Lever du ditt liv just nu?

Den senaste tiden har jag läst många bloggar, mest sorgsna där jag får kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
Man länkas vidare kors och tvärs till otaligt många små hemsidor med stort innehåll och i alla fall jag förundras över hur många det finns därute bara i vårt land som bär på tunga sorger på sina axlar. Att blogga om det är för många ett sätt att bearbeta och få stöd från andra människor. Kanske som har varit i samma situation eller som bara vill ge en klapp på den tunga axeln.

Vi är sökande människor som letar upp andra som ror i samma båt. Vilket är bra, för man kan verkligen få hjälp av likasinnade genom att dela erfarenheterna och kanske, kanske ibland kan axlarna bli lättare att bära upp. Ibland bara genom att inse att man inte är ensam.
Visst, det är inte roligt att fler skall drabbas, men tillsammans blir man starkare och kan lyfta bördan ihop. Blir även imponerad av hur mycket kraft det bor i människor som orkar ta sig vidare i livet.

Mestadels är det IVF-bloggar jag läser, eftersom det är i den båten jag sitter.
Men även bloggar om människor som förlorat sina barn. Det är ju oundvikligt för ibland går dem hand i hand. Vi har olika kamper här i livet och man kan inte jämföra dem.
Att förlora ett barn går inte ens i ord att beskriva hur fasansfullt det är. Alla föräldrars mardröm. Att gå igenom IVF för att ens kunna bli med barn kan ibland även det vara ett helvete.

Ibland, eller ganska ofta tror jag det är bra att få en käftsmäll av verkligheten.
Att inse att livet är oerhört skört. Att verkligen ta vara på det som finns här och nu, göra det man själv vill utan att allt för ofta lägga för stort engagemang på vad andra tycker.
Följa sitt eget hjärta och vandra den stig man själv tror är bäst. Att ställa sig upp när man fallit, sätta plåster på de skrapade knäna och ta sig vidare.
Att faktiskt förstå att vi lever en gång och att allting en dag tar slut. Att alltid ta chanser och göra sitt bästa. Att kunna förlåt och stå för vad man har gjort och att aldrig, aldrig skiljas som ovänner. Att ibland kanske välja bort människor du inte har något utbyte av och umgås med sådana du mår bäst av.
Att leva sitt liv helt enkelt – just här och just nu.