16.4.10

En vän i himlen

Idag slog jag ett välbekant nummer. Tänkte att jag skulle byta några ord med farfar. Trots att han är 90 år och dement - så kanske han kommer ihåg om jag säger vem jag är och var jag bor och att vi har deras gamla bil.

Signalerna gick fram. Men inget svar. Antingen åt han eller så sov han. Jag la på tillslut.
Min lunchfil blandades med blöta tårar. Saknaden, efter älskade farmor. Telefonnumret jag ringde emellanåt för att höra hur det var.

Jag vill kunna ringa henne och berätta saker om hennes barnbarnsbarn. Hennes framsteg och hur fin hon är i de vackra, vita koftorna hon gjort. Att jag har klänningarna hon gjort som jag själv bar som liten - som Maja ska få använda när hon blir större.

Att bara höra hennes röst. Det är skönt att ha sagt de orden till farmor. Det är skönt att veta att hon uppskattade att man ringde eller hälsade på. Även om jag önskar att jag hade hälsat på mer. Det gick för fort. Ingen var beredd på vad som skedde. Så oväntat.

Det är skönt att ha sagt de orden till farmor. De tre fina orden " Jag älskar dig"
Första gången var när hon låg på sjukhus för några år sedan. Då sa jag de orden till henne.
Konstigt att det ibland krävs något allvarligt för att man ska få ur sig det. Som att man inser sina känslor i stundens allvar.

Alltför många vet inte vad de har förlorat förrens det är försent. Varför ska man få blommor för tusentals kronor när man är död? Varför inte få dem som levande istället?

Glöm inte att berätta för människor vad du tycker. Bra som dåligt. Bär inte allting inom dig. Tillslut blir det försent. Jag är glad att jag hann. Skickade en ros till farmor från mig och syster och våra familjer samt lillebror och tackade för allting. Insåg att jag inte skulle hinna träffa henne igen eftersom hon var så dålig. Samma kväll hon fick rosen - somnade hon in stilla. Som om hon kunde släppa allting och gå vidare.

Älskade farmor - hälsa på oss snart ♥

1 kommentar:

mirakelester sa...

När min mormor låg för döden, så sa jag till henne -jag älskar dig. Hon kunde inte längre prata då, men hennes ögon tårades. Det var sista gången jag träffade henne i livet. Jag önskar att jag hade sagt det tidgare. Det är ganska länge sedan nu, men tårarna rinner när jag tänker på det. Jag önskar så att hon hade funnits nu och att jag hade fått visa Ester för henne