Jag ska jobba klart i Stockholm, hem och hämta andan och sen tillbaka till Stockholm på måndag för att jobba. Däremellan ska jag bryta ihop och försöka komma på fötter.
Just nu är det bara upprätta hålla en fasad så att jag står pall. Jag är hel utanpå, men inuti är det skärvor av en tillvaro som ytterliggare satts på sin spets.
Jag avskyr när människor mår dåligt men jag känner mig maktlös, för jag bär inte lika mycket styrka inom mig som tidigare i och med det vi går igenom.
Jag känner mig väldigt tom just nu...
24.1.09
21.1.09
Reprisen
Den här filmen som spelar upp sig som en repris i skallen gör ont. Känslan av när allting kom ut där jag satt på toaletten. Känslan av maktlösheten, förtvivlan, chocken och insikt av att det är kört. Reprisen spelas upp när jag inte tänker på annat, som på tåget hem och ögonen blir glansiga.
Ska iväg och jobba i Stockholm torsdag-söndag nu, så jag kommer nog inte hinna blogga.
Imorgon ska jag även träffa min älskade syster som har en liten bebis i magen. Vi har inte träffats något efter vårt missfall. Jag är så glad för deras skull, men samtidigt tänker man ju att vi också kunde varit gravida och fått barn samtidigt.
En annan gång helt enkelt...
Stor kram sålänge, tack för att ni läser!
Ska iväg och jobba i Stockholm torsdag-söndag nu, så jag kommer nog inte hinna blogga.
Imorgon ska jag även träffa min älskade syster som har en liten bebis i magen. Vi har inte träffats något efter vårt missfall. Jag är så glad för deras skull, men samtidigt tänker man ju att vi också kunde varit gravida och fått barn samtidigt.
En annan gång helt enkelt...
Stor kram sålänge, tack för att ni läser!
19.1.09
Terapi
Jag har börjat rensa hemmavid. Ut med gamla papper, sälja saker som inte används längre. Det har blivit min terapi. Rensa, organisera, nytt år, nya förväntningar, nya förhoppningar.
Jag gillar det. Det är skönt att fixa iordning och få fint. Man släpper tankarna på annat och går in för en uppgift och är nöjd över resultatet.
Det är skönt med stöd runtikring. Familjen, släkten och vänner. Man behöver inte förstå, man behöver bara respektera att krafterna inte riktigt finns där hela tiden.
Lite positivt är att jag tycker mig ana en ägglossning nu, vilket är glädjande i så fall för då kanske mensen tar och dyker upp snart. Kanske, kanske är vi på gång igen i februari. Beroende på om våra ägg klarar att bli upptinade. Vi lever på hoppet helt enkelt!
Kram till alla som läser min blogg, det värmer!
Jag gillar det. Det är skönt att fixa iordning och få fint. Man släpper tankarna på annat och går in för en uppgift och är nöjd över resultatet.
Det är skönt med stöd runtikring. Familjen, släkten och vänner. Man behöver inte förstå, man behöver bara respektera att krafterna inte riktigt finns där hela tiden.
Lite positivt är att jag tycker mig ana en ägglossning nu, vilket är glädjande i så fall för då kanske mensen tar och dyker upp snart. Kanske, kanske är vi på gång igen i februari. Beroende på om våra ägg klarar att bli upptinade. Vi lever på hoppet helt enkelt!
Kram till alla som läser min blogg, det värmer!
14.1.09
En berg och dalbana
Hur konstigt det än må låta så är det skönt att inte vara ensam om detta. Helst skulle man ju inte vilja att någon behöver gå igenom sånt här med IVF, barnlöshet, förlora barn och allt skit.
Men världen är väl så. Ibland verkar det som att det ska till lite skit för att man ska uppskatta det bra. Men det gör jag ändå hela tiden och tar vara på det mesta bara för att jag vet att livet är skört, så tack men nejtack, jag behöver inte den där extra skiten för att bli påmind.
Men alla upplever vi skit i livet, det går inte att komma undan.
När jag tog en sväng med hunden ikväll tittade jag på alla vackra stjärnor på den nattsvarta himlen och tänkte att detta visste man ju inte för några år sedan. Att vi skulle sitta på en karusell som går runt runt med behandlingar, förhoppningar, oro och missfall. Vi vill sitta och tjuta av skratt av kittlet i magen.
