19.4.09

Leva hundliv

Jag vet inte om det är gravidhormoner, men ibland har jag kort stubin och ibland kan jag gråta för minsta lilla. Oavsett vad så gör det mig inget. För varje dag som går utan blod är vi tacksamma! Vi är dessutom ganska dåliga på att tjafsa en längre tid. Jag vill aldrig gå och lägga mig eller skiljas osams, så vi brukar reda ut saker ganska på direkten.

När jag satt i bilen utanför den lokala matbutiken och sambon handlade tittade jag in på en trädgård där ett barn och en liten hund lekte. Hunden var så glad, viftade på svansen och fångade bollarna som barnet kastade.

Jag blev så glad av vad jag såg, inte minst för att jag älskar både barn o djur (vi har fem söta husdjur hemma + en massa dammråttor jag försöker hålla i schack), men också för att jag fick insikten av att man skulle leva lite mer som en hund.

Vifta mer på svansen, leka mycket och om något inte är passande, nosa på det, kissa och gå vidare i livet.

1 kommentar:

surromamman sa...

hahahahahahaha

DET ska jag anamma. Åh herre jösses vad det ska kissas. :-)