11.3.09

När allting känns jobbigt

Hur ska man få ner känslorna i ord när allting bara känns dystert?
Att jag är svag och skakig i kroppen, att jag är livrädd och orolig och så matt.

Givetvis var det blod på pappret imorse och jag kände hur jag sjönk djupare i IVF-träsket.
Är det något jag har kommit att avsky är det blod i samband med graviditet. Förra gången blev ett rent helvete när vi fick missfall. Jag kan inte uppleva det igen, jag vågar inte och jag vill inte för då kommer jag gå sönder själsligt.

Jag blev hemma idag från jobbet. Min resväg är fyra timmar om dagen och jag orkar inte, rädd att det ska hända när jag är någon annanstans än hemma.

Vår tant på sjukhuset sa att "det är vanligt med blod i början av graviditeten"
Jag vet. Men förra gången blev inte normal med allt blod och missfall.
Vi är uppsatta för VUL den 27 mars och om det blir mer blod så kan vi kanske få komma in tidigare. Inte för att jag vad det hjälper för egentligen, jag söker väl bara en bekräftelse.

Den här ovissheten får mig illamående. Igår hade jag känslan av att jag inte längre är gravid. Kanske det stämmer med tanke på blodet idag.

Hur länge till ska man orka?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Vill ge dig en stor styrkekram... Hoppas att det är som det ska...
KRAM

Lilla J sa...

Usch, varför kan det inte bara vara bra ngn gång?

Hoppas verkligen att det inte är ngn fara!

Kramar

Jessica sa...

Åh, jag känner så med dig. Den här förbannade oron håller på att äta upp en. Jag vet inte heller hur länge man ska orka. Men vi orkar mer än vi tror, har jag fått lära mig på den här långa resan.

Jag håller tummarna för att du inte ska behöva genomlida ännu ett missfall och att blodet inte är något farligt för graviditen (vilket det ju oftast INTE är).

Skickar en stor kram till dig.

Anonym sa...

Åh nej! Jag hoppas verkligen att det inte är något som kommer att vända sig till det dystrare. Du är värd så mycket mer.

Och ordspråket "Gud prövar bara de med styrka nog att ta sig igenom" känns genast så fruktansvärt orättvist.

Stor varm styrkekram.

Mian sa...

Åh, gumman. Jag håller tummarna och ber en stilla bön att det går vägen den här gången.

*kramar*

Anonym sa...

KRÄV ultraljud! Efter allt ni varit igenom så borde ni ha någon som tar er på allvar! Det är en lång väntan till den 27...

Förstår verkligen oron. Hade det kommit blod nu, ja, då hade jag fått panik och nästan återupplevt den där natten... nej, kräv att de tar sig tid för er!

Hanna sa...

Hoppas verkligen att det inte är ngn fara! Förstår hur jobbigt det är! Håller alla tummar jag kan! Stor kram!

Rallyrut sa...

Vännen...jag håller mina tummar att allt är okej!! Och att allt kommer gå vägen denna gång...mina tankar går till er!! KRAM