Jag känner inte igen mig själv just nu. Vilket humör jag är på!
Blir irriterad för minsta lilla och tappar tålamodet illa kvickt. All min ilska bubblade upp i helgen och allting fick sambon ta. Det slutade med att vi satt i bilen och grät båda två. Insikten att detta tar enormt på krafterna och att jag, i egenskap av föreningsmänniska som skall hjälpa till överallt, måste fokusera bättre. På mig själv.
Lära mig att säga nej. Jag kan inte rädda världen just nu. Även om jag vill.
Om sjuan/egolina fortfarande lever inuti mig har jag det viktigaste i världen att kämpa för. Allt annat blir oväsentligt.
Det är inte lätt för sambon heller, vars små riddare är anledningen till att vi går igenom provrör.
Men nu är vi i den situationen vi är i och eftersom jag försöker tänka att allting har en mening så finns det säkert någon anledning till att det är just vi som går igenom det.
Irritationen kan nog bero på alla hormoner som far runt i kroppen. Men även ovissheten är där och naggar en i kanten och det är påfrestande.
Imorgon är det äntligen dags för ultraljud nummer två. Vi är inne i v.9 (8+1) och vi vill så gärna att allt ska se bra ut.
Det är det vi kämpar för nu...och att jag ska lära mig säga nej och tänka mer på mig själv
Tack alla underbara för era söta kommentarer! ♥
25.3.09
Så är det, för det har min lillasyster sagt
Väntan är lång för dem som längtar. Jag är tacksam för att ha fått sett ett hjärta förra veckan och att de jobbiga flytningarna upphörde ett par dagar. Men när de börjar igen och magen molar är det svårt att hålla humöret uppe.
Jag är feg och väljer den enklaste vägen. Att förbereda mig på det värsta. Det är mitt skydd för att inte få förhoppningar som sedan kraschar.
Jag är glad att vi är två om detta i alla fall. Min sambo stöttar så gott han kan.
Min älskade lillasyster sa idag till mig att "försök tänka positivt, det kommer gå. Tänk på vad lillasyster säger, det ska gå"
Jag har en oerhört stort stöd från min familj, vänner och alla ni som kämpar mot barnlösheten som kommenterar o mejlar. Det känns verkligen bra att veta att det finns folk som bryr sig om, det är tacksamt så ni anar inte!
Det är ni som bär upp mig när jag faller skrikandes mot ovisshetens botten.
Underligt egentligen hur man orkar som människa. Det är ju ett litet helvete i sig att gå igenom IVF.
Men jag hoppas så innerligt att vi får behålla sjuan/egolina och känna känslan när vi får träffa vårt barn att - allt var värt det! Allt kämpande, alla tårar, all frustration, alla uppoffringar.
Det ska bli så, för det har min lillasyster sagt!
Jag är feg och väljer den enklaste vägen. Att förbereda mig på det värsta. Det är mitt skydd för att inte få förhoppningar som sedan kraschar.
Jag är glad att vi är två om detta i alla fall. Min sambo stöttar så gott han kan.
Min älskade lillasyster sa idag till mig att "försök tänka positivt, det kommer gå. Tänk på vad lillasyster säger, det ska gå"
Jag har en oerhört stort stöd från min familj, vänner och alla ni som kämpar mot barnlösheten som kommenterar o mejlar. Det känns verkligen bra att veta att det finns folk som bryr sig om, det är tacksamt så ni anar inte!
Det är ni som bär upp mig när jag faller skrikandes mot ovisshetens botten.
Underligt egentligen hur man orkar som människa. Det är ju ett litet helvete i sig att gå igenom IVF.
Men jag hoppas så innerligt att vi får behålla sjuan/egolina och känna känslan när vi får träffa vårt barn att - allt var värt det! Allt kämpande, alla tårar, all frustration, alla uppoffringar.
Det ska bli så, för det har min lillasyster sagt!
22.3.09
Utan argument?
Godkväll raringar! Helgen har varit fullspäckad. Har jobbat sedan i fredags och till sent igår. Det hör inte till vanligheterna att jag jobbar helger, men ibland så!
