30.8.11

Om att vara ofrivilligt obefruktad

Jag ska inte sticka under stol med att varje gång mensen kommer känns det i hjärtegropen. Jag vet att vi inte har stor chans att bli gravida på vanlig väg - men ändå håller man sig fast vid det där ordet "kanske".

Ännu finns ingen stress över eventuella syskon. Men när syster nu väntar sitt andra barn, sambons syster väntar sitt tredje och fler är gravida så känner jag att "detta vill jag också få uppleva igen"

Jag pratade med någon för ett tag sedan som kan bli gravid på vanlig väg och som har ett barn.
Där tycker omgivningen att det är så konstigt att det inte blir syskon snart. Som att det är en standard att ha två-tre barn. Som att man måste ha två-tre barn.

När omgivningen bemöter de som gått igenom IVF blir det mer att man skall stå i tacksamhetsskuld. "Ja, men ni får ju vara glada för ni har i alla fall fått ett barn"

Varför är det så olika? Jag tror det handlar om att vi som gått igenom IVF ska vara tacksamma över att ha lyckats få ett barn och på något vis - ett självförsvar - inte förvänta sig fler.
Medan fruktsamma personer förväntas befolka jorden själva.

Godnatt från en ofrivilligt obefruktad

2 kommentarer:

Jenny / Ekomamma i stan sa...

Åh vilket intressant inlägg - för det är ju precis så det är!

Vi i Insjön sa...

ja visst är det konstigt. hoppas ni kan slappna av och få det där + snart. och att ni slipper en massa onödiga kommentarer.