Om att vara ofrivilligt obefruktad

Jag ska inte sticka under stol med att varje gång mensen kommer känns det i hjärtegropen. Jag vet att vi inte har stor chans att bli gravida på vanlig väg - men ändå håller man sig fast vid det där ordet "kanske".

Ännu finns ingen stress över eventuella syskon. Men när syster nu väntar sitt andra barn, sambons syster väntar sitt tredje och fler är gravida så känner jag att "detta vill jag också få uppleva igen"

Jag pratade med någon för ett tag sedan som kan bli gravid på vanlig väg och som har ett barn.
Där tycker omgivningen att det är så konstigt att det inte blir syskon snart. Som att det är en standard att ha två-tre barn. Som att man måste ha två-tre barn.

När omgivningen bemöter de som gått igenom IVF blir det mer att man skall stå i tacksamhetsskuld. "Ja, men ni får ju vara glada för ni har i alla fall fått ett barn"

Varför är det så olika? Jag tror det handlar om att vi som gått igenom IVF ska vara tacksamma över att ha lyckats få ett barn och på något vis - ett självförsvar - inte förvänta sig fler.
Medan fruktsamma personer förväntas befolka jorden själva.

Godnatt från en ofrivilligt obefruktad

Note to self

Att inte hålla armen ovanför äggkokaren när den är klar. Den skållheta ångan är inte hälsosam.
Inte skönt någonstans.

Den röda toaletten i plast del II

Lilla Majsanbajsan ger skäl för namnet. Ända sedan hon föddes var hon en liten BajaMaja (eftersom hon bajsade i fostervatnet)

Idag nådde utvecklingen nya höjder då hon även gjorde nummer två på pottan!
Och ja, jag är en sån där töntig småbarnsmamma som måste deklarera det ;-)

Min lilla tygväska

Jag älskar hantverk! Min mamma och syster är pyssliga och jag försöker när andan faller på.
Det är roligt att kunna köpa egentillverkade ting, blir mer unikt än massproducerade saker tycker jag personligen. Hur jag hamnade på Marias blogg minns jag inte, men jag köpte den här tygväskan som nu är min följeslagare varje dag. Hon är väldigt kreativ och har olika typer av hantverk, så jag rekommenderar varmt ett besök på hennes blogg som heter "Ting från Gammelgården"

Den röda toaletten i plast

För någon vecka eller två deklarerade lillan ordet "Bajs" och tittade på mig samtidigt som hon la huvudet på sned för att verkligen understryka det hon sa.

Behöver du bajsa, blir min undran och hon nickar. Ska vi sätta oss på pottan då?
Sagt och gjort. Vi går ner där pottan står och tar fram en bok så att hon skall sitta kvar en stund.
Hon klämmer i och kissar! Jag blir sådär fånigt mamma-glad över att hon lyckats klämma fram mer än de fyra droppar som kom i pottan tidigare under sommaren.

Idag kissade hon på pottan igen. När hon deklarerar ordet bajs händer det att vi sätter henne på toaletten varpå hon pruttar och tycker sedan att hon är klar. Så fascinerande när de börjar lägga ihop ett och ett annat och utvecklas i rask takt.

Ord poppar fram ur munnen och hon är duktig på att härma vad man själv säger. Ibland lägger hon ihop ord, som idag när hennes huvud hamnade mellan lådorna och diskmaskinen (idiot till mamma som råkade stänga till och inte hann parera bort hennes huvud) varpå hon fick en glass som tröst.
När den var uppäten kom hon med glasspinnen i munnen och sa " Meeeejaa glass"
Jag smälte lika fort som glass i solsken. Tack Maja att jag får vara din mamma - om du förstod hur fantastiskt det är, men det tror jag att du gör för du är något alldeles speciellt.

Varenda dag...

Har jag tänkt att jag skall blogga, för att sedan inse att tiden flyger från mig. Varenda dag. Märkligt. Ska faktiskt bli skönt att inte jobba 9-10 timmar om dagen när vi går ner i lågsäsong om två veckor. Visserligen trivs jag jättebra på mitt jobb och det är väldigt roligt, speciellt med alla glada barn man får träffa. Men jag har jobbat så intensivt nu så det ska bli skönt och varva ner lite.
För er som undrat, Parken Zoo är min arbetsgivare.

Varenda dag tänker jag också på alla er IVF-systrar o bröder därute. Hinner inte läsa era bloggar, men tänker på hur det går för er och hur ni mår.

Vore så roligt att få till bloggträffen i oktober. Det behövs. Vi behöver varandra. Även om jag känner mig värdelös nu som inte hinner med att ens blogga. Men var sak har sin tid.

Visste ni att jag också varenda dag är tacksam för att få leva?
Då vet ni det nu. För det är jag och de tankarna släpper mig aldrig. Livrädd för att det ska ta slut. Därför lever jag nu. Kram till er!

Inleder augusti...

...med lite nytta. Lämnat blod. Tack Lotta för att du lekte med Maja. Nu är det värt en fika! Glad måndag kära ni, lev nu innan det är försent.