Mer blod

Kom hem här efter besök hos frisören och checkade läget. Ännu mer blod blandat med slemliknande blodklumpar. Mitt försök att vara positiv håller inte riktigt.

Jag är livrädd.

Att åka in akut hjälper ju föga. Är det ett missfall på gång finns det ingenting som kan hindra det.
Ska avvakta till morgonbitti och se hur kvällen/natten gick.

Älskade lilla skrutt, snälla stanna hos oss nu!

Jag är inte psykiskt stark nog för detta just nu, jag känner mig totalt tom och håglös.
Vad händer egentligen? Det känns inte längre normalt.

Underbara kvinna

Igår ringde jag till barnmorskan och berättade min oro över dessa blödningar som pågått i två veckors tid. Har fått rådet att om det gör ont i magen eller om det kommer mycket blod, då kan det vara läge att ringa akuten.

Igår när sambon kom hem sa till och med han att det var mycket blod. Tycker själv det blivit mer och mer. Imorse ringde jag till gynmottagningen på sjukhuset och förklarade mitt ärende.

Rara människan jag pratade med sa att jag kunde komma in på fredag för en koll.
Jag som trodde man måste ha ont i magen och massa blod, sa jag.
Det är så olika från person till person, menade hon på.

På ett sätt är det skönt att få veta hur det står till i magen. På ett annat sätt är jag livrädd om sanningen inte är rolig. Positiva tankar från och med nu!

Nuläge

I de tidigare inläggen har jag återberättat vad som hänt sedan starten av vår IVF-resa.

Att få ett pluss på stickan är en underbar känsla. Men samtidigt börjar en period av oro.
Ett litet liv finns därinne, måtte det gå hela vägen!
Jag vet att det finns människor som planerar precis allt. Men jag vågar inte, försöker helt enkelt ta en dag i taget.

Förra tisdagen fick jag bruna slemliknande flytningar. Blev livrädd att det var ett pågående missfall. Nu har det hållt på såhär i två veckor. Ibland kommer det även blod. Barnmorskan har sagt att det kan vara slemhinnorna som är väldigt sköra. Har man även sett ett litet hjärta i vecka 7 borde det vara lungt enligt dem.

Jag är därför tacksam för varje dag som går utan att något obehagligt händer. Vi vill så gärna få behålla detta barn som vi kämpat för.
Nästa ultraljud blir i februari och det känns som en evighet dit.

Denna vecka går vi in i vecka 12. Stanna hos oss Egon, älskade pyre!

VUL

Den 28 november var det dags för vaginalt ultraljud för oss. Som man hade längtat efter denna dag, både med glädje och oro. Skulle fostret leva?

Läkaren tittade först. Fostret är så pass litet i detta stadie (v.7) så det kan vara svårt att se.
Sedan vände hon skärmen mot oss och vi fick se lilla skrutten. 1 cm stor och ett hjärta som intensivt bankade därinne. Helt magiskt!

Vi fick med oss en bild hem och det kändes så bra att ha fått sett lilla Egon. Ja, det är arbetsnamnet. Fråga mig inte hur, men sambon valde namnet :)

Den som väntar...

Efter återinsättningen av vårt fina ägg väntade en lång tid innan själva graviditetstestet.

Innan vi kom igång med denna process hade vi berätta för respektive föräldrar. Det är skönt att få stöd och svårt att hemlighålla en sådan här sak. Visserligen vill man överraska med " ni ska bli mor/far-föräldrar" men vi insåg att det är bättre att berätta så de vet vad som pågår.

Jag mådde inte bra två dagar efter själva återinsättningen. Magen gjorde djävulskt ont och att göra nr 2 på toaletten var en pest. Att ens kissa var problem då jag knappt kunde huka mig ner.

Men så kom dagen, den 5 november, då det äntligen var dags för testet. Gick upp tidigt för sambon ville veta innan han åkte till jobbet.

Kontrollstrecket var starkt och teststrecket var svagare. Sambon menade att det var positivt. Jag vågade inte tro, fick för mig att det skulle varit ett starkt streck. Så fort klockan blev 9 ringde jag Carl von Linné och frågade.

- ett streck är ett streck, grattis ni är gravida!

Jag ringde sambon och återberättade vad kliniken sagt, brast i gråt och sa " vi ska bli föräldrar"

Helt ofattbart! Vaginalt ultraljud om tre veckor...

