En berg och dalbana

Hur konstigt det än må låta så är det skönt att inte vara ensam om detta. Helst skulle man ju inte vilja att någon behöver gå igenom sånt här med IVF, barnlöshet, förlora barn och allt skit.

Men världen är väl så. Ibland verkar det som att det ska till lite skit för att man ska uppskatta det bra. Men det gör jag ändå hela tiden och tar vara på det mesta bara för att jag vet att livet är skört, så tack men nejtack, jag behöver inte den där extra skiten för att bli påmind.

Men alla upplever vi skit i livet, det går inte att komma undan.

När jag tog en sväng med hunden ikväll tittade jag på alla vackra stjärnor på den nattsvarta himlen och tänkte att detta visste man ju inte för några år sedan. Att vi skulle sitta på en karusell som går runt runt med behandlingar, förhoppningar, oro och missfall. Vi vill sitta och tjuta av skratt av kittlet i magen.

Men någon dag är det nog vår tur. Annars får jag ju starta katthem för det har sambon lovat.
Just nu väntar vi bara, ser om kroppen vill komma igång efter graviditeten.

Det känns så långt bort. Vi har varit gravida. Sett ett hjärta slå därinne i magen för att sedan sluta slå.

Jag accepterar det faktum att det har hänt och att det är bäst som det hände eftersom det säkert var något fel. Men känslorna går inte att stanna av. Att vara med om allt detta tar på krafterna helt klart. Det är som en berg och dal bana. Det går upp och det går ner, men det kittlar inte i magen just nu. Man vill bara kräkas ibland...