Hur vet man att det blir så?

Jo, jag vill också njuta av min graviditet. Men samtidigt är jag reserverad.
Kan inte hjälpa tycka det är lite konstigt när tjejer skriver på forum att " i oktober ska jag bli mamma"

Ska och ska? Hur vet de att allting kommer gå bra? Visserligen är det ju inte bra att tänka negativt, men har man varit med om jobbiga saker tror i alla fall jag att det är oundvikligt att gå på rosa moln utan att vara lite orolig för om samma sak skall hända igen.
Återigen så känns det som att många inte förstår att det kan bli komplikationer. Så fort man är befruktad är saken klar liksom. Dock vore det ju skönt att leva i den världen ibland, att veta att man ska bli förälder utan hinder på vägen.

Vi väntar barn och hoppas på att få bli föräldrar i höst. Men att vi ska bli föräldrar är det ingen som vet, förutom möjligtvis sjuan som vi tror håller på att bygga ut sitt boende.

För kärlekens skull

Jag tycker den här låten passar bra in när det gäller allt kämpade kring provrörsförsök.

I vårt lilla land där vi har tänkt att grönsaker ska växa satte vi ner en rabarberplanta förra sommaren. Den var inte stor då och sedan kom hösten och vintern och tog den lilla plantan som vissnade ner. Allting bäddades in i ett kallt och fruset täcke. Men vad vi inte visste var att under snön och under marken väntade plantan på att få börja växa och spira.
Nu när vårsolen letat sig fram och värmt upp våra frusna själar har så även plantan trängt igenom den hårda marken och visat att det finns hopp om liv igen.

Ungefär som vårat liv. Vi fick en litet pyre insatt i höstas. Sedan kom vintern och tog pyret från oss. Vi befann oss under det kalla täcket tills ett nytt litet frö sattes in i mig. Nu spirar liv och vi välkomnar våren med öppna armar!

Älskade allt som väcks till liv igen. Som spirar och visar att det finns hopp om livet.

Ett litet steg i taget

Idag har vi gått 12 fulla veckor. Det känns ändå bra, nu ska ju risken för missfall ha minskat. Även om jag inte är så naiv att jag tror att sikten är klar. Vi har fortfarande en lång väg framför oss.

Har i alla fall bokat inskrivning hos barnmorskan nu. Fick tyvärr inte den jag blev rekommenderad, men det går säkert bra ändå. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att kunna få lyssna på hjärtljud. Hon som bokade in sa att det kan vara vanskligt att göra det för ibland hör man ingenting om barnet ligger lite tokigt till. Men jag skulle fråga min barnmorska när vi kom in. Jag berättade vad vi gått igenom, just att fostret legat kvar sålänge inuti magen, varpå man är lite orolig att det ska behöva hända igen.

Ett litet steg i taget. Först inskrivning och hoppas alla värden ser bra ut och att man kanske kan få höra hjärtslag.

Angående IVF-tröjor som jag skrev om och som många verkar intresserade av! :)
Jag har kontakt med en kille som kan trycka tröjor för ganska billig peng. Jag sa att jag kunde ordna tröjor. Eftersom jag inte har koll, var handlar man en svart mammatröja till lagom pris, eller ja, vilken färg som helst fungerar ju egentligen.
Jag tänkte göra en provtröja och se hur det blir. Gina tricot har ju en del längre linnen som kan fungera om magen växer. Kom gärna med tips!

Ett litet lugn infinner sig

Det är nästan så att man inte vågar känna känslan. Men jag känner mig lugn och förväntasfull.
Är inte magen lite större än förra veckan?

Jag njuter av att få vara gravid. Även om jag försöker att inte tänka på det hela tiden.
Det är ju en märklig känsla att vara fri från blodet. Vid den här tidpunkten förra gången hade jag mensblod och ringde för att få tid för VUL. Något vi inte hann...

Nu känns allting annorlunda. Det är obeskrivligt skönt att slippa blodet och därmed oron.
Man mår ju så förträffligt mycket bättre!

Vi har inte ringt barnmorskan ännu för någon inskrivning. Vill komma förbi v.12 först.
Vill inte sitta där och ta prover och prata om en framtid med en bebis när den inte ens lever i magen längre. Jag ska snällt fråga om det finns någon möjlighet att få höra hjärtljud eller liknande, eller kanske få ett ultraljud ganska snart.

