En resa

Tåget dunkar över rälsen och jag far fram genom ett sörmländskt landskap. Bort från storstaden och stressen, hem till landsbygden jag är så förälskad i. Där finns min trygghet.

Vårt hem, vår lilla familj, våra älskade djur och lugnet.

Jag är ständigt på resande fot. På väg någonstans mot nya mål där jag kan utvecklas ytterligare. Alltid denna drivkraft att utforska och vara kreativ. Vår resa genom IVF-landet är tämligen skumpig. Långt bort från tågets monotona dunkade.

Jag håller hårt i min sambos hand. För vi är tillsammans på den här resan. Han och jag. Vi.

Det är vi som kämpat sedan januari för snart 2 ½ år sedan då vi inte visste att vår resa hade börjat. Nu, långt senare kantas vägen av förhoppningar, lycka, sorg, tårar, ovisshet, graviditet nummer två, kärlek, kämparglöd och så otroligt mycket mer.

Ibland är det som att leva inuti en bubbla. Varje andetag man tar är av rädsla för att bubblan av lycka skall spricka. Vissa dagar är bättre och man är strålande glad.

Innerst inne är vi såklart glada för varje dag med sjuan inuti magen, men självförsvaret kliver in helt sonika och pockar om att inte ta ut något i förskott.

Men vem orkar vara orolig en hel graviditet? Är det något som tar på krafterna är det just att vara orolig. Och egentligen är man ju rätt dum, för ingenting har ju ännu hänt. Men jag kan inte låta bli att vara dum, för saker som har hänt förut är man skäligen rädd för att det skall hända igen.

Vi har gått 10 fulla veckor och nu fram till vecka 12 kan jag inte hjälpa att vara mer orolig.

Det var då blödningarna/flytningarna startade under första graviditeten och två veckor senare hade vi förlorat vårt lilla pyre.

Jag försöker ofta finna orsaker till att saker händer. ”Det finns en mening med allt” brukar jag tänka när saker händer, som ett mantra, för att försöka se det bra med saker och ting. Missar man tåget kanske man även missade att bli inblandad i en trafikolycka och så vidare.

Någon mening med att just vi skulle hamna i IVF-svängen finns det säkert också. Själva missfallet vet jag inte riktigt anledningen till, mer än det naturliga. Kroppen stöter bort foster om det är något tokigt med dem. Kanske var det just det. Men nu är det dags för nästa pyre att ta plats i magen och boa in sig. Vad säger att det kommer hända igen, vad säger att det inte kommer hända igen? Ingen vet och till dess är det bara att försöka ta dagarna som de kommer.

Det är inte lätt, och det tror jag nog många av er kan intyga. Men jag ska ge det ett försök.