Energipåfyllnad

Både Jenny och Pez har fått varsin fin pojke efter mycket längtande och väntande! Det är så härligt! En lång resa som nu på sätt och vis får sitt slut, målet är nått. Även om resan fortsätter.
Grattis till er båda två med respektive!

Det är ändå fantastiskt att det finns hjälp att få för oss barnlösa. Nu vet jag att alla inte blir gravida ändå tyvärr, men det finns hjälp och det är ju ett stort steg bara det.
Dock har jag fortfarande inte fått svar på mina frågor angående nedskärningarna inom Sörmlands landsting vad det gäller IVF. Jag får snart mejla och fråga om - tycker att de borde ha svar på en så pass viktig fråga. Det rör ju väldigt många!

Idag har jag städat halva köket. Tar sin lilla tid att göra rent i lådor och plocka. Kroppen och framförallt ryggen säger ifrån efter halva dagen, så man får ta det lite pö om pö. Kröp ner i sängen med vovven en stund under dagen och sov 1 ½ timme också. Jag har ju äntligen lite ledigt så nu kan jag lägga upp dagarna som jag vill.

Sjuan håller låda därinne i magen och det känns märkligt att det "bara" är 12 dagar kvar till beräknat. Vår älskade lilla bebis - nu är det nära och åh vad man vill att allting ska gå bra så att vi får en liten välskapt knodd.

Förhoppningsvis kommer lillasyster i helgen med mosters älskling. Han fick en gubbkeps av mig sist han var här - för han ser ut som en liten gubbe minsann. Syster skickade en bild på lilleman iförd keps och snickarbyxor. Såg ut som en liten äppelknyckarkille från 40-talet. Moster smälter som smör!

Omger mig så mycket jag kan av folk som ger energi. Orkar inte med alla energitjuvar faktiskt.
Ni som läser och kommenterar utgör en stor del av energi-påfyllningen, tusen tack för att ni vill läsa om vår resa och stöttar genom att mejla, skriva kommentarer och bara finnas där.
Det är guld värt! Kram på er!

v.38+0 och magbild

Godkväll underbara människor! Ännu en vecka har passerat. Nu har vi nått 38 fulla veckor, helt fantastiskt! Jag önskar ju så att alla som vill ska få vara med om en graviditet, det är magiskt! Samtidigt som det såklart är påfrestande för kroppen. Man blir ju tyngre och allt sådant. Ibland gör det ont i mig - känns som knivar som sticker i magen, jag antar det är någon nerv som kläms.

I övrigt är Sjuan väldigt aktiv. Är det inte rörelser så är det buffar eller hicka. Det är märkligt att det fortfarande är overkligt att ha en liten bebis inne i magen.
Imorgon ska vi in till barnmorskan för koll.
Som ni ser har jag även bristningar på låren - men de har funnits där sedan tonåren, bara det att de blir lite mer färgglada nu. Jag har faktiskt inte smörjt in mig med någon creme och tror inte på sådant heller, tror helt enkelt det beror på hormoner eller något liknande. Själv ser jag ju inte dessa rivmärken - bara när man blir fotad såhär framifrån :) Magen ser ut som en glad mun :)

Det är 14 dagar kvar till beräknat - men jag tror faktiskt att Sjuan kommer komma ut tidigare. Inte för att det gör något om h'n vill stanna kvar, men det känns inte så. Blir spännande oavsett när det blir.

I fredags jobbade jag sista dagen på jobbet. Nu har jag semester inför vad som komma skall.
fick en fin blomma från kollegorna och mina underbara tjejkompis är så söta - en av dem gav oss en body, byxor, strumpor och en gosehund. Ska fota och visa senare.
Vissa andra kollegor gjorde mig oerhört besviken - men det är bra då vet man var de står...

Stor kram på er!

Mediakåt eller bara otur när hon tänker?

Kunde inte undgå Katrins blogg om hennes graviditet. Är människan bara mediakåt och får besökare till bloggen eller är hon allvarlig?