För en tid sedan kommenterade jag Anders Sällströms inlägg om barnbonusar på hans blogg.
Ännu har inget svar kommit. Lämnade ytterligare en kommentar och ännu en idag.
"En förklaring till uttalandet om barnbonus är du skyldig oss väljare. KD ligger inte högt i kurs om man inte ens kan försvara sitt uttalande."
Har även mejlat till Linda Skugge om hennes uttalande i Metro i februari. Inte hört ett ljud.
Får hoppas att de helt enkelt har mycket o göra. Annars är det svagt att inte svara.
Kram på er! ♥
För en tid sedan kommenterade jag Anders Sällströms inlägg om barnbonusar på hans blogg.
Ännu har inget svar kommit. Lämnade ytterligare en kommentar och ännu en idag.
"En förklaring till uttalandet om barnbonus är du skyldig oss väljare. KD ligger inte högt i kurs om man inte ens kan försvara sitt uttalande."
Har även mejlat till Linda Skugge om hennes uttalande i Metro i februari. Inte hört ett ljud.
Får hoppas att de helt enkelt har mycket o göra. Annars är det svagt att inte svara.
Kram på er! ♥
18.3.09
Ett litet hjärta
Åkte in till sjukhuset på förmiddagen. Nu är man stammis inom landstinget eftersom man har frikort, känns underligt.
Fick träffa vår läkare och förklarade mitt ärende. Hon sa att det kunde vara svårt att se något när det var såhär tidigt, speciellt hjärtat, och det var jag medveten om.
-Men om det kanske går att se någon hinnsäck, eller om det är tomt eller så? menade jag.
Första etappen gick bra. Man är väl aldrig direkt bekväm med att ligga i gynstolen, men man vänjer sig med tanke på hur många gånger man legat så den senaste tiden. Hon konstaterade att jag hade missfärgningar efter en blödning, men förutom det såg allting bra ut.
Sen blev det ultraljud och först ville hon själv titta på skärmen. Sen vinklade hon den åt mitt håll och visade det mörka partiet under livmodern där blödningen är/har varit.
Sen fick jag se lilla sjuan/egolina (vi har olika namn på pyret jag o sambon)
Låg som en liten prinskorv på sin plats. Läkaren mätte 7mm och visade det lilla knappnålsstora hjärtat.
Ett hjärta! Helt fantastiskt! Pyret lever änsålänge och många fler dagar måste det få bli!
Återbesök om två veckor den 1 april för att kolla läget då.
Jag kastas mellan glädje och oro, men just nu tänker jag njuta av stunden och vetskapen om att det finns ett liv inuti mig!
Kramar till er alla!
Fick träffa vår läkare och förklarade mitt ärende. Hon sa att det kunde vara svårt att se något när det var såhär tidigt, speciellt hjärtat, och det var jag medveten om.
-Men om det kanske går att se någon hinnsäck, eller om det är tomt eller så? menade jag.
Första etappen gick bra. Man är väl aldrig direkt bekväm med att ligga i gynstolen, men man vänjer sig med tanke på hur många gånger man legat så den senaste tiden. Hon konstaterade att jag hade missfärgningar efter en blödning, men förutom det såg allting bra ut.
Sen blev det ultraljud och först ville hon själv titta på skärmen. Sen vinklade hon den åt mitt håll och visade det mörka partiet under livmodern där blödningen är/har varit.
Sen fick jag se lilla sjuan/egolina (vi har olika namn på pyret jag o sambon)
Låg som en liten prinskorv på sin plats. Läkaren mätte 7mm och visade det lilla knappnålsstora hjärtat.
Ett hjärta! Helt fantastiskt! Pyret lever änsålänge och många fler dagar måste det få bli!
Återbesök om två veckor den 1 april för att kolla läget då.
Jag kastas mellan glädje och oro, men just nu tänker jag njuta av stunden och vetskapen om att det finns ett liv inuti mig!
Kramar till er alla!
