6.1.12

Vägskäl

Jag står där nu, vid ett vägskäl och vet inte vilken väg jag skall ta mig in på. Efter samtal med älskade mamma igår (tack snälla!) så kändes det bättre och jag kunde i alla fall förstå att vissa saker får jag lov att lägga bakom mig. Men sedan är frågan vilket ben jag skall stå på.

Vad vill jag bli när jag blir stor helt enkelt? Vet ni vad ni vill bli? Vad är era drömmar?
Jag har miljoner ideér och tankar som tar plats i huvudet - förvirringen är total.

Det är konstigt hur liten och ynklig man kan känna sig ibland. Jag ringde mamma på min lunch häromdagen och var bara tvungen att få ur mig några tankar jag burit på gällande jobb. Men helst av allt hade jag velat krypa upp i hennes famn och bli tröstad. Vuxenvärlden kan vara ganska påfrestande ibland. Jag är glad att jag har båda mina föräldrar och deras stöd i saker jag gör, tack älskade ni!

4 kommentarer:

Luiza sa...

Min allra största dröm var, och är väl fortfarande , att bli polis, men det får jag ge upp då jag troligtvis har kronisk astma...
En annan dröm är att bli sjuksköterska, få jobba på sjukhus och hjälpa männsikor på alla sätt och vis, men jag tål inte blod, så den biten får någon annan ta hand om...
Du ser, jag vet inte heller vad jag ska bli när jag blir stor...
Det löser sig alltid, men man kan inte låta bli att grubbla på det mer än 1 gång i livet...så jag vet hur du känner.

Hoppas du har en bra dag.
Kramar/
Luiza

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Åh det är så himla svårt. Har ofta känt att jag skulle behöva lite experthjälp med alla val.

Anonym sa...

Huu, den eviga frågan.. vad vill jag bli när jag blir stor...?!
(o särskilt jobbig när man ska räknas som stor)

Fast mina drömmar handlar inte så mycket om jobb... Jag vill ha en stor familj. Och myyycket tid att umgås med den, med mina nära o kära och få göra lite va jag vill..

Sen är frågan vilket jobb som kan ge mig all den där tiden (samtidigt bra betalt så att jag kan få ha alla "drömbarnen" och alla hundarna som kostar en del ;))

Kramar Cilla

Anonym sa...

Utifrån mitt synsett är du redan "något". En mamma till ett mirakel och du är en underbar medmänniska, som inte bara stöttar organisationer som är viktigt för oss barnlösa utan även startat organisationen/föreningen där du hjälper till med insamlingar till dem behövande. Så jag tycker inte att du ska vara orolig, utan stanna upp och se vart du är. Du är något stort och har en lysande framtid framför dig! Du är en beundransvärd människa och jag är väldigt imponerad över ditt engagemang.

Mina tankar bara :-)
Ha en bra kväll!

Kram
Cattis