Vissa val i livet är svårare att påverka än andra. Nu börjar det bli syskon hos släkt & vänner och jag börjar känna en svag men växande längtan av att sätta ett syskon till världen.
Förhoppningsvis till hösten, att vi använder det ägg som ligger nedfryst.
Jag slås av det faktum, att när man berättar att man skall försöka göra syskon, då är det som att omgivningen inte förstår.
"Ni ska ju vara glada att ni har fått ett barn i alla fall"
Är det någon försvarsmekanism från de som uttalar sig om detta? Vill de försvara oss eftersom vi ju inte kan bli gravida på vanlig väg så att vi inte blir ledsna?
Lika väl som man utbrister "Jaha, när blir det syskon då?" till en som har ett eller två barn på vanlig väg så lika väl utbrister man tydligen till de som inte kan få barn att man skall vara nöjd med det man har.
Jag är väldigt tacksam över att det barn jag fått äran att bli förälder åt.
Men det tar inte bort en längtan efter ett eventuellt syskon.
Så jag försöker intala mig själv att det ni säger är ett försvar till oss. Så att vi inte blir ledsna.
Och det kan vi säkert bli om det inte blir något syskon. Men det vackraste jag har är min dotter & har jag henne så kommer jag alltid vara glad och tacksam.
