1.1.09

Vi bär döden i en plastpåse

Jag klappar magen. En tom mage. Bara en påminnelse om vad som funnits inuti mig.

En sömnlös natt med plågsamma magsmärtor. En varm dusch för att försöka lindra.
Plötsligt uppvaknande med blodfylld binda och känslan, den obeskrivliga känslan när allting bara rinner ur mig där jag sitter på toaletten.

Skriker på sambon i panik, han kommer in och jag säger "det är kört"
Han ser den lilla klumpen jag lagt på golvet och börjar gråta. Min starka fina sambo gråter över sanningen, den hemska sanningen.

Jag mår illa, blir yr och måste lägga mig ner. Kropp mot iskallt badrumsgolv. Min mage värker, det finns mer saker som måste ut. Jag ligger brevid en blodklump som jag inte har någon aning om ifall det är fostret eller något annat som funnits i mig. Det här händer inte mig, det händer inte oss. Nu känns det som att jag ska dö.

Sjukvårdsrådgivningen säger att vi kan ta med oss allting in till sjukhuset. Efter att illamåendet och frossan lagt sig samlar jag ihop allting. In i bilen och iväg till akuten.

Vi bär på döden i en plastpåse.

Jag har ont och gråter i väntrummet. Vill att smärtan ska försvinna. Sköterska kommer och tar blodprov, blodtryck och säger att hon ska ringa på gynekologen.
Han kommer efter en stund. Sambon är rödgråten och jag är helt tom. Blundar mig igenom hela undersökningen för det är så obehagligt. Kramar sambons hand och gråter stilla.
Sist vi fick ultraljud såg vi ett fint hjärta som slog. "Det finns ingen graviditet kvar" säger gynekologen.

Vi tror att Egon, jo det var arbetsnamnet, dog i v.8 och nu var vi i v.12
Antagligen var något fel och det är en tröst att kroppen stöter ut det. Men att uppleva den här situationen är inget jag önskar någon. Det är fruktansvärt plågsamt.

Så innerligt som vi önskade och hoppades att vi skulle få en liten juli-bebis till oss efter två års kämpande. Nu får vi ta en annan väg på livets stig och hoppas att lyckan ler mot oss framöver.
Det känns bara väldigt konstigt just nu...

6 kommentarer:

Malin sa...

Det här var fruktansvärt att läsa. Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för er, men jag önskar er nya krafter och lycka till. Stor kram

Jupp sa...

*Lägger en varm hand på din axel*

Livet är aldrig rättvist. Smärta är aldrig enkel att bära. Sorg gräver djupa hål i en människa själ, och fast livet går vidare runt om stannar en bit av hjärtat alltid kvar på den plats där sorgen satte ner sin fot.

Den enda tröst som finns är är själen faktiskt bygger på sig igen. Nya ögonblick, nya upplevelser och nya tankar lägger sig som gips runt själen och ser till att den aldrig försvinner helt.

Men aldrig, aldrig kommer den del av själen som stannar vid sorgen åter igen. Den är en del av det förgångna. En del av gårdagen. En del av det som aldrig blev.

Sköt om dig.

Kram.

Johbur 33 sa...

Det här var fruktansvärt att läsa, och mitt hjärta blöder för er...all världens orättvisa trillar mig i huvudet och jag undrar varför solen ska skina just idag? Jag ska önska bort den för er skull och tända ett litet ljus för Egon ikväll. Ingen är för liten för att sörja!

Egon var även vårt "arbetsnamn" i starten på IVF-snurran...så fint!

Jag kramar hårt!

Johanna (Johbur)

Anonym sa...

Nej usch vad sorgligt, himla skit rent ut sagt! Ungefär detsamma hände mig i slutet av november. Gravid i vecka 12 (trode jag) visade det sig vid ultraljud att fostret var dött och tillbakabildat i livmodern. Förmodligen hade mitt knyte också dött redan i vecka 8, men kroppen hade inte stött ut det av sig självt. Jag tänker på er, livet är inte rättvist. Jag hoppas att det är er tur nästa gång, precis som jag hoppas det för min egen del. Hälsn Hanna

Mamma Melissa sa...

Så ont, så ont... finns inga ord.

Nej, det blir inte alltid som man har tänkt sig och jag tror att det många gånger är det som är sorgen. Så är det i alla fall för mig och min man, vi sörjer (i alla fall delvis) förväntningarna.

Jag tror att om man omvärderar och tänker om förväntningarna så blir livet lättare... sorgen lättare.

Men det är ju lättare sagt än gjort... tyvärr.

Kämpa på och tappa inte bort varandra!

Birsen sa...

Usch va ledsamt...Mitt första missfall så såg jag embryot och det satte sina spår. Kan tyvärr inte glömma den stunden...Hoppas innerligt att det går bra för er denna gången.

Kram