Men någon dag är det nog vår tur. Annars får jag ju starta katthem för det har sambon lovat.
Just nu väntar vi bara, ser om kroppen vill komma igång efter graviditeten.
Det känns så långt bort. Vi har varit gravida. Sett ett hjärta slå därinne i magen för att sedan sluta slå.
Jag accepterar det faktum att det har hänt och att det är bäst som det hände eftersom det säkert var något fel. Men känslorna går inte att stanna av. Att vara med om allt detta tar på krafterna helt klart. Det är som en berg och dal bana. Det går upp och det går ner, men det kittlar inte i magen just nu. Man vill bara kräkas ibland...
Men världen är väl så. Ibland verkar det som att det ska till lite skit för att man ska uppskatta det bra. Men det gör jag ändå hela tiden och tar vara på det mesta bara för att jag vet att livet är skört, så tack men nejtack, jag behöver inte den där extra skiten för att bli påmind.
Men alla upplever vi skit i livet, det går inte att komma undan.
När jag tog en sväng med hunden ikväll tittade jag på alla vackra stjärnor på den nattsvarta himlen och tänkte att detta visste man ju inte för några år sedan. Att vi skulle sitta på en karusell som går runt runt med behandlingar, förhoppningar, oro och missfall. Vi vill sitta och tjuta av skratt av kittlet i magen.
Men någon dag är det nog vår tur. Annars får jag ju starta katthem för det har sambon lovat.
Just nu väntar vi bara, ser om kroppen vill komma igång efter graviditeten.
Det känns så långt bort. Vi har varit gravida. Sett ett hjärta slå därinne i magen för att sedan sluta slå.
Jag accepterar det faktum att det har hänt och att det är bäst som det hände eftersom det säkert var något fel. Men känslorna går inte att stanna av. Att vara med om allt detta tar på krafterna helt klart. Det är som en berg och dal bana. Det går upp och det går ner, men det kittlar inte i magen just nu. Man vill bara kräkas ibland...
7.1.09
Nästa steg
Tack rara människor för era kommentarer, jag läser, det värmer i mitt hjärta och jag skall försöka hinna svara.
Helgen var full fart eftersom bonuspojken var här. Sen idag blev det plötsligt vardag igen och hela huvudet snurrar efter första dagen på jobbet på bra länge.
Satt och antecknade i min kalender igår för att strukturera upp saker och ting. Ögonen föll på ett litet citat i högra hörnet, där stod
"Så länge du är övertygad om att det du gör har en mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmattning och ta nästa steg - Arlene Blum"
Solklart. Det stämmer så väl in på oss kände vi båda två. Nästa steg... vi samlar kraften!
Helgen var full fart eftersom bonuspojken var här. Sen idag blev det plötsligt vardag igen och hela huvudet snurrar efter första dagen på jobbet på bra länge.
Satt och antecknade i min kalender igår för att strukturera upp saker och ting. Ögonen föll på ett litet citat i högra hörnet, där stod
"Så länge du är övertygad om att det du gör har en mening, kan du ta dig igenom både rädsla och utmattning och ta nästa steg - Arlene Blum"
Solklart. Det stämmer så väl in på oss kände vi båda två. Nästa steg... vi samlar kraften!
3.1.09
En iskall vinter
Igår när jag var ute med hunden på tomten passade jag på att rita hjärtan på studsmattan, runt hela. Min lilla bonuskille tyckte det var så fint. Idag när vi vaknade hade vintern bäddat in alla hjärtan i vit nysnö.
Nyss ropade killarna på mig och älskade bonusen med rosiga kinder förkunnande nöjt att han gjort ett gigantiskt hjärta på hela studsmattan.
Ett barn i vårt hus. Sambons lilla pojke och min fina bonus. Varannan helg präglas vårt hus av Star Wars-lego, dataspel, en liten pojke sovandes i sin säng om nätterna. Ändå är längtan efter ett gemensamt barn starkt. Men vi älskar när han är här, det är full fart och vi har ett barn att tänka på. Lilla pojken, han är faktiskt snart 7 och väldigt nöjd över det. Han förstår också vad som hänt med det lilla syskonet som inte kommer till världen, han är väldigt medveten och förstående.
