Det värker i hela hjärtat

Hjärtat värker och saknaden gör sig påmind. Jag slog det välbekanta numret och en förvirrad farfar svarade. Han skulle minsann gå och lägga sig.
"Men farfar, klockan är ju bara fyra på eftermiddagen" säger jag.
"Jaså? Jag måste kolla, då går nog klockan fel. Är klockan fyra mitt på dagen alltså?" säger han. Följt av "Hur är det med er då? Tack för att du ringde" efter att jag hunnit svara bra på hur det är med oss. Sorgligt nog vet han nog inte riktigt vem som ringde. Han fyller 91 i höst och är en aningens förvirrad ibland.

Jag vill ringa numret och höra rösten av min farmor också. Som på frågan om hur det var brukade svara att det var som vanligt. Livet gick sin gilla gång där i den södra förorten i deras egenbyggda radhus.

Farmor som den enda kontakten med Maja fick var med klapp på min mage. Tänk om hon hade fått se lillan. Att hon gissade rätt på en liten flicka. Så självklart att Maja skulle få hennes namn Inga och sambons mormors namn Sigrid. Två damer som gjort avtryck i våra liv.

Älskade farmor - det värker i hela mig. Vem kunde ana att saknad skulle kännas såhär?
Vem kunde ana att den förbannade jävla cancern skulle ta ditt liv? Hade vi kunnat göra något annorlunda - hade cancern gått att operera bort i ett tidigt skede? Frågor som inte längre spelar någon roll för svaren hjälper henne inte till livet.

Hon är spridd för vinden på den vackra minneslunden söder om Stockholm. På samma plats där jag en gång fick mitt namn för 25 år sedan då farmor bar mig fram i sina armar. Min farmor, min gudmor.

Fortfarande är jag så glad att jag flera gånger talade om för henne att jag älskade henne och glad att jag fick höra det tillbaka! Minnen lever kvar i mig och i brevform för alla brev som vi har växlat hade hon sparat.

Jag pratar med farmor då och då. Tror på en högre makt och en annan livsform än den vi ha på jorden. Jag vet att hon finns ibland oss.

Ta vara på livet när det bjuds! ♥