Tills dess klappar jag ömt på magen som jag faktiskt tycker blivit större. Tanken får mig att känna glädje och den behöver vi, både jag och sambon!

Härliga helg

Jag älskar verkligen helger och ledighet! Man blir lite sliten när man är borta hemifrån 12-13 timmar om dagen och är hemma efter 18 varje kväll. Har dock tagit mig i kragen och ska jobba hemifrån två dagar i veckan, annars orkar jag inte.

I fredags var jag kvar i storstaden för att sjunga kareoke med jobbet. Landade hemma efter 22 så det var sängen direkt. På lördagen hälsade vi på lillasyster vars sambo fyllde år. Fest hela dagen och vi som tänkte åka hem skapligt parkerade bilen hemma vid 23.50...
Lilleman hade somnat i bilen efter att min mamma lekt "sten, sax och påse" samt sjungit lite.
Pappa följde inte med eftersom han är lite trött och stel efter en operation och lillebror orkade inte.

Svågerns släkt klappade mig på magen och sa att de höll tummarna för oss. Det betyder mycket med människor stöd och tummhållningar! Lillasysters mage är så mysig och fin, de är i v.32 nu och gud vad jag vill att allt ska gå bra. Då kan man stolt titulera sig som moster om drygt 8 veckor!

Några berömde lilleman för att han var så go och duktig kille. Jag blev stolt som en mor, även om jag inte är hans mamma...

Idag var det trädgårdsröj på schemat. Det känns i hela kroppen. Stel som en piasakvast, men nöjd med allt slit o släp. Bara fortsätta i veckan, sitter fint med kortvecka!

Skriv på för Holger

Idag är en sådan dag när jag är sprängfylld med åsikter. Jag läser tidningen om att nu är det klart, två IVF försök istället för tre. Jag ska nog allt ta reda på vad det kostar landstingen för en abort jämfört med ett IVF...

Läser även om Holger Engvall, en 94 år karl, som vill bo med sin fru på ett äldreboende i Flen. Men inte får, för högre nämnder anser att han är vid god vigör. Jag blir så arg! Är det så vi vill att man ska få det när man blir äldre? Att inte ens få bo ihop med sin älskade make/maka när man inte har så många år kvar att leva?

Även om ni som läser kanske inte bor i Sörmland och har läst dagstidningarna så kommer här en länk till artikeln samt en länk till den namninsamling jag startat, kanske ni vill skriva på? För den goda sakens skull och för att det ska bli ändring på hur det behandlar gamla människor.

Artikellänk: Klicka här
Namninsamlingen: Klicka här

Livlinor

Även om man inte vill att så många sitter i samma båt, så är det skönt att man inte är ensam om att gå igenom IVF. För vilket enormt stöd det finns att hämta, råd att ge, en klapp på axeln, en axel att gråta ut mot hos de som går igenom samma sak. Som förstår på ett helt annat sätt.

För egen del försöker jag känna stor glädje när det går bra för en medsyster och känna djup sorg när det går mindre bra. Jag respekterar dock dem som inte orkar glädjas med andra för att de själva vill så innerligt. Det är helt okej för min del för att ha denna sjukdom är nog så jobbigt för psyket.

Hos en tjej jag känner märker jag dock av en viss avundsjuka för att vi har blivit gravida. När vi fick missfallet var det mer "hör av dig om du behöver prata" och så vidare. Nu är det nästan ingenting. Kan man hantera sorgliga saker mer än glädjande för att man själv vill så mycket?
Jag förstår henne såklart, men känner ändå det här stinget av dåligt samvete. Att just vi blev gravida och inte dem. Men vi vill ju också lika mycket.

Bloggen har verkligen blivit min lilla livlina. Det är skönt att få skriva av sig och så härligt att få era fina kommentarer och mejl och lära känna er som också går igenom detta.
Vi ska ju följas åt på denna resa och få bebisar allihopa! Fina fina IVF-bebisar, om vi går längre i graviditeten ska jag (om jag får för sambon) införskaffa en tröja där det står IVF-bebis på och pryda magen med.

Trots allt väcker det en hel del uppmärksamhet, inte alla förstår vad IVF är och jag sprider gärna kunskapen för detta är en så pass viktig fråga i samhället.

