Det här med barnlöshet

Vi står där på stranden, på den andra sidan. Mitt emot oss finns en strand. Ett mörkt och djupt hav skiljer stränderna åt. Vågorna slår mot vassa klippor som för att försöka skrämma oss där vi står med våra utsträckta händer.

Våra utsträckta händer försöker nå den andra stranden. Vi vill att människorna där skall nå vår strand. Besegra det hårda havet, fyllt med alla känslor. Men vi når inte riktigt och ångesten kommer rullande in på vår strand.

Ångesten och förtvivlan, maktlösheten över att inte räcka till. Inte kunna nå ordentlig för att hjälpa. Bara stå bredvid och försöka finnas till.

Fina vännen L, känner mig så maktlös när det inte vill fungera för er och ni bara får negativa test hela tiden. Inga ord hjälper. Den totala maktlösheten.

Och så en bra länk, värt att läsa och hoppas att politikerna förstår!
Klicka här

Tack raringar för fina ord!

Tack för era fina ord och hälsningar! Jag har fått bra besked och kan snart lämna detta bakom mig. Det känns skönt att gå från att känna sig värdelös till värdefull på några veckor, men välbehövligt för att överleva. Måste fokusera på vad som ger mig rätt energi.

Dagis fungerar jättebra. Vi har ju varit lite sjuka så M har inte kunnat vara där så mycket.
Hon är dock ledsen när jag lämnar henne, vill inte släppa mig och gråter i mitt knä. Men då brukar det komma en fröken som tar upp henne i famnen och går iväg för att få henne på andra tankar. Jag trodde det skulle göra ondare i mammahjärtat, det värker helt klart, men jag vet att hennes tårar torkar snabbt och att hon är på ett bra ställe där hon trivs. Vissa dagar blir hon förbannad för att vi ska åka hem.

Känns mäktigt stort på sätt och vis att ha en sådant stort barn som går på dagis. Hon har redan blivit 1 år och 4 månader och utvecklingen sker i rasande fart.
Är så galet tacksam över att få följa med henne på resan genom livet. Vår dotter. Det är så stort så jag finner aldrig rätt ord, men det är gränslös kärlek.

Är så glad att få vara hennes mamma ♥

Slut på föräldraledigheten och uppsagd

Mina känslor går lite upp och ner just nu och jag avskyr det. Jag som vanligtvis är en positiv människa till tusen har blivit lite kantstött. Inte så att världen går under, men det är ändå lite oroligt i mitt undermedvetna.

Min föräldraledighet tog slut 13 mars och jag skulle börja jobba 14 mars.
12 dagar innan ringer min chef med tråkiga nyheter och jag får besked att jag är varslad om uppsägning. Han säger mycket annat dumt i telefonen som får mig att känna mig så kränkt och värdelös.

Arbetsbrist kallas det så fint fastän ett extern bolag tar över min tjänst.
Det värsta är dock inte att bli uppsagd (inväntar bara att skriva på papper nu), det värsta är att min f.d chef. En man i vuxen ålder blånekar till sakerna han har sagt till mig på telefon.
Ord står mot ord.

Sådant får mig att bli så fruktansvärt ledsen på människor. Människor som ljuger för att rädda sig själva. Jag är så innerligt trött. Så trött att jag måste sätta mina planer i verket och bli min egen chef snart. En massa jobb, men jag kanske slipper bli bränd av fler chefer för jag har verkligen ingen energi över till sådant nu.

Då vet ni, varför jag är lite frånvarande från bloggen. Men till alla er, nämner inga namn, men som stöttar/har stöttat i denna process. Utan er hade jag gått under, tack för att ni finns! ♥

Bloggtips

En varm och stor kram vill jag ge till hela familjen i Insjön som födde en vacker son i vecka 22+6 och som nu är över 1 månad gammal. Vilken liten kämpe! Kika gärna in hos Malin och ge henne lite peppande kommentarer!

Här finns hennes blogg

♥

Ta vara på ditt liv - det kan snabbt försvinna!

