Undrar om det utåt syns på en människa vilka strapatser man upplever i livet.
Min chef lät meddela att han inte tyckte jag hade varit lika glad som vanligt - de senaste månaderna.
Jag som har försökt vara som vanligt. Eller så kanske han på omvägar har fått höra verkligheten.
Ville egentligen bara skrika att ingenting varit normalt sedan oktober då allting tog sin verkliga början med IVF.
Att varje dag är en bergodalbana av känslor som ibland är bra och ibland gör en illamående.
Att man faktiskt inte kan hjälpa att det blir såhär. Att man inte orkar hela tiden vara den där glada människan. Även om symbiosen må dåligt och mitt jobb är en dålig ekvation.
Därför jobbar jag hemifrån för att jag inte orkar upprätthålla ett glatt humör.
I december gick vi in i det här kritiska läget med blödningar. Imorse var det ljusrosa på pappret, men försvann ganska fort. Jag kan ändå inte hjälpa att tankarna sätter igång och så blir det en påverkan undermedvetet. Är rädd för så mycket. Att mista pyret för att jag är så orolig till exempel. Att få missfall för jag förra gången kände att jag höll på att dö.
Men jag måste hittar styrkan att tänka positivt.
-Du lider två gånger om du mår dåligt nu och sedan får missfall än att försöka tänka positivt. Om detta inte går bra så kommer sorgen ändå. Men det kommer att gå bra, sa min mamma i telefon.
Och hon har ju rätt.
Jag måste bara få min hjärna att förstå att tänka glada tankar. Jag vill vara en glad människa!
Trots allt har jag en bra graviditet. Brösten ömmar, men det får de gärna göra hur mycket de vill. Allt vad illamående är har jag sluppit, precis som med första graviditeten.
Pyret såg bra ut på ultraljudet förra veckan och magen känns av till o från, vilket jag hoppas är växtvärk. Jag bör vara glad! Men kan inte hjälpa att oron finns där stundtals... kan verkligen inte.
2 kommentarer:
Det är klart du måste få vara orolig, det vore ju underligt om du inte hade varit det. Men din mamma sa några kloka ord, så det är nog bra för dig att försöka släppa oron. Eller åtminstone stoppa undan den och inte ha den allt för närvarande.
Jag är glad att det går bra för er, kram
Det är tufft att vara gravid igen efter missfall/dödsfall. Känslorna försvinner ju inte bara för att huvudet säger åt kroppen att såhär och såhär är det.
Låt känslorna komma, det är enligt min erfarenhet bättre än att stänga in och lägga locket på. Det tar så otroligt mycket energi!
Kanske kan du hitta små, små metoder som kan hjälpa till någon slags trygghet. Jag har ju vår ultraljudsbild t.ex. försöker att ladda den med så mycket positivt som bara går, men när de där tunga dagarna kommer... då är det svårt.
Jag skall hålla alla tummar och tår för att bebisen stannar!!!
Skicka en kommentar