Helgen i bilder

I lördags var det kalas för lillasyster. Vi är som det så fint heter psudotvillingar eftersom det skiljer 366 dagar mellan oss. Jag fyller den 17 februari och hon den 18 februari.

På väg till moster, trött i bilen

Det är dessvärre 17 mil mellan oss vilket medför att man ju inte träffas alltför ofta. Men det är mysigt de gångerna det inträffar.

Syster och systerson Hugo som tyvärr var ordentligt förkyld och inte hade samma energi som vanligt. Men lika söt för det är han, mosters hjärtegull!

Min älskade lillebror som också är februari-barn (28e) Han är grym på datorer och att trolla.

Maja fick prova kusinens elmotorcykel. Efter 5 minuters instruktion om hur den fungerade lyckades hon själv trampa på gaspedalen och körde sedan in i allt och alla!

Vi fick god mat och fika hos syster, hennes sambos släkt var där så det var fullt hus! De flyttade in i september och vi har inte varit där förrens nu.

Det var en magisk utsikt! Jag älskar landsbygden och det smäller ju högt att de även bor ute i skärgården.

Syns inte tydligt, men här har precis Maja dragit tungan fram o tillbaka på mosters fönster.
Supernöjd är hon!

Avslutar med en bild på min älskade pappa tillika Majas morfar!
Han betyder oerhört mycket och ställer alltid upp oavsett vad det gäller! Han har hjälpt oss med våra fula dörrar i furu som fått färg på sig, får bli ett annat inlägg.
Älskar er min fina familj! ♥ Tack för en mysig helg!

Vilket flyt

Halkade in på en artikel på Dagens Nyheters hemsida via Cecilia Ekhem och kan inte låta bli att fundera över artikeln. Pappan uttalar sig "– Och vi hade flyt med de två första, ingen av dem hade kolik."

Och den tredje ungen hade ni inte flyt med för hon hade kolik?

Love is my drug

Maja & jag i juli 2010

Onsdagskväll. Alla sover förutom undertecknad kvällsmänniska som skulle kunna sitta uppe hela natten.

Lilla M vaknar till på ovanvåningen och jag smyger upp. Kontrollerar blöjan och förstår varför hon kanske vaknat till. Hon sover sig igenom bytet, lyfter upp sovvarm prinsessa med snuttetrasan tätt intill sig, hon sover sig igenom pussarna jag ger henne där jag står med henne i famnen utanför sovrummet.

Love is my drug ♥

Den här fantastiska lilla biten mänsklighet har jag sett som litet embryo innan jag bar henne inuti mig för att sedan föda fram henne. Hon är mitt allt! Jag blir rusig av känslorna som strömmar i kroppen, det är obeskrivligt stort. Bortom universum. Älskade barn, du är snart 1 år och 3 månader. Skall börja på dagis snart och din mamma vill bara få stoppa tiden ibland. Vara en mänsklig videokamera som fångar varje sekund och bevarar det i sitt hjärta.

1 år och 3 månader - ändå är det fortfarande så overkligt att det gick. Jag är mamma och vi är föräldrar. Så overkligt men så berusande härligt!

Det här med syskon

Frågan har klämt åt ett tag nu och så fick jag frågan av en nyfunnen bloggpingla om vi har pratat om syskonförsök.

Ja - det har vi faktiskt. Det blir ganska oundvikligt så eftersom det ligger ett nedfruset embryo i Uppsala som måste tas upp innan 2013 då det har legat i fem års tid.
När våra vänner fick bebis i december och jag fick hålla trodde jag hormonerna skulle go wild and crazy - men inget sug alls efter syskon kände jag.

Nu när man läser statusuppdateringar på Facebook och många i ens närhet som skaffar (ja, en del kan ju sådant ;-)) syskon till sina små fisar och då är det någonting djupt inuti mig som liksom sticker till. Är det bitterhet? Avund? Goddamn, jag har världens finaste unge och är så gränslöst nöjd över att hon kommit till oss. Jag hoppas att jag slipper få syskon-panik framöver. Hon har ju visserligen sin halvstorebror på 9 år. Men han är inte min egen på det sättet.

