Varenda dag...

Har jag tänkt att jag skall blogga, för att sedan inse att tiden flyger från mig. Varenda dag. Märkligt. Ska faktiskt bli skönt att inte jobba 9-10 timmar om dagen när vi går ner i lågsäsong om två veckor. Visserligen trivs jag jättebra på mitt jobb och det är väldigt roligt, speciellt med alla glada barn man får träffa. Men jag har jobbat så intensivt nu så det ska bli skönt och varva ner lite.
För er som undrat, Parken Zoo är min arbetsgivare.

Varenda dag tänker jag också på alla er IVF-systrar o bröder därute. Hinner inte läsa era bloggar, men tänker på hur det går för er och hur ni mår.

Vore så roligt att få till bloggträffen i oktober. Det behövs. Vi behöver varandra. Även om jag känner mig värdelös nu som inte hinner med att ens blogga. Men var sak har sin tid.

Visste ni att jag också varenda dag är tacksam för att få leva?
Då vet ni det nu. För det är jag och de tankarna släpper mig aldrig. Livrädd för att det ska ta slut. Därför lever jag nu. Kram till er!

Inleder augusti...

...med lite nytta. Lämnat blod. Tack Lotta för att du lekte med Maja. Nu är det värt en fika! Glad måndag kära ni, lev nu innan det är försent.

Hur tänkte de nu?

Så ni vet. De som demar är inte riktigt med i matchen.

Semester

Inte helt fel med ett par dagars ledighet, njuter som sjuttsingen!

"När ska ni skaffa syskon"

Den frågan är sällan förekommande i våra kretsar. I alla fall inte riktad till oss. Det känns så bra att ha varit så öppen med vårt IVF, för en viss belöning blir att inte behöva försöka svara på när det är dags att skaffa syskon. För det vet inte vi - och det vet våra nära&kära och andra bekantskaper att vi inte kan veta heller, därför kommer inte frågan.

Det barn som aldrig blev

Kanske var det idag den 9 juli eller inom de närmsta dagarna som Egon var beräknad till efter glädjebeskedet 2008 att vi var gravida. Glädjen som efter 12 veckor utbyttes till den tyngsta natten och morgonen då jag trodde jag skulle dö.

Det barn som aldrig blev, för något var fel på vårt blivande barn. Det är inget jag dagligen tänker på och det är heller inget jag sörjer över på det viset, för jag är så glad att vi fick Maja.
Men visst har man funderat över det barn som aldrig blev. Som tog en plats på himlavalvet istället.
Trots allt var det ett litet liv därinne, som med tickande hjärta visade sig på ultraljudet. Som gjorde oss lyckliga!

Egon är en sten jag bär i livets ryggsäck. Och just dessa dagar i juli så känns just den lilla stenen lite extra...

Pottpremiär

Godkväll. Jo men visst finns jag därute någonstans, men aldrig såhär frånvarande har jag tidigare varit. Jag gillar det inte. Jag missar allt. Hinner inte läsa era fina bloggar och hinner inte skriva i min egen. Jag vill skriva av mig, men tröttheten tar överhanden. Att jobba 9-10h fem dagar i veckan tar innerligt på krafterna och fokus läggs på familjen de dagar som Maja inte har somnat när jag kommer hem kring 19.30-20.00

Snart semester. Det tar emot lite att stiga upp och lämna familjen när de har semester. Men snart så. Behöver hitta nya krafter bara. Har gjort nästan 400 timmar på två månader. Ovant. Glad att jag har ett jobb, men behöver lite energi.

Sjunde juli redan. Idag gjorde Maja pottpremiär. Hon drog i blöjan och sa "kiss" varpå Lasse frågade om hon ville kissa. Hon ville göra det på pottan, lyckades klämma ur sig minst fyra droppar. Pappa blev stolt och mamma fick sms och det gjorde hennes dag. Då kan man låta dumma gästers kommentarer rinna av en. För ingenting betyder ett jäkla skit sålänge vi har de vi älskar nära oss.

Jag är berusad av kärlek till min dotter. Den känslan är så tjock att man kan skära den med kniv.
Jag är så lycklig - men lika lätt som jag säger det - lika rädd är jag att man inte får vara så lycklig, som att något kommer och tar det ifrån en. Bara för att man är just lycklig.

Maja kan förutom att säga sitt eget namn väldigt tydligt säga en hel drös med ord. Hon härmar gärna det vi säger. Och så älskar hon att dansa. Och jag älskar henne, mitt allt!