Den här filmen som spelar upp sig som en repris i skallen gör ont. Känslan av när allting kom ut där jag satt på toaletten. Känslan av maktlösheten, förtvivlan, chocken och insikt av att det är kört. Reprisen spelas upp när jag inte tänker på annat, som på tåget hem och ögonen blir glansiga.
Ska iväg och jobba i Stockholm torsdag-söndag nu, så jag kommer nog inte hinna blogga.
Imorgon ska jag även träffa min älskade syster som har en liten bebis i magen. Vi har inte träffats något efter vårt missfall. Jag är så glad för deras skull, men samtidigt tänker man ju att vi också kunde varit gravida och fått barn samtidigt.
En annan gång helt enkelt...
Stor kram sålänge, tack för att ni läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar