Love is my drug

Maja & jag i juli 2010

Onsdagskväll. Alla sover förutom undertecknad kvällsmänniska som skulle kunna sitta uppe hela natten.

Lilla M vaknar till på ovanvåningen och jag smyger upp. Kontrollerar blöjan och förstår varför hon kanske vaknat till. Hon sover sig igenom bytet, lyfter upp sovvarm prinsessa med snuttetrasan tätt intill sig, hon sover sig igenom pussarna jag ger henne där jag står med henne i famnen utanför sovrummet.

Love is my drug ♥

Den här fantastiska lilla biten mänsklighet har jag sett som litet embryo innan jag bar henne inuti mig för att sedan föda fram henne. Hon är mitt allt! Jag blir rusig av känslorna som strömmar i kroppen, det är obeskrivligt stort. Bortom universum. Älskade barn, du är snart 1 år och 3 månader. Skall börja på dagis snart och din mamma vill bara få stoppa tiden ibland. Vara en mänsklig videokamera som fångar varje sekund och bevarar det i sitt hjärta.

1 år och 3 månader - ändå är det fortfarande så overkligt att det gick. Jag är mamma och vi är föräldrar. Så overkligt men så berusande härligt!

Det här med syskon

Frågan har klämt åt ett tag nu och så fick jag frågan av en nyfunnen bloggpingla om vi har pratat om syskonförsök.

Ja - det har vi faktiskt. Det blir ganska oundvikligt så eftersom det ligger ett nedfruset embryo i Uppsala som måste tas upp innan 2013 då det har legat i fem års tid.
När våra vänner fick bebis i december och jag fick hålla trodde jag hormonerna skulle go wild and crazy - men inget sug alls efter syskon kände jag.

Nu när man läser statusuppdateringar på Facebook och många i ens närhet som skaffar (ja, en del kan ju sådant ;-)) syskon till sina små fisar och då är det någonting djupt inuti mig som liksom sticker till. Är det bitterhet? Avund? Goddamn, jag har världens finaste unge och är så gränslöst nöjd över att hon kommit till oss. Jag hoppas att jag slipper få syskon-panik framöver. Hon har ju visserligen sin halvstorebror på 9 år. Men han är inte min egen på det sättet.

Det som sticker till kanske är vetskapen och insikten att det faktiskt var ett litet helvete att ens bli gravida och få behålla ett barn. Vetskapen om att det kanske inte får upplevas igen, även om det vore underbart att få göra det.
Jag misstänker att det är mitt undermedvetna. Mitt undre vetande som försvarar mig att känna syskon-längtan eftersom det kan bli svårt eller omöjligt. Eller så är det helt enkelt så att det sticker till av andra skäl. Som att jag innerligt önskar att de borde förstå att det inte är så enkelt för många andra att "skaffa" barn. Som jag innerligt önskar att världen skall få veta. Jag hoppas människor vet vilken underbar skatt det är att få ta del av ett barn och att få bli förälder!

Som att jag innerligt önskar att mina IVF-systrar o bröder också fick bli gravida - med sitt första barn! När är det deras tur? ♥

Rutiner

Inser att jag inte skriver så mycket om Majas utveckling i bloggen. Kanske är det för att tiden rusar och det händer så mycket varje dag som jag försöker skriva ner/fotografera/filma.
Har även som en liten dagbok jag försöker skriva i vad som hänt, för man glömmer snabbt vissa detaljer även fast man inte vill.

Det är dock intressant hur sovrutinerna förändras. Tidigare sov hon på förmiddagen efter en slurk välling. Nu har vi övergått till att äta lunch vid 12-tiden för att sedan somna i vagnen vid 13-14 tiden, utan välling. Det gick utan problem att vänja sig av med vällingen och det är bra inför stundande dagis. Dock får hon välling i sängen innan hon skall sova och det kommer vi fortsätta med. Har även slutat köpa gröt och kör nu havregrynsgröt som fungerar ypperligt.

En upplevelse att bära med sig jämt

Skissen

Så gjorde jag då slag i saken och provade på något jag aldrig provat förut. Har funderat sedan ett par år tillbaka men det har inte blivit av. Nu äntligen fanns det ett mäktigt & unikt motiv som jag längtade efter att få etsa in i huden och bära det med mig jämt. För det är en stor händelse, när ens lilla upptinade embryo sätts in i ens kropp för att förhoppningsvis bli en bebis. En stor händelse som ägde rum 16 februari 2009 och som alltid kommer vara en del av mig. Dagen då jag fick äran att bära på vårt älskade o efterlängtade barn Maja.

Kommit en bit på väg

Det färdiga resultatet som jag är oerhört nöjd med!
Originalbilden finns här
Många kanske inte förstår mitt val av motiv, men för mig är det självklart! ♥
Tack till Blue Lotus i Eskilstuna för bra jobb!

