Jag känner inte igen mig själv just nu. Vilket humör jag är på!
Blir irriterad för minsta lilla och tappar tålamodet illa kvickt. All min ilska bubblade upp i helgen och allting fick sambon ta. Det slutade med att vi satt i bilen och grät båda två. Insikten att detta tar enormt på krafterna och att jag, i egenskap av föreningsmänniska som skall hjälpa till överallt, måste fokusera bättre. På mig själv.
Lära mig att säga nej. Jag kan inte rädda världen just nu. Även om jag vill.
Om sjuan/egolina fortfarande lever inuti mig har jag det viktigaste i världen att kämpa för. Allt annat blir oväsentligt.
Det är inte lätt för sambon heller, vars små riddare är anledningen till att vi går igenom provrör.
Men nu är vi i den situationen vi är i och eftersom jag försöker tänka att allting har en mening så finns det säkert någon anledning till att det är just vi som går igenom det.
Irritationen kan nog bero på alla hormoner som far runt i kroppen. Men även ovissheten är där och naggar en i kanten och det är påfrestande.
Imorgon är det äntligen dags för ultraljud nummer två. Vi är inne i v.9 (8+1) och vi vill så gärna att allt ska se bra ut.
Det är det vi kämpar för nu...och att jag ska lära mig säga nej och tänka mer på mig själv
Tack alla underbara för era söta kommentarer! ♥
2 kommentarer:
Håller mina tummar så de vitnar att det ni får glada besked på ultraljudet imorgon!
KRAM
Nej, det är inte lätt för våra kärlekar vars simmare sviker. Men vi/ni gör det här tillsammans och lider tillsammans. Själva har vi efter våra förlorade döttrar blivit lite mer jämställda (!)i vårt problem då jag anar att det finns "defekter" även hos mig. En livmodern som inte vill vara just det och istället stöter bort allt liv som påbörjas...
Jag håller allt jag kan för er!!!
Kramar Johbur
Skicka en kommentar