Men släpp taget då dumma oro

Det är oundvikligt. Igår fanns det pyttelite brunt på pappret och det räckte för att starta igång oron. Den smög sin in i hela kroppen och med en gång kände jag mig helt håglös. Det fanns inget mer brunt sen under dagen och kvällen, men magen satte igång och nog värkte det extra mycket i mitten av magen.

Jag vill njuta av att vara gravid. Jag vill inte behöva oroa mig. Men jag är livrädd. Kommer inte klara av att missfall till och den smärtan det innebär. Samtidigt får jag inte tänka negativt, men ibland bubblar känslor och tankar upp ändå.

Idag har vi gått 11 fulla veckor. Förra gången blev det 12 fulla veckor. Denna vecka kommer vara utmattande i väntan. Jag skulle kunna ringa gyn och boka en tid, men samtidigt så är det inget att göra om det nu är missfall på gång. Förutom att veta.

Jag ska dock ringa om jag får blödningar eller om brösten slutar värka.

Min grannes barnmorska hade sagt att hon var imponerad av personer som gick igenom provrörsförsök. Jag bad om hennes namn och kommer vi ytterligare längre fram ska jag be att få den kvinnan. Kanske hon förstår bättre? För ingen kan komma och påstå att en vanlig graviditet och en IVF-graviditet är likadana. Jag tror faktiskt inte det.

Leva hundliv

Jag vet inte om det är gravidhormoner, men ibland har jag kort stubin och ibland kan jag gråta för minsta lilla. Oavsett vad så gör det mig inget. För varje dag som går utan blod är vi tacksamma! Vi är dessutom ganska dåliga på att tjafsa en längre tid. Jag vill aldrig gå och lägga mig eller skiljas osams, så vi brukar reda ut saker ganska på direkten.

När jag satt i bilen utanför den lokala matbutiken och sambon handlade tittade jag in på en trädgård där ett barn och en liten hund lekte. Hunden var så glad, viftade på svansen och fångade bollarna som barnet kastade.

Jag blev så glad av vad jag såg, inte minst för att jag älskar både barn o djur (vi har fem söta husdjur hemma + en massa dammråttor jag försöker hålla i schack), men också för att jag fick insikten av att man skulle leva lite mer som en hund.

Vifta mer på svansen, leka mycket och om något inte är passande, nosa på det, kissa och gå vidare i livet.

Svar på tal

Fick svar idag från Landstinget
”Utfärdade remisser innan nämndbeslutsdatum, 2009-03-26, innebär tre
försök. Därefter två försök, dvs beslutet gäller omgående efter nämndbeslut.”

Bra att veta att utifall att så har vi i alla fall tre försök eftersom remissen är utfärdad sedan en tid tillbaka.

Dock ogillar jag förslaget att spara in pengar o därför dra ner från tre försök till två. Beklagligt när folk kan få hur många aborter de vill för en ynka summa av egenavgiften. Bara för att man varit slarvig och inte insett att det blir bebis om man undviker skydd.

Jag blir arg. Så arg att jag måste göra någonting åt detta...

Sorgesystrar

Ännu ett bakslag för tjejkompisen jag träffade när vi låg inne på Carl von Linné samtidigt. De skulle genomföra sitt FET i påskas, men väl framme ringer kliniken och meddelar att inget av äggena har delat på sig ordentligt. Tre ägg som inte ville fungera. Insättningen av det färska ägget blev en graviditet men följdes snabbt av ett missfall. Nu är det försök tre som gäller och jag känner sådan enorm sorg för att de ännu inte har lyckats. Hoppas det blir ett positivt besked på "tredje gången gillt"

Även Jessica och hennes kille med bloggen "Skål från ensamheten" har fått uppleva sorgen med ett missfall.
Jag får deja vú känsla då det var samma för oss. Ultraljud och sen dog pyret en-två veckor efter det, men kom ut långt senare. Det är inget man önskar någon att få uppleva. Det är ett helvete.
Kram Jessica, hoppas ni kommer upp på fossingarna snart!

En resa

Tåget dunkar över rälsen och jag far fram genom ett sörmländskt landskap. Bort från storstaden och stressen, hem till landsbygden jag är så förälskad i. Där finns min trygghet.