Kommer det alltid vara overkligt?

Låt mig få vakna upp varje morgon med min dotter vid min sida. Livet är så mycket bättre med henne omkring. Kommer det alltid kännas overkligt att just jag fått den stora äran att få bli mamma åt ett litet barn? Känslan när människor säger att hon är så fin och så duktig, men ja gud, det är ju mitt barn de pratar om. Jag är mamma till ett barn. Mamma till ett provrörsbarn. Mamma till min dotter Maja. Man är så stolt så man måste nypa sig i armen.

♥

Denna berusande känsla som inte går att klä i ord. Man famlar efter rätt saker att säga men det går inte för hjärtat sprängs av alla känslor. Hur hanterar man denna gränslösa kärlek?
Man bara är, tror jag mig finna svaret. Leva i nuet och vara på allting fint.
Samtidigt, förhoppningsvis kunna ge stöd åt andra som kämpar för att också få bli mammor. Ingen är ensam. Alla bär på olika upplevelser inom ofrivillig barnlöshet.

♥

Tycker det är lite synd när en del lägger ner sina bloggar om IVF när bebisen är född.
Men så är det väl...där en annans kamp slutar, börjar en annans. Förutom en del av oss som hänger kvar i IVF-världen, i alla fall jag känner samhörighet här, jag har upplevt världen och försöker nu hjälpa andra genom att hjälpa till ideellt med Barnlängtan & Wabbie.
Together as one! Ofrivillig barnlöshet är en sjuhelvetes viktig fråga, vi måste våga prata mer om det! Läs även denna kloka tjejs tankar

♥

Den fina människan min dotter aldrig får träffa

Finaste farmor ♥
Tänk så rätt du hade när du la din hand på min gravida mage och gissade på en liten flicka.
Hur jag frågade om hon i så fall fick heta Inga i mellannamn efter dig - eftersom vi förstod att slutet kom närmare. Och närmare kom slutet. Efter den dagen på sensommaren sågs vi aldrig mer.

Jag skickade en ros från min & min lillasysters familj som för att få något slags avsked eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hälsa på en sista gång. Tackade för allt du gett oss, skrev att vi älskar dig - ord jag tidigare lagt i min mun och fått gensvar. Älskade farmor.
Du fick rosen på dagen och på kvällen somnade du in, vad jag hoppas lugnt och fridfullt utan smärtor från cancermonstret i din kropp, på Gammeludden där du vid vattnet lekt som barn. Som att du på något sätt kände att nu, nu kan jag släppa allting.

Så egoistiskt - men ibland känns det ledsamt att du aldrig hann träffa vår dotter. Och jag fick aldrig möjligheten att lyfta luren och berätta om alla framsteg och bus.
När du först fick veta att vi var gravida ville du sticka något till barnet. Jag tror aldrig du hann börja eftersom vi förlorade det så tidigt. När vi blev gravida på nytt hade du sakta börjat din resa till en annan värld. Därför bär Maja de kläder du en gång stickade åt mig och lillasyster. Och jag bär din jacka, dina vantar och går i dina skor för jag ville inte att de skulle slängas och det ger mig lite hopp att få bära vidare dina saker i denna värld som du var tvungen att lämna. Till Maja skall jag berätta om dig och på så vis föra över minnen till henne. Visa alla brev vi växlade med varandra. Hur du klippte ut tidningsartiklar om Leornado DiCaprio som jag var förälskad i efter Titanic-filmen, från kvällstidningarna och skickade mig.

Har även två pelargon-sticklingar som jag tog från en av dina blommor som växer mot solens strålar och som jag hoppas skall bli stora och som jag kan dela ännu mer.

Det är också därför jag kommer starta en verksamhet i ditt namn, för att hedra dig.
Det är inte saknaden som är värst. Det är vetskapen att du aldrig mer kommer tillbaka till jordelivet. Även om jag vet att du är där någonstans så gör det fruktansvärt ont.
Och jag ångrar att jag inte hälsade på er mer. Varför gjorde jag inte det? Dock är jag ändå glad att vi pratade i telefon en del och du var så tacksam för att man ringde.

Det finns bara en som du farmor - älskar dig!

Spädbarnsfonden Solvända

klicka på bilden för att komma till hemsidan

Förra året klickade jag hem en liten Solvända-pin. Ett litet bidrag till spädbarnsfonden till förmån för forskningen kring plötslig spädbarnsdöd inne och utanför magen.
Känns oerhört viktigt. För många av oss känner någon vars barn har tagits ifrån dem i plötslig spädbarnsdöd. För 30 kronor + porto får ni också en gul liten blomma och tar forskningen ett steg längre i rätt riktning!