Starta lokalförening för ofrivillig barnlöshet

Ja, ni som läst bloggen ett tag och känner mig vet ju hur mycket jag brinner för det här med ofrivillig barnlöshet. Därför hjälper jag Wabbie Foundation och därför hjälper jag föreningen Barnlängtan - för mig är det sjukt viktigt!

Efter en artikel om IVF som vi var med i här hemma i Eskilstuna, där de skrev att jag var sugen på att starta en patientförening/lokalförening för just ofrivillig barnlöshet, fick jag kontakt med två fina tjejer.

Vi har nu haft ett första möte och tankarna snurrar på - vi kommer starta en lokalförening för att driva frågorna om ofrivillig barnlöshet! Nu ska vi köra järnet!

Magsjuka vs familjen 1-0

Maja o jag ligger på soffan o Lasse i sängen. Däckade i magsjuka. Ingen hit måste jag säga. Tur att skruttan tycker om vätskeersättningen för mer än så får hon inte i sig.

Inskolningen

Omtumlande vecka. Inte bara dagis som gjort anspråk på känslorna utan även annat.
Men först, inskolning! Lilla M första dag på dagis var L med på. Jag var såklart nyfiken hela dagen och hade lite svårt att fokusera på andra saker.

Det hade gått jättebra, hon ville inte sova dock, men var inte heller arg utan ville upptäcka allt det nya. Hon lekte ihop med de andra barnen utan bekymmer. Väl i bilen på väg hem somnade hon direkt så vi lät henne sova en stund ute i garaget.

På onsdagen fick jag vara med och känslan av overklighet fyllde mig såklart när jag öppnade grinden in till dagis (förlåt alla som jobbar på förskola, kommer säga dagis) för att delta på vår dotters andra dag. Alla dessa overkliga känslor. Jag är mamma! En mamma som skall lämna sin dotter på dagis. Dotter? När och hur hände detta, nyp mig i armen för drömmer jag detta? Lyckokänslorna svallar över!

Dagen gick strålande! Jag försökte att inte vara så delaktig utan låta lilla M mer sköta sig själv och smälta in i gruppen. Efter lunch när det var dags att sova hade jag bett att inte vara med och natta henne utan det fick gärna en fröken ta. Lika bra att hon vänjer sig.
Det tog kanske 10-15 minuter med lite vyssjande i frökens famn, sedan valde hon att lägga sig på madrassen med snuttefilten hårt under armen och sov i 2 timmar! Vilken lycka!


Jag avnjöt min bok i soffan och allteftersom barnen vaknade kröp de upp i soffan och så läste jag barnböcker för dem istället. Det gäller att inte vara bacillrädd (hihi jag vet en som skrattar nu för hon vet hur bacillrädd jag är) när man hanterar små dagisbarn...

Vågade knappt visa boken jag läste. Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst"
Kändes inte passande för dagis ;-)

När lilla M väcktes vid 14-tiden innan mellanmålet var hon varken arg eller ledsen, hon gick ut och började leka. Vi tittade lite på varandra, men hon visade inga tecken på att vilja komma till mig och inte heller avundsjuka på att de andra barnen satt hos mig.

Så på torsdagen hann jag vara på dagis 45 minuter innan personalen tyckte att jag kunde åka hem. Kände mig som en elak mamma som bara drog iväg trots att inskolningen var tre dagar. Men de tyckte allt hade gått så himla bra och skulle ringa om det var något.

Inget samtal på hela dagen och oj, så märkligt att inte ha trollungen hemmavid!
Hämtade henne vid 15-tiden och då blev hon glad. Hade somnat och sovit 1 ½ timme men sedan vaknat av sig självt.

Vi "firade" fredagen med feber på lilla M och L - men vi klarade inskolningen och sjukdomar får man räkna med ett tag framöver nu! :)

Obevakade ögonblick

Ibland har man inte alltid ögonen med sig. Läste tidning medan Maja intog lunch för någon dag sedan. Då passar damen på att införa en ny rätt. Muggkorv!