Toapapperscheckileck

Tiden springer verkligen på. Imorgon är det redan fredag vilket känns underbart, för då är det snart helg. På måndag är det 14 dagar sen insättningen men i helgen är mensen beräknad och får jag den så vet jag. Får jag den inte kommer jag ta ett test.

Ber en stilla bön om att det ska gå vägen

Man kastas verkligen mellan hopp och förtvivlan. Molvärken kommer och man försöker hitta en positiv känsla. Jo men kanske att det faktiskt sticker och hugger lite, det torde vara bra.

Snälla snälla

Spaningen på toapappret startade idag. Kan inte hjälpas, det bara blir så.
Just nu värker magen precis som mensvärk och jag tänker att det kanske gör lite ondare om det befruktade ägget ska ut.

Tänk positivt, tänk positivt

Även om jag försöker tänka glada tankar så är det svårt. Min magkänsla säger något helt annat. Och det är mitt försvar för att slippa bli så besviken. Lindra tomheten lite redan nu genom att tänka på att det kanske inte går denna gång. Allt för att förhoppningarna inte skall grusas och göra stora sår på mina knän. Så jag snarast kan göra rent, låta såret läka fritt genom att låta det andas och sedan springa vidare.

Herregud, jag är livrädd

Ruvardag 9

Det kan ju inte hjälpas att man ändå är lite orolig. Nu är det 9 dagar sedan (eller räknar man med samma dag man blev befruktad?) vi fick ett ägg insatt.

Man försöker att inte tänka på det. Men så började magen mola under dagen och genast tänker man "skit, tänk om det är mensen som är på intåg" Visserligen kan jag ändå känna ett visst lugn. Jag kan inte påverka utgången av allt detta utan bara flyta med och vänta.

Men ändå. Det är faktiskt ett litet helvete i sig. Att planera, att på minuten veta att klockan 15.05 den 16 februari blev vi befruktade och sen väntan på om allting slutar i glädjeskutt eller tårar.

Tänk vad mycket man går igenom ändå. Tänk att man orkar med allt, även om man då och då måste bryta ihop för att orka resa sig upp igen. Tänk att man faktiskt inte är ensam, det finns stöd att få av människor som vet p r e c i s hur det känns.

Tack alla underbara! Tillsammans blir vi starka och ska lyckas! ♥

Fröken Skugge har talat

Jag blev fasiken förbannad när jag läste Linda Skugges kommentar i Metro igår. Det handlar om något bloggkrig mellan henne och Ebba von Sydow

[länk]

Citat ”Alla kvinnor som har en massa barn och som sköter hem, hus, en massa barn och jobbar är faktiskt lite bättre än de som inte har några barn och som kan sitta på kafé och slösa bort sin tid.”

Visserligen sitter jag sällan på kafé. Men mitt liv är ändå stressigt eftersom jag är aktiv i flertalet föreningar samt har långt till jobbet. Men inte sjutton är jag sämre för det.
Vad enkelt det verkar vara för en del att kläcka ur sig saker som för dem är självklara. Som att ha tre barn till exempel.



Jag är glad om vi kan få till ett...

Avundsjuka

Det finns en känsla som jag tror många inte vill beblanda sig med. Speciellt inte när det kommer till barn. Avundsjuka kallas den.

Min fina lillasyster sa till mig när vi var gravida samtidigt
- Det känns så konstigt bara. Ni har kämpat i två år och vi får till det på första försöket
- Tänk inte så, uppmanar jag. Så är det bara.

Jag missunnar ingen annan glädjen till ett barn bara för att vi inte har lyckats än.
När jag ser gravidmagar kan jag visserligen tänka "åh, jag vill också" men så tänker jag om jag hör om en miljonvinst på lotto, eller någon som vågat startat eget eller liknande.
Människor jag inte känner som är gravida kan ju också ha kämpat länge, det vet jag ingenting om.

Avundsjuka låter så hårt. Jag förstår dock att man blir avundsjuk, när man själv gärna vill så mycket. Det är inte konstigt, vi fungerar så. Vet inget bättre ord för det tyvärr.
Jag är nog också avundsjuk. Men till en viss gräns. Jag blir inte arg och förtvivlad för att andra är gravida. Jag bara önskar något som de också har. Utan att missunna dem deras glädje.

Ytterligare ett år har seglat förbi

När min sambo frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent sa jag att han redan visste vad jag önskade mig. Dagen innan min födelsedag gjorde vi en andra insättning av ett ägg. Hoppas hoppas!

Känner mig ganska lugn ändå. Visserligen bryter jag ihop emellanåt. Blir irriterad, ledsen, gnällig. Som en enda stor PMS-klump. Men man har ju en viss acceptans också. Ingenting går att skynda på. Inga genvägar. Bara en stor förhoppning om att det ska lyckas.

