Hur vet man att det blir så?

Jo, jag vill också njuta av min graviditet. Men samtidigt är jag reserverad.
Kan inte hjälpa tycka det är lite konstigt när tjejer skriver på forum att " i oktober ska jag bli mamma"

Ska och ska? Hur vet de att allting kommer gå bra? Visserligen är det ju inte bra att tänka negativt, men har man varit med om jobbiga saker tror i alla fall jag att det är oundvikligt att gå på rosa moln utan att vara lite orolig för om samma sak skall hända igen.
Återigen så känns det som att många inte förstår att det kan bli komplikationer. Så fort man är befruktad är saken klar liksom. Dock vore det ju skönt att leva i den världen ibland, att veta att man ska bli förälder utan hinder på vägen.

Vi väntar barn och hoppas på att få bli föräldrar i höst. Men att vi ska bli föräldrar är det ingen som vet, förutom möjligtvis sjuan som vi tror håller på att bygga ut sitt boende.

För kärlekens skull

Jag tycker den här låten passar bra in när det gäller allt kämpade kring provrörsförsök.

I vårt lilla land där vi har tänkt att grönsaker ska växa satte vi ner en rabarberplanta förra sommaren. Den var inte stor då och sedan kom hösten och vintern och tog den lilla plantan som vissnade ner. Allting bäddades in i ett kallt och fruset täcke. Men vad vi inte visste var att under snön och under marken väntade plantan på att få börja växa och spira.
Nu när vårsolen letat sig fram och värmt upp våra frusna själar har så även plantan trängt igenom den hårda marken och visat att det finns hopp om liv igen.

Ungefär som vårat liv. Vi fick en litet pyre insatt i höstas. Sedan kom vintern och tog pyret från oss. Vi befann oss under det kalla täcket tills ett nytt litet frö sattes in i mig. Nu spirar liv och vi välkomnar våren med öppna armar!

Älskade allt som väcks till liv igen. Som spirar och visar att det finns hopp om livet.

Ett litet steg i taget

Idag har vi gått 12 fulla veckor. Det känns ändå bra, nu ska ju risken för missfall ha minskat. Även om jag inte är så naiv att jag tror att sikten är klar. Vi har fortfarande en lång väg framför oss.

Har i alla fall bokat inskrivning hos barnmorskan nu. Fick tyvärr inte den jag blev rekommenderad, men det går säkert bra ändå. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att kunna få lyssna på hjärtljud. Hon som bokade in sa att det kan vara vanskligt att göra det för ibland hör man ingenting om barnet ligger lite tokigt till. Men jag skulle fråga min barnmorska när vi kom in. Jag berättade vad vi gått igenom, just att fostret legat kvar sålänge inuti magen, varpå man är lite orolig att det ska behöva hända igen.

Ett litet steg i taget. Först inskrivning och hoppas alla värden ser bra ut och att man kanske kan få höra hjärtslag.

Angående IVF-tröjor som jag skrev om och som många verkar intresserade av! :)
Jag har kontakt med en kille som kan trycka tröjor för ganska billig peng. Jag sa att jag kunde ordna tröjor. Eftersom jag inte har koll, var handlar man en svart mammatröja till lagom pris, eller ja, vilken färg som helst fungerar ju egentligen.
Jag tänkte göra en provtröja och se hur det blir. Gina tricot har ju en del längre linnen som kan fungera om magen växer. Kom gärna med tips!

Ett litet lugn infinner sig

Det är nästan så att man inte vågar känna känslan. Men jag känner mig lugn och förväntasfull.
Är inte magen lite större än förra veckan?

Jag njuter av att få vara gravid. Även om jag försöker att inte tänka på det hela tiden.
Det är ju en märklig känsla att vara fri från blodet. Vid den här tidpunkten förra gången hade jag mensblod och ringde för att få tid för VUL. Något vi inte hann...

Nu känns allting annorlunda. Det är obeskrivligt skönt att slippa blodet och därmed oron.
Man mår ju så förträffligt mycket bättre!

Vi har inte ringt barnmorskan ännu för någon inskrivning. Vill komma förbi v.12 först.
Vill inte sitta där och ta prover och prata om en framtid med en bebis när den inte ens lever i magen längre. Jag ska snällt fråga om det finns någon möjlighet att få höra hjärtljud eller liknande, eller kanske få ett ultraljud ganska snart.

