Nuläge

I de tidigare inläggen har jag återberättat vad som hänt sedan starten av vår IVF-resa.

Att få ett pluss på stickan är en underbar känsla. Men samtidigt börjar en period av oro.
Ett litet liv finns därinne, måtte det gå hela vägen!
Jag vet att det finns människor som planerar precis allt. Men jag vågar inte, försöker helt enkelt ta en dag i taget.

Förra tisdagen fick jag bruna slemliknande flytningar. Blev livrädd att det var ett pågående missfall. Nu har det hållt på såhär i två veckor. Ibland kommer det även blod. Barnmorskan har sagt att det kan vara slemhinnorna som är väldigt sköra. Har man även sett ett litet hjärta i vecka 7 borde det vara lungt enligt dem.

Jag är därför tacksam för varje dag som går utan att något obehagligt händer. Vi vill så gärna få behålla detta barn som vi kämpat för.
Nästa ultraljud blir i februari och det känns som en evighet dit.

Denna vecka går vi in i vecka 12. Stanna hos oss Egon, älskade pyre!