2.12.09

Förlossningsberättelse + bilder (långt inlägg)

På söndagkvällen den 22 november, efter pizzaintag och då vi lagt oss tillrätta i soffan känns det konstigt mellan benen och jag hastar iväg på toaletten för att kolla vad som hänt. Ropar på Lasse eftersom vattnet som börjat sippra har grön/beige färg. Ringer till förlossningen och de tycker att vi kan åka in. Jag blir givetvis orolig – man har ju läst att missfärgat fostervatten inte är bra. Tar en snabb dusch och packar ner det sista innan vi säger hejdå till katt och hund.
Jag som ändå varit väldigt lugn under sista delen av graviditeten blir nu orolig över att något är fel.

Väl inne på förlossningen och undersökningsrummet blir jag uppkopplad med CTG och hjärtljuden är det inga fel på. Några sammandragningar har jag, men inget jag själv känner av så mycket.
De kontrollerar att det verkligen är fostervattnet som gått både med någon PH-sticka samt koll av bindan.
Mitt urinprov har en gul/grön färg så det är ju inte snack om något annat än bajs i fostervattnet.De säger att vi får stanna över natten vilket känns tryggt! Sköterskan frågar om jag vill ta lavemang men jag avböjer. Ringer till föräldrar och lillasyster för att uppdatera om läget och Lasse ringer sina föräldrar som skall hämta hunden på måndagmorgon. Blir tilldelade ett rum och får CTG kollade igen innan sovdags. Lasse är som ett barn på julafton och jag har ont på samma nerv som tidigare i magen vilket medför lite sömn och kisspauser en gång i timmen.
Samtidigt är det väldigt overkligt – vi befinner oss på förlossningsavdelningen och har ingen aning om när allting kommer sätta igång. Nervöst, läskigt, pirrigt, förväntansfull – alla känslor på en och samma gång.
Vi saknade vovven dock, som vi lämnat i all hast hemma och som såg så orolig ut när i alla fall hispiga jag gav oss iväg.
Vårt rum där vi sov på söndagen till måndagen


På morgonen efter frukost kommer läkaren in och gör en undersökning. Det kändes vill jag lova, en hel hand uppkörd i härligheten när man bara vill få ut något. Konstaterar att jag är öppen 2 cm, yay! Får värktablett efter att jag förklarat att det gör fruktansvärt ont på nerven inne i magen.
Vi blir förflyttade till förlossningsrummet där det kopplas värkstimulerande dropp.
Värkarna kommer igång så sakteligen och vi är uppe och vandrar i korridoren. En gång i halvtimmen höjer de droppet så att det rinner till fortare. Försöker äta lunch och får i mig litegrann – pasta och någon krabbsås. Smakar kräks i hela munnen men jag behöver energi.
Har ganska ont och orkar inte gå runt i korridoren – får frågan om jag vill testa att sitta på bollen vilket jag vill prova. De sätter även igång lustgasen och i början får jag inte alls till det och kastar den ifrån mig.
Men när jag sitter där på bollen och känner att det inte går så gör jag ett nytt försök med gasen. Den blev min livräddare! Jag var så borta ibland att jag nästan somnade till med masken tryckt mot ansiktet. Lasses uppgift blev att se till att jag tog bort den efter att värken klingat av.
När klockan är runt eftermiddag är det dags för ny undersökning (gjorde inte lika ont som första) och jag hade öppnat mig till 4 cm.


Vi sov långt ifrån varandra denna natt

Han tyckte nog det var lite jobbigt att vara så maktlös. Men han skötte sig exemplariskt! Peppade och kom med stöttande ord. Sa till och med att jag var hans idol och det gör en glad! Masserade ryggen när jag satt på bollen och gungade i sidled.
Vid ett tillfälle såg jag att han däckat på förlossningssängen, han var så trött så han tog en välbehövlig power-nap. Själv kände jag mig elak som knappt kunde prata med honom, men det enda fokus jag hade var på min älskade lustgas. Han fick hjälpa mig på toa vid ett tillfälle också eftersom jag var så snurrig och hade droppställningen med mig. Sen var det snabbt tillbaka till bollen och gasen...
När sköterskor kom in och man var mitt uppe i en värk och sedan pratade med dem var det som att rösten var mörk och gick i slow-motion. Man var verkligen borta och tiden gick.


Min livräddare under måndagen, halleluja!

Efter en timme med envist rullande från sida till sida på bollen gjorde det så ont så jag kände att jag ville ha EDA. Först provade vi dock med morfinspruta som hon stack in strax ovanför rumpan.
Innan beslut om EDA gjorde hon dock undersökning och konstaterade att jag öppnat mig 4 cm på en timme!Inte konstigt att jag höll på att dö. Då sa jag att vi skulle köra på utan ryggbedövning, nu kändes det ju nära målet trots allt! Kunde dock inte gå på toaletten längre för att det gjorde ont, men det var det minsta bekymret för de satte kateter och tappade ut allting på det viset.