Äggplock

Väl på kliniken blev vi invisade i ett rum där jag fick klä på mig sexiga sjukhuskläder. En rock och knästrumpor. En sköterska kom in med alvedon och lugnande tabletter.
Kände ingenting till en början utan satt och pratade med sambon ett tag. Han tyckte jag skulle lägga mig ner, men det tyckte inte jag. Så han svängde mina ben över sängkanten och såg till att jag låg stilla.

Då först började det snurra i huvudet. Billig fylla. Sköterskan kom in igen och satte en kanyl i armen och bad mig kissa innan ingreppet.

Upp i gynstolen och fick en supervarm värmedyna på magen, skönt! Sköterskan kopplade på och pumpade in något lugnande. Själva bedövningssprutan i underlivet var det som gjorde mest ont. Smärtan var över på några sekunder dock och jag fick bara fram ett litet "aj".

Själva nålen, dryga 30 cm lång, kunde vi följa på ultraljudsskärmen där man fick se nålen åka in och ut i äggblåsorna och tömma dem på vätska. En annan sköterska satt och ropade hur många ägg som fanns i vätskan.

Totalt 11 ägg fick vi ut. Jag blödde efter ingreppet och fick attraktiva engångstrosor och en binda innan det var dags att återvända till vårt lilla rum.
Värmedyna på magen och kröp ner i sängen. Hade ont på högersida av magen och sköterskan kom in med smärtstillande att föra upp i återvändsgränden (därbak...)

Efter den kändes livet lite lättare. Åt en smörgås och pratade med paret som låg brevid oss. Efter ett tag tyckte jag det var dags att åka. Dålig idé. Mådde sjukt illa i bilen på väg hem. Jag som aldrig fått lugnande kanske inte reagerade så hiskeligt bra.

Slockande på soffan hemma och sov, helt underbart skönt!

Efter tre veckors sprayande var det dags för blodprov och se om jag blivit tillräckligt nedreglerad för sprutorna.

Första sprutan var lite jobbig, blev svimfärdig när jag satt där med nålen i magen. Inte varje dag man ska sticka nål i sig själv. Fortsättningsvis var det inga problem och man känner sig som världens stoltaste som klarar av denna utmaning.

Efter två veckor sprayande och sprutande blev det dags för ultraljud. De skulle se ifall jag hade några fina äggblåsor. Min högra äggstock såg ut som en fyrklöver!
Allting så bra ut och de meddelade Carl von Linné i Uppsala att vi var redo för äggplock.

18 oktober tog jag sista sprutan, ägglossningssprutan. Den 20 oktober for vi så iväg till Uppsala.

I september ringer jag och meddelar att min nästa mens kommer att komma i början av oktober. Läkaren säger att det är svårt med tider nu för ett informationsamtal, kanske rentav i november.

Mitt hjärta faller till marken. Jag trodde det skulle komma igång så fort mensen var avklarad.
Läkaren vet att vi stått i kö i snart ett år och försökt få barn i två så hon glädjer mig med frågan om inte hon kan ta info-samtalet istället varpå jag såklart säger ja.

Vi får ett möte med information om hur behandlingen före själva provrörsbefruktningen kommer gå till. Jag får även se den spruta jag kommer ta i magen i cirka två veckor.
Hon frågade om jag vill prova själv men jag vågade inte. Bad istället att hon skulle prova sätta nålen i min mage och sagt o gjort. Klarar man av att lämna blod med nålar grova som sugrör (mja inte riktigt, men de är grova) så klarar man väl en liten ynka nål i magen.

Spraystart 16 september

En IVF-resa tar sin början

I januari 2007 slutar vi med p-piller i försök att bli gravida. Mensen och ägglossningen fungerar från början utan problem. När november kommer ringer vi till sjukhuset för att ställa oss i kö till utredning. Då sambon har barn sen tidigare som är provrör är det bara dumt att vänta ytterligare.

Kön består dessutom av fler par som behöver hjälp, så det kan ta ett tag.

I april får vi tid för att lämna blod respektive spermaprov och efter det följer en lång väntan till nästa läkarbesök då de kollat upp våra värden.

Efter sommaren i augusti är det så äntligen dags för läkarbesök. Nervositeten är stor. Man vill så gärna höra positiva saker.

Sambon har lovat att om det här inte går vägen så ska jag få starta ett katthem.
Vi är hos läkaren som berättar om provsvaren. Mina värden är okej och som vi misstänkte är det fortfarande för få och för slöa simmare som sambon har.

Efter en ultraljudsundersökning där man kollar hur mina äggstockar med mera ser ut får vi information och papper. Läkaren säger att vår procentuella chans är ganska stor ändå, vilket såklart glädjer oss.

Nu vi vet i alla fall. Det blir IVF för oss.