Ytterligare ett år har som sagt seglat förbi. Seglar på snabba vågor, för tiden försvinner tycker jag. När vi startade vår bebisverkstad var jag 22 år. Måhända ung, men ibland känns det som att mitt psyke är äldre. Har hunnit uppleva mycket under mina år.

Nu är man 24 år. Glad att jag har åldern på min sida när det gäller IVF.
Många säger "jamen du är ju så ung, du har ju god tid på dig"
Hur vet man sådant? Hur mäter man ett liv? Jag lever här och nu och tänker inte att jag har 10 år till på mig. För sådant vet man inte. Vågorna kan vara snabba.

Ha en skön helg alla som läser. Varma kramar från mig

Idag går mina tankar till en medsyster

Satt på möte ikväll och fick sms ifrån en tjejkompis. För några dagar sen fick de pluss på stickan efter deras andra IVF. Vi träffades på kliniken när vi hamnade i samma rum efter ingreppet. Så där låg vi och tjattrade mellan smärtor, rumppiller och smörgåsar.

Hon brukar inte skicka sms bara sådär och jag tänkte inombords "nej nej nej nej"
Men tyvärr, de hade förlorat pyret ikväll. Tror de var i v.6

Jag blir så arg. Visserligen är det bra att de kan bli gravida, men det tänker man inte på när man är mitt uppe i helvetet. Hon skrev att hon visste hur jag kände mig och det är väl så att det krävs att man är medsystrar för att verkligen förstå hur man mår och känner sig när saker inträffar. Precis som många av er andra tjejer (och killar förstås) som bloggar om barnlöshet, missfall och allting som snurrar i denna karusell.

Vi sitter i samma båt och vi ska tamefan ro till trygga land!
Stor kram till er och en extra stor till medsyster!

Att leka gud

Om den här artikeln nu stämmer och hon verkligen gjort abort för att det var tjejer hon väntade så tycker jag det är helt sjukt. Snacka om att leka gud i så fall.

Fatta att folk gör abort för att det är fel kön när det finns så många längtande människor som blir glada oavsett vad det blir.

Helt sjukt...

Äventyr i Uppsala

Idag har jag och sambon varit på äventyr i Uppsala. Nervös var bara förnamnet. Satt en bit av vägen med mobilen i handen och hoppades att de inte skulle ringa med något negativt besked.
I hissen upp till kliniken hade vi sällskap av den här tunga saken och han som levererade den. Såhär ser alltså platsen ut för alla små ägg som fryses ned och används när man gör FET (frozen embryo transfer) Precis det vi skulle göra denna dag när snön dansade lätt i luften och vi var förväntansfulla inför ingreppet.

Vi hade tid 14.45 och satt här i rummet och väntade på att läkaren skulle komma med besked

De här sexiga sjukhusstrumporna får man ta på sig inför ingreppet. Samt en morgonrock så att man inte springer halvnaken i korridorerna.

Utsikten från rummet. Sambon gör segertecknet
Efter det kom den rara läkaren in och förklarade läget.
Vi hade tre ägg i frysen. Ett hade inte klarat att tinas upp. Det andra ägget var 5-celligt men tappade en cell, dock så hann det mellan 8 och 15 dela på sig till ett 7-celligt ägg.
Vilket var väldigt positivt!
Såhär ser ägget ut när de förstorar upp det ordentligt!
Det är riktigt coolt att få se ägget i ett såhär tidigt stadium.
Bara tanken på att det faktiskt kan bli en bebis är häftigt!
Inte alla som får se sitt barn såhär tidigt i så fall...

Efter ingreppet, som gick väldigt fort, åkte vi ner på stan och fikade.
Den här gången skippade vi kex och cider som man får på kliniken, men fikasugen var man allt!
Solen sken på oss när vi åkte hem och allting kändes ganska overkligt ändå.
Att vi varit till kliniken igen för ännu ett ingrepp, och att jag faktiskt har ett litet ägg inuti mig som vi hoppas skall utvecklas i rätt riktning. Om två veckor borde vi veta. Hoppas mensen och blödningar håller sig l å n g t borta!

Tack för ert stöd inför vårt FET, känns väldigt skönt att ni finns där!

Kram från oss

Försök nummer två

Bilden är måhända suddig men talar sitt tydliga språk. Tyckte jag anade att ägglossningen var på gång redan i torsdags. På fredagen slog stickan äntligen om till stegring och ännu ett steg i rätt riktning. Blev helt överlycklig! Det är små steg som gäller men för varje positivt steg blir man så glad.

