Den fina människan min dotter aldrig får träffa

Finaste farmor ♥
Tänk så rätt du hade när du la din hand på min gravida mage och gissade på en liten flicka.
Hur jag frågade om hon i så fall fick heta Inga i mellannamn efter dig - eftersom vi förstod att slutet kom närmare. Och närmare kom slutet. Efter den dagen på sensommaren sågs vi aldrig mer.

Jag skickade en ros från min & min lillasysters familj som för att få något slags avsked eftersom jag visste att jag inte skulle hinna hälsa på en sista gång. Tackade för allt du gett oss, skrev att vi älskar dig - ord jag tidigare lagt i min mun och fått gensvar. Älskade farmor.
Du fick rosen på dagen och på kvällen somnade du in, vad jag hoppas lugnt och fridfullt utan smärtor från cancermonstret i din kropp, på Gammeludden där du vid vattnet lekt som barn. Som att du på något sätt kände att nu, nu kan jag släppa allting.

Så egoistiskt - men ibland känns det ledsamt att du aldrig hann träffa vår dotter. Och jag fick aldrig möjligheten att lyfta luren och berätta om alla framsteg och bus.
När du först fick veta att vi var gravida ville du sticka något till barnet. Jag tror aldrig du hann börja eftersom vi förlorade det så tidigt. När vi blev gravida på nytt hade du sakta börjat din resa till en annan värld. Därför bär Maja de kläder du en gång stickade åt mig och lillasyster. Och jag bär din jacka, dina vantar och går i dina skor för jag ville inte att de skulle slängas och det ger mig lite hopp att få bära vidare dina saker i denna värld som du var tvungen att lämna. Till Maja skall jag berätta om dig och på så vis föra över minnen till henne. Visa alla brev vi växlade med varandra. Hur du klippte ut tidningsartiklar om Leornado DiCaprio som jag var förälskad i efter Titanic-filmen, från kvällstidningarna och skickade mig.

Har även två pelargon-sticklingar som jag tog från en av dina blommor som växer mot solens strålar och som jag hoppas skall bli stora och som jag kan dela ännu mer.

Det är också därför jag kommer starta en verksamhet i ditt namn, för att hedra dig.
Det är inte saknaden som är värst. Det är vetskapen att du aldrig mer kommer tillbaka till jordelivet. Även om jag vet att du är där någonstans så gör det fruktansvärt ont.
Och jag ångrar att jag inte hälsade på er mer. Varför gjorde jag inte det? Dock är jag ändå glad att vi pratade i telefon en del och du var så tacksam för att man ringde.

Det finns bara en som du farmor - älskar dig!