Det finns en känsla som jag tror många inte vill beblanda sig med. Speciellt inte när det kommer till barn. Avundsjuka kallas den.
Min fina lillasyster sa till mig när vi var gravida samtidigt
- Det känns så konstigt bara. Ni har kämpat i två år och vi får till det på första försöket
- Tänk inte så, uppmanar jag. Så är det bara.
Jag missunnar ingen annan glädjen till ett barn bara för att vi inte har lyckats än.
När jag ser gravidmagar kan jag visserligen tänka "åh, jag vill också" men så tänker jag om jag hör om en miljonvinst på lotto, eller någon som vågat startat eget eller liknande.
Människor jag inte känner som är gravida kan ju också ha kämpat länge, det vet jag ingenting om.
Avundsjuka låter så hårt. Jag förstår dock att man blir avundsjuk, när man själv gärna vill så mycket. Det är inte konstigt, vi fungerar så. Vet inget bättre ord för det tyvärr.
Jag är nog också avundsjuk. Men till en viss gräns. Jag blir inte arg och förtvivlad för att andra är gravida. Jag bara önskar något som de också har. Utan att missunna dem deras glädje.
1 kommentar:
Ja det är precis så det är. Man önskar något någon annan har.
Mellan vår andra och tredje IVF blev en vän gravid och ville ses. Jag förklarade för henne hur det kändes, att jag orkar inte just nu, frågade om vi kunde vänta till vi var igång med vår tredje istället för att nyss ha misslyckats med vår andra.
Hon förstod. Hon skrev "Det är klart att jag förstår. Både att det är jobbigt och att det är jobbigt att det är jobbigt."
Och precis så är det. Det är jobbigt och det är jobbigt att det är jobbigt. För man vill ju inte.
Kram på dig!
m.
Skicka en kommentar