På kvällarna spelas allting upp som en förbannat dålig repris. Jag minns allt från natten och morgonen. Även fast det känns som evigheter sedan. Jag hade sammandragningar igår, men det var mest blod som kom ut, ont gjorde det, men inte alls i klass med nyårsdagen.
Tack för era snälla kommentarer, de värmer så oerhört!
Nyss ropade killarna på mig och älskade bonusen med rosiga kinder förkunnande nöjt att han gjort ett gigantiskt hjärta på hela studsmattan.
Ett barn i vårt hus. Sambons lilla pojke och min fina bonus. Varannan helg präglas vårt hus av Star Wars-lego, dataspel, en liten pojke sovandes i sin säng om nätterna. Ändå är längtan efter ett gemensamt barn starkt. Men vi älskar när han är här, det är full fart och vi har ett barn att tänka på. Lilla pojken, han är faktiskt snart 7 och väldigt nöjd över det. Han förstår också vad som hänt med det lilla syskonet som inte kommer till världen, han är väldigt medveten och förstående.
På kvällarna spelas allting upp som en förbannat dålig repris. Jag minns allt från natten och morgonen. Även fast det känns som evigheter sedan. Jag hade sammandragningar igår, men det var mest blod som kom ut, ont gjorde det, men inte alls i klass med nyårsdagen.
Tack för era snälla kommentarer, de värmer så oerhört!
1.1.09
Det är du och jag nu
Min älskade sambo ligger här brevid i sängen och håller sin hand tryggt på mig
Han säger att det inte känns som att det var idag det hände.
Jag tror hela dagen har varit chockartad.
Har pratat med familj och vänner och fått så mycket stöd och omtanke. Det är en trygghet.
Vi har legat i soffan, tittat på tv, pratat och somnat om vartannat. Varit ute med hunden i det iskalla vintervädret med stora drömmar om våren.
Jag är glad för smärtan som är borta från min kropp. Vill aldrig mer ha så ont som inatt. Men att det skulle ske på bekostnad av vårt pyre räknade vi inte med.
Imorgon ska jag ta tabletter som gör att man får sammandragningar. Jag fasar, men allting måste ju ut och jag slapp ändå en skrapning.
Några dagars ledighet till, det behövs för att orka jobba. Hålla modet uppe men ändå tillåta sig själv att bryta ihop om det behövs. Så är livet, upp och ner och åt alla håll och kanter.
Vi önskar vi orkar åka med på karusellen ett tag till bara.
Tack för era fina kommentarer underbara människor, det berör och går rakt in i hjärtat.
Nu håller vi tummar och tår att min älskade syster ska få en problemfri graviditet. Min kära syster som blir mamma i juni. Vi skulle få nästan samtidigt, det hade varit underbart.
Älskade syster, tänk på din mage och er skrutt nu!
Han säger att det inte känns som att det var idag det hände.
Jag tror hela dagen har varit chockartad.
Har pratat med familj och vänner och fått så mycket stöd och omtanke. Det är en trygghet.
Vi har legat i soffan, tittat på tv, pratat och somnat om vartannat. Varit ute med hunden i det iskalla vintervädret med stora drömmar om våren.
Jag är glad för smärtan som är borta från min kropp. Vill aldrig mer ha så ont som inatt. Men att det skulle ske på bekostnad av vårt pyre räknade vi inte med.
Imorgon ska jag ta tabletter som gör att man får sammandragningar. Jag fasar, men allting måste ju ut och jag slapp ändå en skrapning.
Några dagars ledighet till, det behövs för att orka jobba. Hålla modet uppe men ändå tillåta sig själv att bryta ihop om det behövs. Så är livet, upp och ner och åt alla håll och kanter.
Vi önskar vi orkar åka med på karusellen ett tag till bara.
Tack för era fina kommentarer underbara människor, det berör och går rakt in i hjärtat.
Nu håller vi tummar och tår att min älskade syster ska få en problemfri graviditet. Min kära syster som blir mamma i juni. Vi skulle få nästan samtidigt, det hade varit underbart.
Älskade syster, tänk på din mage och er skrutt nu!
Vi bär döden i en plastpåse
Jag klappar magen. En tom mage. Bara en påminnelse om vad som funnits inuti mig.