Vårt hem, vår lilla familj, våra älskade djur och lugnet.

Jag är ständigt på resande fot. På väg någonstans mot nya mål där jag kan utvecklas ytterligare. Alltid denna drivkraft att utforska och vara kreativ. Vår resa genom IVF-landet är tämligen skumpig. Långt bort från tågets monotona dunkade.

Jag håller hårt i min sambos hand. För vi är tillsammans på den här resan. Han och jag. Vi.

Det är vi som kämpat sedan januari för snart 2 ½ år sedan då vi inte visste att vår resa hade börjat. Nu, långt senare kantas vägen av förhoppningar, lycka, sorg, tårar, ovisshet, graviditet nummer två, kärlek, kämparglöd och så otroligt mycket mer.

Ibland är det som att leva inuti en bubbla. Varje andetag man tar är av rädsla för att bubblan av lycka skall spricka. Vissa dagar är bättre och man är strålande glad.

Innerst inne är vi såklart glada för varje dag med sjuan inuti magen, men självförsvaret kliver in helt sonika och pockar om att inte ta ut något i förskott.

Men vem orkar vara orolig en hel graviditet? Är det något som tar på krafterna är det just att vara orolig. Och egentligen är man ju rätt dum, för ingenting har ju ännu hänt. Men jag kan inte låta bli att vara dum, för saker som har hänt förut är man skäligen rädd för att det skall hända igen.

Vi har gått 10 fulla veckor och nu fram till vecka 12 kan jag inte hjälpa att vara mer orolig.

Det var då blödningarna/flytningarna startade under första graviditeten och två veckor senare hade vi förlorat vårt lilla pyre.

Jag försöker ofta finna orsaker till att saker händer. ”Det finns en mening med allt” brukar jag tänka när saker händer, som ett mantra, för att försöka se det bra med saker och ting. Missar man tåget kanske man även missade att bli inblandad i en trafikolycka och så vidare.

Någon mening med att just vi skulle hamna i IVF-svängen finns det säkert också. Själva missfallet vet jag inte riktigt anledningen till, mer än det naturliga. Kroppen stöter bort foster om det är något tokigt med dem. Kanske var det just det. Men nu är det dags för nästa pyre att ta plats i magen och boa in sig. Vad säger att det kommer hända igen, vad säger att det inte kommer hända igen? Ingen vet och till dess är det bara att försöka ta dagarna som de kommer.

Det är inte lätt, och det tror jag nog många av er kan intyga. Men jag ska ge det ett försök.

Besparingar

Förteckning över dagens beslutsärenden

Besparingar på Kvinno- och Kirurgklinikerna

Hälso- och sjukvårdsnämnden
1. godkänner begränsningen av behandling för ofruktsamhet från tre försök till två, enligt förslag i missivet

Jag har frågat både landsting och självaste Åsa Kullgren när detta beslut träder i kraft. Har inte fått något svar än, för ingen vet något.

Jag vet att vissa landsting endast har två försök. Men vi har blivit lovade tre försök och det hoppas jag de inte tänker ta ifrån oss.

Anser att det är sorgligt att alla inte får rätt till tre försök via sina landsting. På beslut finns även att sterilisering skall bli en självkostnad om det inte behövs på grund av medicinska skäl.

Jag kan någonstans tycka att aborter borde tillhöra den kategorin man får bekosta själv. Om det inte skett på brottsliga grunder som att man blivit våldtagen. Men alla oansvariga själar därute som inte förstår att det kan bli barn när man har sex borde få känna att det svider i plånboken när man får hosta upp för en abort. Det känns som att det är enkelt att vara oansvarig och råka bli med barn när det är ett litet helvete att inte kunna bli med barn.

Torde ju vara av intresse för Eskilstunas sjukhus efter kvinnan som gjorde två aborter på grund av att det var fel kön på bebisarna, att bli av med sådana fall som enbart kostar massa pengar.

Att vara barnlös är en sjukdom. I tider när politiker skriker om barnbonusar och att världen skall producera mer barn känns det som ett slag i ansiktet på oss som inte kan fixa det på egen hand. När ska vi tas på mer allvar?

Undermedveten oro

Undrar om det utåt syns på en människa vilka strapatser man upplever i livet.
Min chef lät meddela att han inte tyckte jag hade varit lika glad som vanligt - de senaste månaderna.