Uppkopplad till CTG, senare fick lillan skalpelektrod på huvudet


Var tvungen att fota Lasse när han åt middag - något jag inte klarade av. Lasse tyckte jag var knäpp som fotade när jag låg med värkar. Älskade bollen i bakgrunden

Jag minns inte vad klockan var när jag var fullt öppen. Men 21.10 står det i journalen att krystvärkarna började.
Försökte stå på knäna, hängandes över sängen med spypåsen beredd. Kändes dock bara konstigt och som att jag bara skulle bajsa på mig och inget annat. Stod så ett tag och la mig sedan ner.
Barnmorskan vi hade innan skiftbytet blev arg på mig och sa att jag inte ens försökte krysta, varpå hon slängde handskarna i golvet och gick. Lasse tror det var bra för jag kom igång sen – jag minns bara att jag blev ledsen och kände att vafan, jag har ju aldrig fött barn så hur ska jag veta hur man exakt ska göra.
Nästa barnmorska – Anna och undersköterskan Sandra var tjejerna som hjälpte oss igenom till målgången.
Spypåsen i högsta hugg och försök att krysta stående, min min säger väl allt...


-Tryck på som när du ska bajsa, sa de och jag tryckte på och bajsade. Hej vilt kändes det som men så var det ju inte… kändes hela tiden som att jag bara skulle skita och att bebisen aldrig skulle komma ut.
Lasse höll i handen och tryckte fram huvudet på mig så jag kunde ta i ordentligt. Vid varje krystvärk var det bara trycka på utav kung och fosterland. Därimellan hämtade jag andan och bara vilade. De tyckte jag var duktig som tog det lugnt mellan värkarna och andades.
Någon gång glömde jag bort att hålla andan vid värken och andades ut varpå de sa – Neeej
-Oj förlåt sa jag och hämtade på nytt andan och tryckte på vidare.
Det gick framåt helt klart och själva utdrivningskedet var ändå mildare än öppningsskedet tycker jag.

Fick bedövningsgele, enligt Lasse, själv blundade jag när värkarna kom, då jag sa att det började svida mellan benen. Lasse och tjejerna hejjade på och pratade om huvudet och håret som syntes.
-3-4 krystvärkar till så är bebisen ute, tyckte barnmorskan. Fick lite lustgas emellan och kände att nu är det ändå nära! De öppnade upp sjukhusrocken och sa att de skulle förbereda landningsbanan.
Tillslut, klockan 22.26 sa det floooooff och bebis och vatten och annat grejs kom ut. Vilken känsla!
Helt övermäktigt! Jag grinade, Lasse grinade och de tittade efter vem av oss som hade gissat rätt på kön.
Det var en liten dotter! Det här kommer jag bli pikad för lång tid men jag kläcker ur mig "Fan, nu fick du ju rätt" till Lasse. Menade ju inte det på det sättet, men det förstod han också.

Fikat smakade gudomligt mitt i natten

Hon kom upp på mitt bröst, Lasse fick klippa navelsträngen, men sen hamnade hon så konstigt att hon knappt fick luft och blev lite lealös.
De gick iväg med henne så att barnläkaren fick titta på henne. Då blev man ju mer orolig att något var fel.
Men de kom tillbaka ganska snart och sa att allting lät bra, var nog bara något tillfälligt.
Moderkakan kom ut strax efteråt och trots den gröna färgen (som hade blivit utav bajset i vattnet) så såg den bra ut. Lasse fick fota den.
Jag blev sydd i mellangården och sedan hade jag fått som ett skavsår innanför blygdläpparna som de inte gjorde något åt. Blev sedan avtvättad det värsta och fick på en gigantisk jättebinda.
Eftersom de hade fullt upp på förlossningen denna kväll fick vi ligga kvar ett tag i förlossningsrummet.
Lillan låg intill bröstet och fick i sig lite mjölk. Efter en stund behövde jag verkligen kissa så Lasse fick lägga sig i sängen. När jag kom tillbaka var hon inte alls nöjd. Då sköterskan kom in och skulle mäta och väga lillan så sa hon att det inte var så konstigt att hon var förbannad.
Halva sängen var nerbajsad, fullt med svart barnbeck. Efter rengöring, mätning och vägning var hon nöjd igen.
Tiden gick och efter en timme ungefär kom de in med fikabrickan. Det smakade himmelskt – speciellt som man knappt ätit under dagen. Vid 2-tiden på natten blev vi flyttade till BB. Ringde mamma och pappa och sms.ade syrran. Mamma började gråta – de hade varit så oroliga hela tiden och vi hade inte hört av oss alls under måndagen. Blev inte riktigt läge att springa iväg från rummet för Lasses del då man gärna ville ha honom nära.
Lillan på läkarundersökningen på tisdagen
Lillan åt lite och höll sedan sin mamma vaken till 6 på morgonen då jag nästan somnade sittandes med henne i famnen, kände mig elak men väckte Lasse som fick lägga henne i sin säng. Där låg hon glatt och snuttade på hans lillfinger i en timme. Vid 8-tiden var det dags för frukost och innan dess tog jag en efterlängtad dusch som jag inte hunnit under natten. Åh så skönt det var!
Det blev läkarundersökning och allting såg bra ut. Vi ville åka hem redan på tisdagen – men blev avrådda eftersom hon dels blev lite loj precis vid födseln och sedan hade bajs i vattnet. Hon hade redan kräkts upp lite under dagen. Givetvis stannade vi för hennes skull och det kändes ändå ganska skönt att hänga på rummet, titta på den vackra skapelse som kommit ut till oss, sitta vid datorn, sova lite, äta och bara vara.
Inte så många måsten som när man sedan är hemma och skall ta hand om hushållet.
Lunchintag på tisdagen, att sitta upp var svårt så det blev halvliggande position och så fick Lasse skära maten ;-)