17.3.09
Ni är fantastiska
Sitter med laptopen uppkrupen i soffan, bloggandes och tittandes på "Desperate housewife"
Har precis varit iväg på möte. Är ganska aktiv i många föreningar och är väl en sådan person som vill förändra saker, förbättra och rädda världen.
Jag har det bra som har arbetskamrater som förstår vår situation och tillåter mig att få jobba hemifrån. För orken tryter, jag är så trött och känner inte att jag klarar av att vara inne på jobbet och hålla god min.
Igår upphörde de bruna flytningarna helt och jag andades ut. För att imorse vara tillbaka igen.
Men jag har gjort som ni har sagt och bokade in en tid hos gynekologen i måndags. Damen jag pratade med var så snäll.
-Men vad skulle du rekommendera, frågade jag
- Ja, egentligen borde du ju kunna vänta till måndag när du ska på ultraljud, för det är ju svårt att se hjärtat nu. Men eftersom du är orolig så bokar jag ju gärna in en tid åt dig.
- Jatack snälla, pep jag
Något borde de kunna se i v.6+2. Kanske om det finns någon graviditet överhuvudtaget eller om det nu är missfall på gång. Kroppen ger dubbla signaler. Jag har haft så ont i brösten precis som första graviditeten och vill ju gärna tro att sjuan/egolina tänker stanna kvar.
Sen vill jag bara krama om er alla söta tjejor som kommenterar, mejlar och stöttar.
Jag blir rörd av er omtänksamhet! Det är så skönt med stöd från er, ni skulle bara veta hur mycket det betyder! Tack raringar. Massa kramar till er!
Har precis varit iväg på möte. Är ganska aktiv i många föreningar och är väl en sådan person som vill förändra saker, förbättra och rädda världen.
Jag har det bra som har arbetskamrater som förstår vår situation och tillåter mig att få jobba hemifrån. För orken tryter, jag är så trött och känner inte att jag klarar av att vara inne på jobbet och hålla god min.
Igår upphörde de bruna flytningarna helt och jag andades ut. För att imorse vara tillbaka igen.
Men jag har gjort som ni har sagt och bokade in en tid hos gynekologen i måndags. Damen jag pratade med var så snäll.
-Men vad skulle du rekommendera, frågade jag
- Ja, egentligen borde du ju kunna vänta till måndag när du ska på ultraljud, för det är ju svårt att se hjärtat nu. Men eftersom du är orolig så bokar jag ju gärna in en tid åt dig.
- Jatack snälla, pep jag
Något borde de kunna se i v.6+2. Kanske om det finns någon graviditet överhuvudtaget eller om det nu är missfall på gång. Kroppen ger dubbla signaler. Jag har haft så ont i brösten precis som första graviditeten och vill ju gärna tro att sjuan/egolina tänker stanna kvar.
Sen vill jag bara krama om er alla söta tjejor som kommenterar, mejlar och stöttar.
Jag blir rörd av er omtänksamhet! Det är så skönt med stöd från er, ni skulle bara veta hur mycket det betyder! Tack raringar. Massa kramar till er!
14.3.09
Den totala maktlösheten
Tack för alla underbara kommentarer jag/vi får! Jag blir så glad och vill krama om er hela bunten, ska besvara era söta kommentarer. Snart.
Vi är väl inne i v.5 + 6 nu och känslan av att vi inte kommer gå så långt infinner sig.
Det undre livet har krånglat sedan i torsdags med blod/brunt slem och idag tyckte jag ändå att det hade lugnat ner sig något. Tills nu då jag gick på toaletten och möttes av blod.
Vem vet om det är normalt eller om vi skall mötas av ännu ett misslyckande.
Denna totala maktlöshet slukar mig i sitt stora svarta hål. Jag landar på botten. Livrädd och med gråten i halsen. Vi vill inte få missfall igen.
Samtidigt inser jag, för att besvara några av era kommentarer, att be om ett ultraljud inte hjälper mig så mycket. Jo, en bekräftelse får vi. Men ett hjärta är svårt att se såhär tidigt.
Men ett missfall kan ingen stoppa, det har sin naturliga gång. Vi är bara pjäser på maktens brickspel just nu.