Tills dess klappar jag ömt på magen som jag faktiskt tycker blivit större. Tanken får mig att känna glädje och den behöver vi, både jag och sambon!

Härliga helg

Jag älskar verkligen helger och ledighet! Man blir lite sliten när man är borta hemifrån 12-13 timmar om dagen och är hemma efter 18 varje kväll. Har dock tagit mig i kragen och ska jobba hemifrån två dagar i veckan, annars orkar jag inte.

I fredags var jag kvar i storstaden för att sjunga kareoke med jobbet. Landade hemma efter 22 så det var sängen direkt. På lördagen hälsade vi på lillasyster vars sambo fyllde år. Fest hela dagen och vi som tänkte åka hem skapligt parkerade bilen hemma vid 23.50...
Lilleman hade somnat i bilen efter att min mamma lekt "sten, sax och påse" samt sjungit lite.
Pappa följde inte med eftersom han är lite trött och stel efter en operation och lillebror orkade inte.

Svågerns släkt klappade mig på magen och sa att de höll tummarna för oss. Det betyder mycket med människor stöd och tummhållningar! Lillasysters mage är så mysig och fin, de är i v.32 nu och gud vad jag vill att allt ska gå bra. Då kan man stolt titulera sig som moster om drygt 8 veckor!

Några berömde lilleman för att han var så go och duktig kille. Jag blev stolt som en mor, även om jag inte är hans mamma...

Idag var det trädgårdsröj på schemat. Det känns i hela kroppen. Stel som en piasakvast, men nöjd med allt slit o släp. Bara fortsätta i veckan, sitter fint med kortvecka!

Skriv på för Holger

Idag är en sådan dag när jag är sprängfylld med åsikter. Jag läser tidningen om att nu är det klart, två IVF försök istället för tre. Jag ska nog allt ta reda på vad det kostar landstingen för en abort jämfört med ett IVF...

Läser även om Holger Engvall, en 94 år karl, som vill bo med sin fru på ett äldreboende i Flen. Men inte får, för högre nämnder anser att han är vid god vigör. Jag blir så arg! Är det så vi vill att man ska få det när man blir äldre? Att inte ens få bo ihop med sin älskade make/maka när man inte har så många år kvar att leva?

Även om ni som läser kanske inte bor i Sörmland och har läst dagstidningarna så kommer här en länk till artikeln samt en länk till den namninsamling jag startat, kanske ni vill skriva på? För den goda sakens skull och för att det ska bli ändring på hur det behandlar gamla människor.

Artikellänk: Klicka här
Namninsamlingen: Klicka här

Livlinor

Även om man inte vill att så många sitter i samma båt, så är det skönt att man inte är ensam om att gå igenom IVF. För vilket enormt stöd det finns att hämta, råd att ge, en klapp på axeln, en axel att gråta ut mot hos de som går igenom samma sak. Som förstår på ett helt annat sätt.

För egen del försöker jag känna stor glädje när det går bra för en medsyster och känna djup sorg när det går mindre bra. Jag respekterar dock dem som inte orkar glädjas med andra för att de själva vill så innerligt. Det är helt okej för min del för att ha denna sjukdom är nog så jobbigt för psyket.

Hos en tjej jag känner märker jag dock av en viss avundsjuka för att vi har blivit gravida. När vi fick missfallet var det mer "hör av dig om du behöver prata" och så vidare. Nu är det nästan ingenting. Kan man hantera sorgliga saker mer än glädjande för att man själv vill så mycket?
Jag förstår henne såklart, men känner ändå det här stinget av dåligt samvete. Att just vi blev gravida och inte dem. Men vi vill ju också lika mycket.

Bloggen har verkligen blivit min lilla livlina. Det är skönt att få skriva av sig och så härligt att få era fina kommentarer och mejl och lära känna er som också går igenom detta.
Vi ska ju följas åt på denna resa och få bebisar allihopa! Fina fina IVF-bebisar, om vi går längre i graviditeten ska jag (om jag får för sambon) införskaffa en tröja där det står IVF-bebis på och pryda magen med.

Trots allt väcker det en hel del uppmärksamhet, inte alla förstår vad IVF är och jag sprider gärna kunskapen för detta är en så pass viktig fråga i samhället.