Jag som har försökt vara som vanligt. Eller så kanske han på omvägar har fått höra verkligheten.
Ville egentligen bara skrika att ingenting varit normalt sedan oktober då allting tog sin verkliga början med IVF.
Att varje dag är en bergodalbana av känslor som ibland är bra och ibland gör en illamående.

Att man faktiskt inte kan hjälpa att det blir såhär. Att man inte orkar hela tiden vara den där glada människan. Även om symbiosen må dåligt och mitt jobb är en dålig ekvation.

Därför jobbar jag hemifrån för att jag inte orkar upprätthålla ett glatt humör.

I december gick vi in i det här kritiska läget med blödningar. Imorse var det ljusrosa på pappret, men försvann ganska fort. Jag kan ändå inte hjälpa att tankarna sätter igång och så blir det en påverkan undermedvetet. Är rädd för så mycket. Att mista pyret för att jag är så orolig till exempel. Att få missfall för jag förra gången kände att jag höll på att dö.

Men jag måste hittar styrkan att tänka positivt.
-Du lider två gånger om du mår dåligt nu och sedan får missfall än att försöka tänka positivt. Om detta inte går bra så kommer sorgen ändå. Men det kommer att gå bra, sa min mamma i telefon.
Och hon har ju rätt.
Jag måste bara få min hjärna att förstå att tänka glada tankar. Jag vill vara en glad människa!

Trots allt har jag en bra graviditet. Brösten ömmar, men det får de gärna göra hur mycket de vill. Allt vad illamående är har jag sluppit, precis som med första graviditeten.
Pyret såg bra ut på ultraljudet förra veckan och magen känns av till o från, vilket jag hoppas är växtvärk. Jag bör vara glad! Men kan inte hjälpa att oron finns där stundtals... kan verkligen inte.

Medveten

Jag tror faktiskt, att har man gått igenom provrör eller på något annat sätt kämpat hårt för att få barn, så kanske man inser mer hur bräckligt allting är.

Jag vet många som så fort de är gravida så är allting klappat och klart. Det ska köpas barnvagnar och inredas barnrum fortast möjligt. Allting planeras och det är en självklarhet att barnet kommer ut kring v.40

Jag kommer aldrig bli sådan. Hela livet är bräckligt, oavsett hur gammal man är eller om man fortfarande är ett litet foster. Ingen är tillräckligt skyddad från döden.
Den kan inträffa när som helst.

Men alla lever ju sina egna liv. Själv avvaktar jag. Är oerhört stolt att få vara gravid och bära ett litet pyre i mig. Men vågar inte planera. Bara hoppas och längta något innerligt att vi tre ska få gå hela vägen.

En dag i taget

Det var med nervösa steg vi klev in på sjukhuset i onsdags. Eller rättare sagt, vi möttes upp i väntrummet och jag hann springa på toaletten innan. Vid nervosistet blir magen helt upp och ner...inte det roligaste när man strax ska ligga i gynstolen. Men en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra helt enkelt.

Ganska snabbt efter att barnmorskan tittade på skärmen sa hon att hjärtat slog.
Sen fick vi se vårt fina pyre. Herregud, att man kan bli så faschinerad över en liten godbit på dryga 17 mm. Jag blev tillbakaflyttat en dag, så i onsdag var vi i v.8+1

Pyret såg ut som en minibebis. Huvudet, svansen (tror jag det var) och sen frågade jag vad det var som stack upp i mitten.
- Ja, det är inte snoppen i alla fall, säger barnmorskan och skrattar. Det är navelsträngen.

Den lilla strängen som förenar vårt barn till mig, i min kropp. Låt detta inte få ta slut, snälla!
Att få se detta lilla underverket är både glädjande och skrämmande. Vi är så glada och tacksamma för dagarna som går med lilla pyret, samtidigt är det skrämmande för vi vill inte förlora detta.

Som kompisens mamma sa i helgen.
-Man kan inte göra så mycket annat än att tag en dag i taget. Man kan inte göra något, man är ganska maktlös.
Hon vet vad hon pratar om. Hon är själv döende i cancer och vet hur den totala maktlösheten känns. Det vet många av er också. Massa kramar till er som läser! ♥