Man vill så gärna hålla humöret uppe och försöka tänka positivt. Men det är svårt som tusan när man har sorgliga erfarenheter i bagaget.
Hoppet är väl det sista som sviker än och ännu har vi ju faktiskt ett pyre inuti mig.
Snälla sjuan, kan du inte stanna och förgylla vår värld?
Vi är väl inne i v.5 + 6 nu och känslan av att vi inte kommer gå så långt infinner sig.
Det undre livet har krånglat sedan i torsdags med blod/brunt slem och idag tyckte jag ändå att det hade lugnat ner sig något. Tills nu då jag gick på toaletten och möttes av blod.
Vem vet om det är normalt eller om vi skall mötas av ännu ett misslyckande.
Denna totala maktlöshet slukar mig i sitt stora svarta hål. Jag landar på botten. Livrädd och med gråten i halsen. Vi vill inte få missfall igen.
Samtidigt inser jag, för att besvara några av era kommentarer, att be om ett ultraljud inte hjälper mig så mycket. Jo, en bekräftelse får vi. Men ett hjärta är svårt att se såhär tidigt.
Men ett missfall kan ingen stoppa, det har sin naturliga gång. Vi är bara pjäser på maktens brickspel just nu.
Man vill så gärna hålla humöret uppe och försöka tänka positivt. Men det är svårt som tusan när man har sorgliga erfarenheter i bagaget.
Hoppet är väl det sista som sviker än och ännu har vi ju faktiskt ett pyre inuti mig.
Snälla sjuan, kan du inte stanna och förgylla vår värld?
11.3.09
När allting känns jobbigt
Hur ska man få ner känslorna i ord när allting bara känns dystert?
Att jag är svag och skakig i kroppen, att jag är livrädd och orolig och så matt.
Givetvis var det blod på pappret imorse och jag kände hur jag sjönk djupare i IVF-träsket.
Är det något jag har kommit att avsky är det blod i samband med graviditet. Förra gången blev ett rent helvete när vi fick missfall. Jag kan inte uppleva det igen, jag vågar inte och jag vill inte för då kommer jag gå sönder själsligt.
Jag blev hemma idag från jobbet. Min resväg är fyra timmar om dagen och jag orkar inte, rädd att det ska hända när jag är någon annanstans än hemma.
Vår tant på sjukhuset sa att "det är vanligt med blod i början av graviditeten"
Jag vet. Men förra gången blev inte normal med allt blod och missfall.
Vi är uppsatta för VUL den 27 mars och om det blir mer blod så kan vi kanske få komma in tidigare. Inte för att jag vad det hjälper för egentligen, jag söker väl bara en bekräftelse.
Den här ovissheten får mig illamående. Igår hade jag känslan av att jag inte längre är gravid. Kanske det stämmer med tanke på blodet idag.
Hur länge till ska man orka?
Att jag är svag och skakig i kroppen, att jag är livrädd och orolig och så matt.
Givetvis var det blod på pappret imorse och jag kände hur jag sjönk djupare i IVF-träsket.
Är det något jag har kommit att avsky är det blod i samband med graviditet. Förra gången blev ett rent helvete när vi fick missfall. Jag kan inte uppleva det igen, jag vågar inte och jag vill inte för då kommer jag gå sönder själsligt.
Jag blev hemma idag från jobbet. Min resväg är fyra timmar om dagen och jag orkar inte, rädd att det ska hända när jag är någon annanstans än hemma.
Vår tant på sjukhuset sa att "det är vanligt med blod i början av graviditeten"
Jag vet. Men förra gången blev inte normal med allt blod och missfall.
Vi är uppsatta för VUL den 27 mars och om det blir mer blod så kan vi kanske få komma in tidigare. Inte för att jag vad det hjälper för egentligen, jag söker väl bara en bekräftelse.
Den här ovissheten får mig illamående. Igår hade jag känslan av att jag inte längre är gravid. Kanske det stämmer med tanke på blodet idag.
Hur länge till ska man orka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)