Det som sticker till kanske är vetskapen och insikten att det faktiskt var ett litet helvete att ens bli gravida och få behålla ett barn. Vetskapen om att det kanske inte får upplevas igen, även om det vore underbart att få göra det.
Jag misstänker att det är mitt undermedvetna. Mitt undre vetande som försvarar mig att känna syskon-längtan eftersom det kan bli svårt eller omöjligt. Eller så är det helt enkelt så att det sticker till av andra skäl. Som att jag innerligt önskar att de borde förstå att det inte är så enkelt för många andra att "skaffa" barn. Som jag innerligt önskar att världen skall få veta. Jag hoppas människor vet vilken underbar skatt det är att få ta del av ett barn och att få bli förälder!

Som att jag innerligt önskar att mina IVF-systrar o bröder också fick bli gravida - med sitt första barn! När är det deras tur? ♥

Rutiner

Inser att jag inte skriver så mycket om Majas utveckling i bloggen. Kanske är det för att tiden rusar och det händer så mycket varje dag som jag försöker skriva ner/fotografera/filma.
Har även som en liten dagbok jag försöker skriva i vad som hänt, för man glömmer snabbt vissa detaljer även fast man inte vill.

Det är dock intressant hur sovrutinerna förändras. Tidigare sov hon på förmiddagen efter en slurk välling. Nu har vi övergått till att äta lunch vid 12-tiden för att sedan somna i vagnen vid 13-14 tiden, utan välling. Det gick utan problem att vänja sig av med vällingen och det är bra inför stundande dagis. Dock får hon välling i sängen innan hon skall sova och det kommer vi fortsätta med. Har även slutat köpa gröt och kör nu havregrynsgröt som fungerar ypperligt.

En upplevelse att bära med sig jämt

Skissen

Så gjorde jag då slag i saken och provade på något jag aldrig provat förut. Har funderat sedan ett par år tillbaka men det har inte blivit av. Nu äntligen fanns det ett mäktigt & unikt motiv som jag längtade efter att få etsa in i huden och bära det med mig jämt. För det är en stor händelse, när ens lilla upptinade embryo sätts in i ens kropp för att förhoppningsvis bli en bebis. En stor händelse som ägde rum 16 februari 2009 och som alltid kommer vara en del av mig. Dagen då jag fick äran att bära på vårt älskade o efterlängtade barn Maja.

Kommit en bit på väg

Det färdiga resultatet som jag är oerhört nöjd med!
Originalbilden finns här
Många kanske inte förstår mitt val av motiv, men för mig är det självklart! ♥
Tack till Blue Lotus i Eskilstuna för bra jobb!

Kommer det alltid vara overkligt?

Låt mig få vakna upp varje morgon med min dotter vid min sida. Livet är så mycket bättre med henne omkring. Kommer det alltid kännas overkligt att just jag fått den stora äran att få bli mamma åt ett litet barn? Känslan när människor säger att hon är så fin och så duktig, men ja gud, det är ju mitt barn de pratar om. Jag är mamma till ett barn. Mamma till ett provrörsbarn. Mamma till min dotter Maja. Man är så stolt så man måste nypa sig i armen.

♥

Denna berusande känsla som inte går att klä i ord. Man famlar efter rätt saker att säga men det går inte för hjärtat sprängs av alla känslor. Hur hanterar man denna gränslösa kärlek?
Man bara är, tror jag mig finna svaret. Leva i nuet och vara på allting fint.
Samtidigt, förhoppningsvis kunna ge stöd åt andra som kämpar för att också få bli mammor. Ingen är ensam. Alla bär på olika upplevelser inom ofrivillig barnlöshet.

♥

Tycker det är lite synd när en del lägger ner sina bloggar om IVF när bebisen är född.
Men så är det väl...där en annans kamp slutar, börjar en annans. Förutom en del av oss som hänger kvar i IVF-världen, i alla fall jag känner samhörighet här, jag har upplevt världen och försöker nu hjälpa andra genom att hjälpa till ideellt med Barnlängtan & Wabbie.
Together as one! Ofrivillig barnlöshet är en sjuhelvetes viktig fråga, vi måste våga prata mer om det! Läs även denna kloka tjejs tankar

♥