En sömnlös natt med plågsamma magsmärtor. En varm dusch för att försöka lindra.
Plötsligt uppvaknande med blodfylld binda och känslan, den obeskrivliga känslan när allting bara rinner ur mig där jag sitter på toaletten.
Skriker på sambon i panik, han kommer in och jag säger "det är kört"
Han ser den lilla klumpen jag lagt på golvet och börjar gråta. Min starka fina sambo gråter över sanningen, den hemska sanningen.
Jag mår illa, blir yr och måste lägga mig ner. Kropp mot iskallt badrumsgolv. Min mage värker, det finns mer saker som måste ut. Jag ligger brevid en blodklump som jag inte har någon aning om ifall det är fostret eller något annat som funnits i mig. Det här händer inte mig, det händer inte oss. Nu känns det som att jag ska dö.
Sjukvårdsrådgivningen säger att vi kan ta med oss allting in till sjukhuset. Efter att illamåendet och frossan lagt sig samlar jag ihop allting. In i bilen och iväg till akuten.
Vi bär på döden i en plastpåse.
Jag har ont och gråter i väntrummet. Vill att smärtan ska försvinna. Sköterska kommer och tar blodprov, blodtryck och säger att hon ska ringa på gynekologen.
Han kommer efter en stund. Sambon är rödgråten och jag är helt tom. Blundar mig igenom hela undersökningen för det är så obehagligt. Kramar sambons hand och gråter stilla.
Sist vi fick ultraljud såg vi ett fint hjärta som slog. "Det finns ingen graviditet kvar" säger gynekologen.
Vi tror att Egon, jo det var arbetsnamnet, dog i v.8 och nu var vi i v.12
Antagligen var något fel och det är en tröst att kroppen stöter ut det. Men att uppleva den här situationen är inget jag önskar någon. Det är fruktansvärt plågsamt.
Så innerligt som vi önskade och hoppades att vi skulle få en liten juli-bebis till oss efter två års kämpande. Nu får vi ta en annan väg på livets stig och hoppas att lyckan ler mot oss framöver.
Det känns bara väldigt konstigt just nu...
En sömnlös natt med plågsamma magsmärtor. En varm dusch för att försöka lindra.
Plötsligt uppvaknande med blodfylld binda och känslan, den obeskrivliga känslan när allting bara rinner ur mig där jag sitter på toaletten.
Skriker på sambon i panik, han kommer in och jag säger "det är kört"
Han ser den lilla klumpen jag lagt på golvet och börjar gråta. Min starka fina sambo gråter över sanningen, den hemska sanningen.
Jag mår illa, blir yr och måste lägga mig ner. Kropp mot iskallt badrumsgolv. Min mage värker, det finns mer saker som måste ut. Jag ligger brevid en blodklump som jag inte har någon aning om ifall det är fostret eller något annat som funnits i mig. Det här händer inte mig, det händer inte oss. Nu känns det som att jag ska dö.
Sjukvårdsrådgivningen säger att vi kan ta med oss allting in till sjukhuset. Efter att illamåendet och frossan lagt sig samlar jag ihop allting. In i bilen och iväg till akuten.
Vi bär på döden i en plastpåse.
Jag har ont och gråter i väntrummet. Vill att smärtan ska försvinna. Sköterska kommer och tar blodprov, blodtryck och säger att hon ska ringa på gynekologen.
Han kommer efter en stund. Sambon är rödgråten och jag är helt tom. Blundar mig igenom hela undersökningen för det är så obehagligt. Kramar sambons hand och gråter stilla.
Sist vi fick ultraljud såg vi ett fint hjärta som slog. "Det finns ingen graviditet kvar" säger gynekologen.
Vi tror att Egon, jo det var arbetsnamnet, dog i v.8 och nu var vi i v.12
Antagligen var något fel och det är en tröst att kroppen stöter ut det. Men att uppleva den här situationen är inget jag önskar någon. Det är fruktansvärt plågsamt.
Så innerligt som vi önskade och hoppades att vi skulle få en liten juli-bebis till oss efter två års kämpande. Nu får vi ta en annan väg på livets stig och hoppas att lyckan ler mot oss framöver.
Det känns bara väldigt konstigt just nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)