror faktiskt inte det.
3 kommentarer:
Jag förstår hur du känner. Min oro är fruktansvärt stor just nu. Trodde att det skulle kännas lättare när man kom till vecka 12 men inte. Jag har inte fått några färgade flytningar men har inte haft ont i brösten under hela graviditeten. Det är visst helt olika från person till person.
Vi ska klara detta. Några dagar till....sen en till....och en till....hoppas hoppas
Kram pez
Jag är rädd att oron finns där på ett eller annat sätt länge. Åtminstone är det så för mig. Den är inte min följeslagare dagligen längre, men den tittar till då och då.
Säger som Pez. En dag i taget. Det här ska gå bra!
m.
Idag försöker jag att minnas känslan från innan allt det här började, innan missfallen förra året. Alltså känslan av att ett positivt graviditetstest ger ett barn. Är också livrädd. Vet inte hur vi skulle fixa ett till missfall min fru och jag. Hon fick också lite, lite brunt på pappret för ett par dagar sedan. Sitter på jobbet och fattar inte hur jag ska fixa att koncentrera mig på att arbeta när jag inte vet hur denna graviditet kommer att gå. Kan också gråta för minsta lilla (som igår, när jag kom med flyg på arlanda och såg alla som stod och väntade på sina anhöriga). Har inga graviditetshormoner att skylla på, bara den psykiska press jag är under. Vad jag nu ville ha sagt med det, känner igen mig bara i det du skriver.
Skicka en kommentar