Om våra ägg klarar att tinas upp så är vi inbokade på försök nummer två imorgon eftermiddag.
Vi har tre ägg i frysen, så vi hoppas innerligt att något av dessa klarar sig och kan sättas in i mig.

I mitt förra inlägg menade jag inte att vara oförskämd och fråga om det bara var jag som kände som jag gjorde. Jag vet att oerhört många går igenom samma saker. Men man kan ju ha olika tankar och känslor ändå.

Tack alla som är inne o läser och lämnar kommentarer! Det känns skönt med ert stöd!

Jag är livrädd för att ta ut saker i förskott. Men om allt går som det ska är vi befruktade imorgon.

Stor kram från mig

Intet nytt under solen

Jag tränade igår och kände mig sådär härligt hurtfrisk. Skönt att få pressa kroppen och svettas lite för att komma hem, duscha, krypa upp i soffan med en tallrik mat och sen krypa till kojs.

Ska försöka hålla igång träningen för jag mår bättre av den!

Nu har jag kissat på stickor i tre dagar. Inte en tillstymmelse till ägglossning. Jag är beredd på att bli besviken, kanske inte får någon ägglossning denna månad. Då får vi vänta lite till.

Men det är just denna väntan som ibland får luften att gå ur mig. Som sagt så har jag ju ingen panik med att få barn just just just nu. Men karusellen har snurrat i två års tid och det är klart man snart vill kliva av och må illa för att man har ett barn i magen.

Ingen panik, men samtidigt en väntan och en stark längtan.

Är det bara jag som känner så?

Om det hade gått...

Jag försöker ju att inte gräva ner mig. Det är inte bra att dyka för långt ner. Men kan inte låta bli att tänka på att idag hade vi varit hos barnmorskan för ultraljud om graviditeten fått fortsätta.
Lite snuvad på konfekten känner man sig allt.

En annan gång helt enkelt...

Ny morgonrutin

Det börjar ljusna ute och mitt ibland de tunga sakerna i livet kan man ändå någonstans ana ett slut på denna mörka, isiga vinter.
Solen som letar sig fram och värmer rosiga kinden. Gör att isen smälter och hoppet om en vår sakta närmar sig.

Min kropp är fortfarande trött efter förra veckans magsjuka. Många tankar som snurrar i huvudet, inte bara om barnlösheten, utan om det mesta.

Just nu känner jag mig ganska matt. Det är nog väntan, denna planering och fokusering på att skapa ett nytt liv. Väntan på att bara vänta och se om vi lyckas. Jag har ingen stress, åldern är till min fördel, men längtan finns där såklart.

Nya morgonrutinen denna vecka är att kissa på ägglossningstest. Ingen stegring idag.
Nytt test imorgon - onekligen spännande, för tänk om vi får göra ett nytt försök väldigt snart?

Vi hoppas men ser med försiktighet på framtiden. Vågar inte tro någonting alls.

Syster bebis

Måste passa på och visa bebisen som växer i min systers mage. Det är helt fantastiskt!
Om allt går bra så kommer vi få träffa lilla bebisen i juni. Det blir så häftigt att få bli moster!

Älskade syster!

Förväntningar och maginfluensa

Jag är helt utmattad. Igår morse vaknade jag med illamående och sprang på toaletten. Låg och jobbade från sängen med datorn i knät, helt utan krafter. Fick i mig vatten, blåbärssoppa och sån där bra filmjölk som ska hjälpa magen. Maginfluensa/magsjuka you name it.

Fick sådana läskiga flashbacks till nyårsdagen när vi fick missfall. Hur jag inte kunde somna, hade ont i magen och inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till medan jag sprang på toaletten stup i ett.

Men förhoppningsvis ljusnar det lite. Mensen dök upp i fredags, visserligen svagt som det brukar vara i början, men idag har det tilltagit ordentligt. Så lustigt egentligen, jag ville inte alls blöda när jag var gravid, men nu har man längtat efter mensen.

Jag tog även ett graviditetstest i fredags morse som visade negativt. Skönt, för då är allting ute efter missfallet.

Ringde till CvL (Carl von Linné) i lördags och fick prata med den läkare som hjälpte oss sätta in vårt pyre förra gången. Han är så trevlig, lugn och tar sig tid! Vi räknade lite lätt på datum och när jag ska börja ha koll på ägglossningen.

Preliminärt datum för återinsättning är, om allting med ägglossningen fungerar, den 14 februari.

Eftersom vi har ägg i frysen, så hoppas vi på att de lyckas tina upp det första.
Är vi på gång igen? Vi önskar och hoppas! Nu ska det köpas stickor och ha stenkoll på ägglossningen, spännande! Vore lite fint rosa-fluff-aktigt om vi blev befruktade på alla hjärtans dag och allt.

Ha en fin kväll alla raringar som läser!