Sov gott farfar

På en väg fylld av vinter

Igår slocknade en generation och nu har jag inga mor och far-föräldrar kvar i livet. Farfar somnade in på morgonen och allt gick lugnt och stilla. Han blev 93 år och det sorgliga är att han försvann redan för några år sedan när demensen slog till. Under förra året kände han knappt igen oss - sina barnbarn längre och det är såklart en sorg i sig. När det blev sämre så blandade han ihop sina söner.

Min farfar har levt ett hårt liv, mycket kroppsarbete och slit och vad jag förstått en väldigt sträng pappa. Han har som jag fått det berättat varit till hjälp när jag och min syster var små och passat oss. Han har lärt oss att uppskatta pluggen (potatis) från egna trädgårdslandet alla de somrar vi var ute på landstället ute på Muskö, han har tryggt kört båten med min farmor till och från badställen medan jag och min syster låg på durken under strandfilten och bara myste till ljudet av vattnets kluckande mot båten, han köpte motorcykel när han var ung som han gömde i buskarna utanför huset så inte pappa skulle komma på honom, vi har sprungit på samma tomt eftersom vi har vuxit upp på densamma.

I tisdags fick han äntligen återförenas med farmor Inga.
Tack för alla bra minnen du gett oss farfar Eje, sov så gott.

Observera: (var ett ord farfar använde flitigt, gärna med ett finger viftandes i luften)
Ta vara på ditt liv innan det är försent ♥