På onsdagen, efter lunch hade vi fått alla papper vi skulle ha och kunde packa ihop våra saker för att fara hemåt. Vems bebis hade vi snott? Det kändes ju helt overkligt att vi skulle få ta med oss denna sötnos hem. Hade allting verkligen hänt? Nere i sjukhuset entré sprang folk runt som vanligt som att ingenting hade hänt. Hallå – vi har precis fött barn! Den häftigaste och mäktigaste känslan men samtidigt så fruktansvärt overkligt.


Äntligen, efter tre år av längtan så har vår älskade dotter kommit till oss. Vi har fått äran att bli hennes föräldrar och vi tar vara på varenda minut för detta är så fantastiskt! Vårt lilla nedfrysta ägg sedan oktober 2008 blev en liten perfekt bebis.
Måste nypa mig i armen mellanåt för att försöka förstå och ta in att detta har hänt på riktigt.
Allt har varit värt det! Så är det bara, även smärtan efteråt eftersom man känner sig helt sprängd – för man vet att det går över. Önskar så att alla kämpar får uppleva det här med graviditet och att föda barn, det är så stort!
Välkommen till världen lilla Maja!

Stolt nybliven tvåbarnspappa och Maja

Hemfärd på onsdagen från BB. Hon är så liten i sitt stora babyskydd

Hoppas ni har orkat läsa ända hit! Återigen, tusen tack för alla gulliga kommentarer! Ska läsa ikapp era bloggar och svara tillbaka! Tack! ♥ ♥ ♥

16 kommentarer:

Johanna sa...

Återigen ett stort GRATTIS! Vad roligt att få läsa om själva förlossningen. Kan inget annat än att hålla med, att föda barn är en så otroligt häftig upplevelse och när man lämnar patienthotellet/BB känns det helt overkligt att man faktiskt kommer hem med en liten bebis, sin alldeles egna bebis. En grymt skön men svårbeskrivlig känsla. Önskar er all lycka och hoppas att vi ses någon gång framöver.

Stor kram
/Johanna

Malin - brandteknologen sa...

Vad härligt att få läsa detta! Maja är ett jättefint namn =)
Kram

Sara sa...

Oj vad fint, blir ju alldeles lipig här. :)
GRATTIS återigen, det har ni gjort bra!

Kramar Sara

Miss S sa...

Stort grattis! Jättekul att få läsa din fl-berättelse. Även om det är smärta, så är det ju något man ser fram emot att få uppleva en vacker dag!
Maja är en riktig sötnos!
Kram

Bönan sa...

Jag blir alldeles tårögd när jag läser din FL-berättelse =) Vilken söt dotter ni har!!

pärla sa...

Å, så nyfött söööt o fin hon är! Namnet passar henne bra! Hoppas du ursäktar, men jag ville inte läsa din förlossningsberättelse just nu, undviker sådana för tillfället. Jag försöker istället koncentrera mig på att inse att jag faktiskt är gravid... :)
Sköt om er!
Kram!

Surromamman sa...

Supergrattis återigen. Fantastiskt slutresultat, det ska ni vara stolta över!

KRAM

Cecla sa...

Nu har jag torkat bort tårarna och sitter bara o beundrar bilder. Och dig förstås, du är min idol med! ;)
Så häftigt..!
Wow... (det första ordet som dök upp) Superfina Maja, som nästan försvinner i bilstol.. Hihi

Hoppas hunden blev glad när ni kom hem igen! Kramar

Drömmen sa...

Åh vad tårarna trillade när jag läste ditt inlägg. Det låter helt magiskt.

Grattis så mycket till er alla!

Jag hoppas att jag en dag får uppleva samma magi.

Kram på dig

Alma sa...

Grattis!!! Å va spännande att få läsa om allt ni var med om!
Kram

MDB sa...

Åh, vad rörande. Längtar redan till att få uppleva detsamma...

Kramar till hela familjen!

Pi sa...

Vad spännande att få läsa om det hemligaste hemligaste, en förlossning. Det är annars något som man tydligen inte delar med sig av så gärna. TACK, för att du gjorde det!

Å GRATTIS såklart! Så fantastiskt!

Anonym sa...

Grattis till lilla Maja<3
Från Mathilda och familjen

Rallyrut sa...

Stort grattis till ert mirakel Maja.....KRAM

Åsa sa...

Välkommen till världen Maja!
Så fint och bra skrivit! Har förlossningsskräcken nästan försvunnit... ;-)
Ta hand om er!
Kram, kram

Hanna sa...

Vad fint! Jag gråter o minns! Underbart! :) Kram!