Frågan har klämt åt ett tag nu och så fick jag frågan av en nyfunnen bloggpingla om vi har pratat om syskonförsök.
Ja - det har vi faktiskt. Det blir ganska oundvikligt så eftersom det ligger ett nedfruset embryo i Uppsala som måste tas upp innan 2013 då det har legat i fem års tid.
När våra vänner fick bebis i december och jag fick hålla trodde jag hormonerna skulle go wild and crazy - men inget sug alls efter syskon kände jag.
Nu när man läser statusuppdateringar på Facebook och många i ens närhet som skaffar (ja, en del kan ju sådant ;-)) syskon till sina små fisar och då är det någonting djupt inuti mig som liksom sticker till. Är det bitterhet? Avund? Goddamn, jag har världens finaste unge och är så gränslöst nöjd över att hon kommit till oss. Jag hoppas att jag slipper få syskon-panik framöver. Hon har ju visserligen sin halvstorebror på 9 år. Men han är inte min egen på det sättet.
Det som sticker till kanske är vetskapen och insikten att det faktiskt var ett litet helvete att ens bli gravida och få behålla ett barn. Vetskapen om att det kanske inte får upplevas igen, även om det vore underbart att få göra det.
Jag misstänker att det är mitt undermedvetna. Mitt undre vetande som försvarar mig att känna syskon-längtan eftersom det kan bli svårt eller omöjligt. Eller så är det helt enkelt så att det sticker till av andra skäl. Som att jag innerligt önskar att de borde förstå att det inte är så enkelt för många andra att "skaffa" barn. Som jag innerligt önskar att världen skall få veta. Jag hoppas människor vet vilken underbar skatt det är att få ta del av ett barn och att få bli förälder!
Som att jag innerligt önskar att mina IVF-systrar o bröder också fick bli gravida - med sitt första barn! När är det deras tur? ♥
2 kommentarer:
Vi som du vet önskar ett syskon till vår 6 åring. Innan något dig infann sig var hon väl vid 3 års åldern, men det var inte förrän när dottern var runt 4.5 år som vi kände att vi var redo att sätta igång barnaverkstan igen. Vi har ju blivit gravida 2 tillfällen efter dottern föddes men fått missfall nåda gånger, sen har vi även gjort ett misslyckat IVF. Efter att vi gjorde det där IVF försöket så tog vi en paus igen då vi kände att det inte var värt den psykiska påfrestning som det är att genomföra IVF. Men nu är vi redo igen *hoppas jag*, så i april kör vi igång igen....har ju 3-5 betalda IVF som ligger och väntar på oss:)
Jag kommer ihåg som att det var igår när vi försökte få vårt 1:à barn....vilket helvete det var och hur piss jag mådde, usch, fy och blä!!! Nu när vi ska försöka oss på ett syskon så har jag ett helt annat lugn, det är inte på liv och död som det var innan dottern kom till världen. Jag önskar verkligen att alla som kämpar för ditt första barn verkligen får det, för ingen som inte har vart där kan någonsin förstå hur det känns att vara ofrivillgt barnlös.
Trots att jag har mitt lugn inom mig och känner mig säker på att vi kommer få ett barn till ( för det har ett medium talat om för mig:):)) så kan jag känna dem där horna komma fram och känslan innan dottern blev till. Att jag kommer aldrig ge mig, jag kan gå över lik för att gå ett barn till. Men försöket påminna mig om vad jag faktiskt har....den bästa enligt mig *blink* dottern som det gör så ont i hjärtat av att titta på för det bara värker av kärlek och beskyddarinstinkt!
Jag tror själv att min förlossningspsykos som gjorde att jag hade svårt att ta mig till vår dotter de första 2-3 åren gör att jag skulle så gärna vilja uppleva en spädbarnstid....det känns som jag inte har varit med om en sådan.
Oj, oj, oj vilken lång kommentar jag lämnat, orden har bara ramlat ur mig;)
Kram Lila
Ja det där med syskon... Vi tänker försöka. Nu faktiskt. Som du vet. Vi hoppas. Men det känns inte lika förtvivlat som första gången. Kanske är även det en försvarsmekanism, att tänka att "vi är nöjda ändå" vilket vi naturligtvis är, men visst vill vi ge lilla V ett syskon. Det vill vi.
Skicka en kommentar