Jag ska jobba klart i Stockholm, hem och hämta andan och sen tillbaka till Stockholm på måndag för att jobba. Däremellan ska jag bryta ihop och försöka komma på fötter.
Just nu är det bara upprätta hålla en fasad så att jag står pall. Jag är hel utanpå, men inuti är det skärvor av en tillvaro som ytterliggare satts på sin spets.
Jag avskyr när människor mår dåligt men jag känner mig maktlös, för jag bär inte lika mycket styrka inom mig som tidigare i och med det vi går igenom.
Jag känner mig väldigt tom just nu...
4 kommentarer:
Glöm inte bort att det är nödvändigt att krascha. Det måste du tillåta dig att göra, och inte bara hålla en fasad, för då kommer du aldrig att hamna rätt på fötterna igen.
Krascha tillsammans. Och hjälp varandra att komma upp igen. Och ta en dag i taget.
Du klarar det!
Fy för alla fasader man tvingas bygga! Har snart byggt en hel stad! Men faktum är att de behövs lika mycket som de behöver rivas ibland. De underlättar när vardagens måsten tornar upp sig...
Också tom nu...och ändå överfull! Tror jag känner mig tom när det blivit för mycket. Vet inte hur det hela hänger ihop? Varning för ras...
Hoppas du tagit dig igenom Sthlm med skärvorna på plats.
kram Johbur
Svar:Vassego! Så bra att du tar det på rätt sätt! Och du har rätt, det är bara att acceptera. Stålkvinna kan man vara ett tag, sen tar krafterna slut och då är det fruktansvärt svårt att ta sig upp. Bättre att krascha i tid, så att säga! *kramar om*
Själv har vi feber och snor. Inte kul det heller. Men hellre det än magsjuka (som vi hade en släng av förra veckan)
Hur ser det ut i den närmsta framtiden för er? Ska nya försök göras omgående eller ska kroppen (och psyket) få vila lite?
Precis så där beskrev min man det också... han kan inte göra någonting, han är maktlös... det är en tung känsla att bära, särskilt när man är ett krachat vrak själv...
Skicka en kommentar