Klicka här för att komma till inlägget

Är missfall och andra tråkigheter något som måste vara självupplevt för att folk ska förstå att sådant händer? Klart man inte ska tänka på att det kan bli missfall - men man får väl ändå ta med det i beräkningarna. Jag önskar jag kunde tänka positivt hela tiden vad det gäller graviditet och barn, men mitt i glädjen finns också en verklighet. Allting beror väl på vad man själv har i bagaget.

Man vill ju att det ska gå bra. Men det kan också gå tokigt. Man vill tänka positivt och det gör vi. Men vi vill inte inreda ett barnrum och köpa på oss massa saker, utifall att...
Först och främst vill vi föda fram ett levande barn. Sedan fixar vi resten. Vi tar dagarna som de kommer. Ingenting är självklart. Bara det att vi lever här och nu med en hickande, sparkande bebis i magen som vi längtar efter. Det är det vi vet - precis just här och nu.

22 oktober 2008

Idag för ett år sedan kom vi hem från Uppsala med ett litet ägg i livmodern och tre till frysen.
Idag för ett år sedan skapades den bebis vi nu väntar på skall komma till oss. Befruktad, nedfryst, upptinad och insatt.

Jag tackar forskningen att det finns hjälp att få. Det är fantastiskt ändå vad man kan göra - när man behöver hjälpa naturen på traven.

Vaccinering

Det är ständigt på tapeten om vaccinering. För en del är det självklart och för andra inte.
Jag har själv varit mycket tveksam och vet att jag inte varit ensam om det. Men det avgörande fick bli när barnmorskan sa att risken att bebisen skulle få influensa var väldigt liten.

Visst kan jag få influensan - och det kan påverka lungorna. Men jag tror inte jag dör inom fem minuter efter att ha fått symptom.

En del är övertygande om att det är riskfritt - annars skulle de väl inte låta människor få sprutan?
Men man läser om biverkningar såsom influensa-liknande symptomer och jag vill i alla fall ha krafter när jag föder barn.

Jag går på magkänslan som säger att jag lika gärna kan vänta med vaccin tills jag fött barn - för jag vet inte hur vaccinet påverkar min lilla inneboende och även om risken finns att jag blir sjuk så är chansen att jag håller mig frisk lika stor.

För övrigt en riktigt dålig dag på jobbet, jag avskyr att behöva bli stressad och nedstämd. Det kommer på sätt och vis kännas skönt med andningspaus - men jag kommer sakna en del kollegor som tusan. Skönt att det finns internet och mobiltelefoner och att man faktiskt kan träffas emellanåt. På hemvägen fick det bli KENT på hög volym i bilen - och glädjas åt den hickande bebisen i magen.

Idag för ett år sedan...

Idag för ett år sedan åkte vi till Uppsala för att genomföra äggplock. Dagen som var resultatet av spray och sprutor med hormoner för att producera massa ägg.
Dagen som gav oss 11 ägg varav fyra blev fint befruktade genom ICSI och tre gick till frysen och Egon flyttade in hos oss den 22 oktober.

Ett helt år sedan. Tiden går sannerligen fort. Vad mycket som hinner hända under 365 dagar, helt obegripligt egentligen.

v.37 + 0 och magbild

Det är fortfarande overkligt - trots att det gått så lång tid nu. Men att det faktiskt bor en liten människa inuti mig. Jag njuter - för det kanske bara blir den här graviditeten. Trots krämporna så är det verkligen värt allting! Förlossningen ser jag fram emot med blandad förtjusning. Givetvis kommer det kännas - men det verkar samtidigt vara den häftigaste grejen att vara med om enligt många.

Fortfarande tar vi ingenting för givet. Svärmor frågade om vi behövde något i klädesväg och mycket har vi fått låna av systersonen så jag sa att vi kan vänta.
Först vill vi att allting går bra och att Sjuan kommer till världen. Resten går att ordna sedan.

BB -väskan skall snart packas, sådär utifall att. Jag tror nämligen Sjuan kommer komma tidigare än 8 november. Även fast det datumet är ett mycket bra datum - då är det fars dag och vad kan passa bättre än ett litet efterlängtat barn?

Tack för alla kommentarer ni skickar - jag blir så glad! Ligger efter med att besvara dem- mycket o dona med vad det gäller jobbet. Men om fem arbetsdagar hinner jag kanske lite mer.

Kramar i massor!